…
Jag tror på min profession. Jag tror på mitt innehåll. Jag tror på kraften i klassrummet. Jag tror att vi gör något i klassrummet som betyder skillnad för eleven och för gruppen som helhet. Jag tror på undervisningen. Jag tror på elevernas vilja att lära. Jag tror på lärandet. Jag tror på samspelet. Jag tror på oss som sitter där vi sitter och skriver ihop. Jag tror på elevernas vilja, mod och kunnande. Jag tror på elevernas vilja och längtan efter utmaningar. Jag går så långt att jag faktiskt förväntar mig det av mina elever. Och vänder jag på det – jag tror och vet att mina elever förväntar sig sitt lärande då de är i skolan. Alltså förväntar de sig ett innehåll av mig. …
Hemmavid! Det är en plats. Lika privat som allt annat som är privat, så tänkte jag då jag tog denna bild. Det var ett ödsligt hus med utsikt. Jag stod där och tänkte en stund.
Barn tycker om att göra saker ihop med andra. Det är ett slags naturligt varande. Intill en annan, någon man kan prata sig ihop med och förstå världen tillsammans med. Språket utvecklas mellan två, tre och fyra. I skolan sitter elever oftast ensamma, ska förstå saker och ting inne i sina ensamma huvuden och tystas då de pratar. Skolan måste därför förstå och tillåta elever att göra saker och ting ihop, prata sig till förståelse och kanske lära dem att prata med sig själva för att förstå saker och ting.