Vattnet liksom kastas emot mig. Det är inte droppar. Det är något helt annat. Paraplyer håller inte måtten. Människorna försvinner in under skydd. Bilar saktar ned farten. Vattenpölar är sjöar. Jag läser sedan i tidningen att bilar förflyttats från parkeringar. Vattenmassorna är kraftfulla. Väl hemma slår vattnet mot fönstren. Då är regnet en slags melodi, en taktfast förklaring till varför jag ska stanna inomhus.
Orden följde mig på resan:
Det är viktiga tider. Viktiga, viktiga tider. Om man lever vid havet lär man sig dessa tider. Om man inte lever vid havet missförstår man den vackra blottade stranden. Havet är en kraft. Människan kan inte ordna denna kraft annat än att söka efter något slags system att förstå.
Atlantkusten! Jag har sagt detta ord flera gånger under sommaren. Så mäktig är den. Att havet ibland blottar sina egna vinster och ger oss nakna naturliga landövergångar över till det som några timmar tidigare var en ö.
I unga år är det flickan som drar pojken till skolan. Hon får honom att springa. Det verkar vara jobbigt så jobbigt att hon som äldre får ledas fram av mannen. Så kan det bli!
Under en kvällspromenad upptäckte jag en liten bar där det var stort tjohej. Jag gluttade in en aning för långt i den lilla lokalen och vips var jag och mitt sällskap indragna i ett födelsedagsfirande. Folk var glada i hatten och höll alldeles för fulla glas i händerna. Jag var nyktert uppspelt för semestern skulle ta sin början just i denna stad. Det fanns ett långbord dukat med födelsedagsmat och dansen var i full gång i alla bemärkelser. Tjohej!
Någon timme senare var det fullt tumult och storslagsmål. Jag valsade elegant ut ur lokalen. Det var en märklig upplevelse att se allt från sidan, polisen som kom alldeles ensam och tog tag i storbusen och läxade upp honom under det att han vingligt höll sig i en stupränna. Den gamla kvinnan höll ett stadigt tag i en annan buse.
Därmed gjorde jag slag i saken och for iväg mot nya mål.
… fast jag viftade med armarna och hoppade och studsade på andra sidan stängslet. Jag sjöng också en liten kovisa för dem. Till slut var där så många kor som lyssnade att jag kände mig malplacerad. Om någon hade sett mig så hade de säkert trott att jag var lärare. Jag menar – jag visade än hit än dit och munnen gick på av bara farten.
