Vändkorset!

Postat den 26/07/2011 av Anne-Marie Körling

Det som hänt har hänt. Men det som sedan sker det sker mellan oss människor. Vändkorset. Inte korset. 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Inget om … om jag gjorde si eller så
  2. Inte bedöma gårdagen – utan – utmana för framtiden!
  3. Ordet om
Publicerat i Kommunikationen, Skriver om ditt och datt, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Vändkorset!

Några strofer av Tomas Tranströmer

Postat den 26/07/2011 av Anne-Marie Körling

Tranströmer skriver:

”Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse”

Tomas Tranströmer, 2001

”Och ändå solen starkt som förut.

Dess otåliga penslar målade världen.”

Tomas Tranströmer, 20o1


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tomas Tranströmer och livräddningen
  2. Tomas Tranströmer – så vackert språk är om språk
  3. Gratulerar idag – Tomas Tranströmer
Publicerat i Verkligheten | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Några strofer av Tomas Tranströmer

Norge och rosornas hav

Postat den 26/07/2011 av Anne-Marie Körling

Jag har rest mycket i Norge. Jag har befunnit mig på underbara platser. Jag har åkt på fjordar, nordkapat, sett ishav. Jag har besökt skolor. Alla dessa platser. Jag har också mött skolfolk i skolorna som tagit emot mig. Öppna famnar och mycket allvar. Skratt också. Skolutveckling har jag fått vara del av. En rektor inbjöd mig med orden:

– Du ska inte göra något fort – du ska ta god tid på dig! Och jag tänkte att ingenting kan gå fort då det gäller skola, elever och lärare. Ingenting som handlar om livet går egentligen fort att lära. Att saker och ting sker på ett ögonblick är en helt annan sak. Att förstå, lära och utveckla en långsammare inre process och yttre.

Det trauma Norge har tycks inte slå ned det norska folket, tvärtom sluter de sig samman, och de gör det med styrka. Jens Stoltenberg får också mig att bli stark utan att förlora sorgen. Rosornas hav syns mig så livskraftigt och vackert. Och då kungahusets Hakon talar gör han det med samma inre styrka, vilja och närhet till var och en. Sådana tal berör och behövs. Också utanför Norges gränser.

Och jag tänker på rektorn som gav mig tiden. Aldrig någonsin tidigare hade jag hört de orden. Det får ta tid! Det får göra det.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Jag hörde mig själv säga …
  2. Det väldigt tysta pojkarna i klassen
  3. Söndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting… behovet av att trotsa
Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Norge och rosornas hav

Hur vi är med barnen i sorg och verklighet

Postat den 25/07/2011 av Anne-Marie Körling

Barn tänker och funderar, känner och undrar precis som vi vuxna. Och visst ska de få svar på sina frågor, sina funderingar, sina känslor. Skydda barnen i verkligheten inte ifrån den!

Skydda barnen genom att visa upp en kartbild. Allt som går att göra verkligt och begripligt stöttar. Barn har många föreställningar om att saker och ting sker precis i närheten av dem själva, nyheternas förmedlande skapar en ofantlig närhet till det som är har ägt rum. Kartan är därför en möjlighet till en verklig plats. Där kan man titta på avstånd, närhet om än i så symbolisk form. Att inte ha någon rumsuppfattning skapar fantasier.

Och då barn är tysta och söker sig intill så låt dem vara intill. Berätta sakligt och lagom mycket om det som hänt. Lärarens röst och förälderns röst och tonläge är en viktig kompass för hur man ska förstå som barn. Är mamma lugn men allvarlig är det farliga inte något hotfullt för barnet. Barn läser nyheterna via oss vuxna. Är läraren saklig och skapar utrymme kommer frågorna upp till ytorna. Ungar vill veta. Jag tror att sakligheten är den viktigaste. Känslorna får inte vara lärarens utan ska kunna vara barnens. Om läraren är saklig kan eleverna få känna sina känslor. Känslorna ska det också talas om. De är inte farliga.

En del barn vill också vila ifrån. Är inte lika omedelbara som nyhetsförmedlingen. En del barn vill inte veta eller tänka. Bara deras egna tankar gör dem rädda.

– Kan det hända här? undrar några.

