Idag har jag läst om Petri Partanens bok; Från Vygotskij och lärande samtal, samt läst Dion Sommer; Barn i senmoderniteten – barndomspsykologiske perspektiver. Den ena boken är på lättläst svenska, den andra på svårläst danska.
Jag inser att vi har de nordiska språken som objekt i våra kursplaner och det är nog en fråga för alla och envar att grubbla på hur vi låter våra elever möta de nordiska språket. Jag möter dem i två böcker, båda med innehåll jag suktar och längtar efter. Jag behöver innehållet, alltså läser jag. Språket får inte vara mitt hinder.
Vi kan ta pedagogiska stormsteg, sjumilasteg, myrsteg, två steg framåt och ett steg bakåt men vi bör ta steg med tydlig riktning. Kanske man ska fråga sig om pedagogik överhuvudtaget kan förknippas med stillasittande?
Jag är lite här och var i tillvaron, men överallt där jag är har jag en alldeles egen följeslagare. På mina axlar sitter den. Ömsom skrattar den, ömsom allvarsammar den, ömsom viskar den glada tillbud, ibland så talar den i allvarsamma tonarter. Jag bär någon på mina axlar. Och där jag är – där är också min följeslagare.