Anne-Marie Körling

– Vet du vem rektorn är? frågade jag en liten elev.

– Rektorn? Den lilla såg frågande på mig. Menar du biträdande rektor, eller rektor?

– Hmm, jag menar … rektor? sa jag en aning förvånad … (ärligt talat förstod jag inte min förvåning, men eleven var så ung och så liten att jag tyckte orden om den biträdande rektorn var för stora. Jag tycker om att förvånas men jag tycker inte om att ha förutfattade meningar och åsikter om vad barn kan eller inte kan).

– Ja, jag vet vem biträdande rektor är, biträdande rektor kommer bli rektor för att den rektor vi har nu har fått ett annat jobb. Jag undrar vem som kommer att bli biträdande rektor?

– Hmm, svarade jag. Det undrar jag med.

Jag tänkte att det är väl så det ska vara. En elev ska minsann veta hur skolan är uppbyggd, vem som leder vad, vem som beger sig iväg till andra tjänster och vem som tillträder. Jag tänkte ställa frågor om läroplanen och kursplanerna och se om den lilla hade några synpunkter också på dem. Men då hoppsade den lilla iväg på andra äventyr.

Vi talar om skolplikt. Vi talar om närvaroplikt. Vi talar om skolan med negationer. Du måste, du ska, du klarar dig inte utan …

Skolan är en social plats, en möjlig plats att träffas, mötas och utvecklas ihop. Läroplanen talar om varje elevs rätt att utveckla sin egenart. Jättesvårt kan det tyckas. Det är vackra ord i läroplanen. Men jag tänker att vi samtliga agerar skolvänligt, bemöter värdigt och bjuder in á la Vygotskij

– Du – kom, var med! Välkommen!