Repris – lärarrollen!

Publicerat i TED / Youtube | Kommentarer inaktiverade för Repris – lärarrollen!

Söndagkväll i lärarens liv – en inre arbetsdag

Söndagarna är oftast inte lediga dagar för en lärare. Så här var det för mig: Söndagmorgon helt ok. Jag drack kaffe, läste tidningen, viftade på mina bara tår, sträckte ut mig. Sen kanske en långpromenad. Och så kom eftermiddagen och i samma takt som solen gick ned ju mer uppvarvad blev jag. Klockan 15,oo började mitt lärarfantastiska huvud att skapa lektioner och jag läste in mig på någon bok att högläsa och så …

Kvällen blev oftast som den blev. En slags lärarrusning mot måndagen och resten av veckan. Jag tyckte det var kreativt men mycket sällan att jag kände mig ledig.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Söndagkväll i lärarens liv – en inre arbetsdag

Barndom är inte något före vuxenlivet – Barndom ÄR!

Jag har några tänkare jag förblir trogen; Janusz Korczak är en av dem. För många, många år sedan köpte jag boken Barnets rätt till respekt, 1988. Jag tror jag fann den det året. Jag läste med hungriga ögon, mitt tänkande exploderade, och saker och ting så självklara blev plötsligt förklarade. Tyngden gick från text till läsare. Ansvaret om vuxenheten kring barnet. Mitt ansvar.

Leif Mathiasson, journalist på Pedagogiska Magasinet, har varit redaktör för boken Janusz Korczak och barnens värld, 2004. Då jag nu bär boktravar från bokhylla till bokhylla, omorganiserar mina boktravar lyfter jag bok efter bok och stannar alltid till vid dem som bär Janusz Korczaks namn. Hans öde och barnens en gång, att han följde med in i gaskamrarna tillsammans med barnen är alltid något som ska minnas och göras dagligt tänker jag.

Så låt mig citera ur Leif Mathiassons bok( 2004):

”Men det är en risk att man misslyckas, hävdar Korczak, om den vuxnes attityd till barnet präglas av inställningen ”Jag ska göra en människa av dig”. I stället ska den präglas av den sökande frågan ”Människa, vad kan du göra av dig själv?”

Barn också idag:

Idag är orden mycket viktiga. Likaså dessa. ”Överlämna inte barnen åt morgondagens slaveri; förkväv inte, skynda inte på, pressa inte barnen. Respektera varje ögonblick, det förgår för att aldrig komma åter, ta vara på det.” Skolan är för mig en sådan plats.

Källa; Leif Mathiasson; Janusz Korczak och barnens värld, 2004

Publicerat i Värdegrunden, Verkligheten, Vetenskap och teori, Visionerna | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Erato – hur kan vi klappa – lite om klapplekar

Lisa sa att den här filmen är bra. Malin sa att den också var bra. Malin tycker att dom sjunger bra och klappleken är bra.

Jag fick tips om det här klippet av två små tjejer, 8 år och 5 år.

Publicerat i TED / Youtube | 1 kommentar

Liknelser i talesätt – små sanningar

Jag läser gärna gamla talesätt. Pelle Holm är min favorit. Jag har min gamla bok från 1965. Det har varit med länge. Jag roar mig med att tänka annorlunda kring det givna. Låt oss se vad som sägs under liknelser:

”Om man säger till två människor att de liknar varandra, så blir de förnärmade båda två.” 

Och jag tänker – varje gång någon säger så – att man är lik någon så värjer man sig som en mask på en krok, speciellt om någon påstår att man är lik sin mamma eller pappa. För man ser liksom både det goda och det man inte vill likna. Mest det man inte vill likna. Dåliga vanor som sprungit med i generationer. Miner som syns då man äter något som man inte tycker om och någon mamma eller morbror gör exakt samma min. Det ärvda som man bara får med sig utan att tänka på det.

Men någonstans därinne blir man också glad, för att man tillhör och att tillhörandet syns i de handlingar man gör och det leende man ger. Men vi är nog sådana individualister att vi inte vill likna någon alls. Om det är så att man vill vara sig själv nog kan det vara gott att veta att det finns tröst i det gamla talesättet:

”Den är en gäck som rosar sig själv och en galning som lastar sig själv”

Källa: Pelle Holm; Ordspråk och talesätt, 1965

Publicerat i Barns rättigheter, Litteratur och läsning, Ordförrådet | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Liknelser i talesätt – små sanningar

Den skrivande läraren?

Det förefaller ibland som om lärare är rädda för att skriva, ta till orda, eller sätta sina kunskaper på papper, i dokument. Den rädslan tror jag vi delar i skolan. Egentligen skulle vi kunna tänka att vi värderar våra ord i relation till vår makt. Att vi har makt att sätta ord på saker och ting. Nu tror jag att problemet ligger i att vi inte själva förstår vår betydelse som lärare, utan vi är rädda för vår egen okunskap och vår oförmåga. Jag minns en gång då jag sände ut min första kollegiala skrivelse till mina kollegor. Jag hade tecknat en liten bulle och skrivit att jag bjöd på bulle till fikat. Ja, jag hade stavat fel – jag skrev bule istället för bulle. Mycket riktigt fick jag tillbaka rättade papper där mitt stavfel korrigerades och mitt stavfel blev min skam. Det tog mycket lång tid innan jag vågade mig på ett nytt litet brev. Då läste jag igenom brevet mer än tio gånger som om jag letade efter mitt eget stavfels svarta hål. Att jag var generös och bjöd på något gott – ja det föll verkligen i skymundan!

Så hur är det med den skrivande läraren? Vågar vi sätta våra ord på papper? Hur gör vi? Vad är våra hinder? Hur kan vi skriva? Var utbildar vi oss? Kan vi titta på de som är vana att skriva rapporter, skriva utredningar och som har det i sina utbildningar? Kan bloggandet vara en väg ut? Den bloggande skrivande läraren? Vågar vi pröva? Får vi pröva? Hur ser vi på rätt och fel? Är det tillåtet att misslyckas?

Publicerat i Formativ bedömning, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | 8 kommentarer

Tranströmer på Twitter och jag finner dikten i bokform

Det finns en Tranströmersida på Twitter. Låt oss tänka Tranströmer på 140 ord. Det är fullt möjligt att läsa Tomas Tranströmers diktstrofer med 140 ord. Och så ut till mängder av följare. Jag följer. Men jag funderar på mitt möte med Tomas Tranströmer. Det är av mer privat art. Jag kryper liksom intill, med boken i handen, smyger upp sidorna och jag läser där jag läser. Så möter författarens dikt min verklighet. Och jag ser mina betydelsefulla rader bli eterpoesi. Jag har inget emot det. Men jag är inte säker på att jag själv skulle ha funnit Tomas Tranströmers dikt på det viset. Jag tror jag behöver boken, min ensamhet, mina läsande tankar, min kropps funderingar, mitt tänkande kärl, mitt lekutrymme, tankarna, minnena och mina erfarenheter. I somliga dikter har jag lagt in servetter – ifall jag skulle gråta en aning. Jag är nog en alldeles för nära boken som dikterna finns i.

Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tranströmer på Twitter och jag finner dikten i bokform