– Näe, jag ska bara vara hemma detta nyårs, säger någon jag pratar med. Men jag har jättemånga förslag på vad jag kan göra.
Men jag tror inte riktigt på det där även om jag vill. Så låter också min inre röst. Man ska ha mängder av möjligheter vid stora helger. Det ska vara något speciellet. Nyåret ska sjungas in med massor av människor. Jag tror inte på mängderna. Jag tror mer på relationerna. Ibland är det till och med skönt att göra vardag av en vanlig dag … och fira sig själv i all enkelhet.
Förr i tiden när jag var barn var föräldrar bara föräldrar utan ytterligare beteckning. Nu är man allt möjligt som förälder. Men ok… flipperföräldrar verkar vara av det modigare slaget, jag har aldrig använt det eller sett det tidigare, för mig var det verkligen ett nyord. Se alla andra nyord här!
Jag fick den. Av Ann Lagerström. BOKEN om dyslexi. ”Knäck koden. En hoppfull bok om dyslexi. Borde vara en bok i varenda skola och på varenda rektors bord. Spridas och fördelas generöst bland lärare.
Det är en fröjd att läsa den. Det är en sorg att läsa den. Men gnistan om hopp får mig att bläddra, läsa och fundera. Jag är ju läsare. Jag är ju den. Med mig kan texterna attackera med sitt innehåll. Jag måste läsa en bok som säger mig hur svårt det kan vara. Jag måste alltid förstå att det finns andra sätt att texten får bli en annan människas. Att orden får komma ut i annan form än tyst läsning.
Nåväl – en liten tanke – stor som sådan:
Ur boken Knäck koden, en hoppfull bok om läsning, Ann Lagerström, jag har lånat informationen:
1236 böcker skiljer läsare från läsare.
Om man läser en bok om året har man läst 12 böcker under sin skoltid, inklusive gymnasium.
Om man läser en bok i månaden har man läst 144 böcker under sin skoltid, gymnasium inkluderat.
Om man läser en bok i veckan har man läst 624 böcker under sin skoltid, inklusive gymnasium.
Om man läser två böcker i veckan har man läst 1248 böcker under sin skoltid, inklusive gymnasium.
Skolan har en avgörande roll för att stötta, hjälpa, locka eleverna in i språket. Det är alla ansvariga för i skolan. ALLA är det. Det betyder att vaktmästaren kan greppa sin begrepp samtidigt som han gräver i verktygslådan. Maten kan serveras med lockande beskrivningar för skolmaten är den stora maten att servera med ord – Apprika papprika här servisas köttfärsfyllda paprikor med mumsiga kryddor och en och annan oliv – och för säkerhetsskull skall alla ord som sägs också uttalas med medvetenhet om att orden går att dela och fördela mellan oss. Vi vuxna visar vägen. Med språket, det rika. Och läsningen ska det mumlas kring, tycker jag, så att vi delar upplevelser och artikulerar skrivna ord. Jag har mängder av exempel hur man kan göra det. Det viktigaste för barnen är den stora muntligheten. Den att vi talar och använder våra språk ihop. Då händer det saker och ting.
”Kära Anne-Marie,
Det har nu gått ett helt år sedan du höll ett tal till dig själv. Och vad du lovade sist må bara du veta. Därför ser du nu framåt. Mot nästa år, 2012, och förundras av vad som kan komma att ske runt hörnet, på andra sidan gatan, på gränsen till något annat, mot staketet som hindrar och möjligheterna som finns i en annan människas vilja. Och ögonen i möten med andra.
Och du, du har två fötter som bär dig, leder dig, får dig att hoppa, gör att du kan springa och gå. Jag tänker att du kan hoppa högt ibland, gå på tå över saker och ting, springa till mötes där något eller någon väntar, slå dig ned för att närvara. Ja, så tänker jag att du ska hylla ditt kommande år 2012. ”
Jag tänker så till mig själv och inhyser gärna dig i mitt tal. Sätt in ditt namn och läs det som om det vore ditt.
Jag fick ett tjockt paket med dikter från en klass tre. Läraren hade arbetat med Tomas Tranströmers dikter. Jag har läst elevernas brev till Tomas Tranströmer. Jag har läst deras dikter, haikus och tittat på deras teckningar där de ritat det som nästan inte går att rita. Jag tänker att barn som får möta texter och göra sina möten i mångfald, rita, tänka, prata, skriva, läsa, filma, göra egna växer med orden och växer som språkande, tänkande.
Jag tackar läraren som sände mig dem, och jag hoppas att jag kan visa dem för Tomas Tranströmer och hans hustru Monika. Hur diktarorden hamnar i barnens värld är lärarens möjlighet att vara generös och ge. Står i läroplanen Lgr 11. Skolan är generös.
Tack till Karin Nygårds
Det är märkligt att man kan vara på en plats utan att känna varandra. Jo, man känner varandra på ett sätt, fikar ihop, ställer en arbetsfråga, checkar av en lunchtid.
Men så smäller det till och det personliga livet kräver större närvaro och … så försvinner kontakter, man träder ut ur dem för man försmäktar inte annat än den inre riktningen, mot det egna, och så är det ofta.
Det vackra kommer i meddelanden och brev. Och så träder människan fram ur orden. Inte kollegan. Utan människan. Jag förundras över att vi blir människor i våra ord. Så nära kan vi komma.
Det är mycket som sker inom oss. När det som sker inom oss kommer ut och möter omvärlden så står man där och får ta emot. Ibland måste man bara ta emot, inte svara emot, inte göra emot, inte försvara utan bara ta emot. I och för sig kommer saker ut genom att vi är ihop, hur vi uppför oss, hur vi är mot varandra, hur vi kommer in i rum, hur vi visar intresse … och också då … fast önskan är en annan kontakt så är det kontakt, och kanske just så mycket som personen ifråga mäktar med. Då kan man inte kräva, bara vara, finnas och härbärgera och inte lägga ut. Långsamt vidgas livsutrymmet och lekutrymmet, tankarnas mötesplats och verklighetens gemenskap. Långsamt.