Sådana frågor som riktar sig in i framtiden är omöjliga att besvara. Trots att vi vill.

Jag återkommer i denna fråga – hur vi är med barnen i sorg och verklighet.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barn läser löpsedlar – hur gör vi med undervisningen?
  2. Repris – men vi gör det om och om igen – sviker barnen
  3. Så vi svek barnen
Publicerat i Barns sorg är randig, Sorg | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar

Postat den 25/07/2011 av Anne-Marie Körling


SORGEDIKT

En författare sa – låt tomrummet bli din vän.
Fyll ditt tomrum med vad du vill.

Men tomrummet är den där stolen mitt emot, sa jag.
Det är inte tomt om du minns, snirklade författaren med sin tänkta penna.

Då jag fick de där orden – vandrade jag ensam genom staden – hem till mitt,
Satte nyckeln i det tysta låset, tände lampan i det mörka rummet, drog ut stolen till det lilla köksbordet, tog ned den skänkta koppen och fyllde den med värme. Te kanhända just då.

Jag skrev i mellanrummet mellan datorns tangentbord och skärmens text.

Jag ropade ut att allting fattades mig.
Och detta allt kunde skrivas med två bokstäver.
Du.
Jag skriver i tomrummet,
Och vaskar fram minnen ur samma rum.

Dåtiden skriver in sig med aktuella och  tyngre bokstäver.
Framtiden är inget att skratta åt.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bokstävernas demokrati – lite om x och y!
  2. Mitt pedagogiska fokus
  3. Mitt tangentbord avslöjar mig
Publicerat i Sorg | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Mer av närhet, mötesplatser och fria ord!

Postat den 25/07/2011 av Anne-Marie Körling

Vi kan bli mer och inte mindre. Vi ska bli ihop och inte ifrån. Vi ska sluta oss samman och inte skapa avstånd. Vi ska gråta, skratta, le, känna och tillhöra. Vi är människor. Vi kan alltid vara mer, vi ska aldrig vara mindre. Många röster ska bli större ord. Vi har vår frihet. Andra böcker ska skrivas än manifest för en enskild. Yttrandefriheten ska vara fri och högljudd, i diskussion och i möten, öppen och åtkomlig. Mötesplatser ska vara mötesplatser, fredade. Vi ska ständigt verka för att vi kan mötas, aldrig särskiljas, åtskiljas. Våra frågor är utrop mot världen, relaterande. Svaren kan vi leta efter ett helt liv därför att vi relaterar och frågar varandra. Vi relaterar och vi är i samspel. Lösningar och färdiga svar ska alltid ifrågasättas, diskuteras och knackas på. Vi är många om svaren. Alltid många om svaren. Vi är människor. Låt oss störa varandra!

Jag förtvivlar den enstöring som flyttar in i sig själv, bygger upp sitt rike orelaterande, förstorar sig därinne, ensam, ostörd, farligt uppblåst i ett inre livsfarligt självbygge, orelaterande med svar som ingen någonsin trodde kunde vara svar. Inte ens i den vildaste fantasi. Inte ens i där.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Att få frågorna – en slags konsultation
  2. Morgondagens läroplansfråga för att belysa skolans innehåll
  3. En slags kommentar: Mer värme, mer hopp, mer av allt!
Publicerat i Sorg, Verkligheten | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Mer av närhet, mötesplatser och fria ord!

En dikt om sorg

Postat den 24/07/2011 av Anne-Marie Körling


Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!
Men bara innan.

Efteråt finns ingen återvändo.

Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av banden till.
Om.


Ingen släpper taget.

Men taget släpps.
Någon går trots det.
Går bort.

Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.

Hjärtat skriker det!
Stumt!

Men den som går bort.
Går bort.

Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.

För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.

Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.

Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!

Långa dagar och år senare kan man le mot den man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man vågar gråta mot.
Och föreställa sig en hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.

När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.

Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.

Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.

När någon går bort.
och tiden dör till ingenting.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.

Något som alltid fanns
behöver få en annan boyta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.

Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!

***

Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.

Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.

Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.

Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.

Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,

och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om sorg: Skolläkarens friska svar
  2. Nu går jag bort sa lille Per
  3. Barn i sorg: Modet att ingenting göra
Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för En dikt om sorg