Anne-Marie Körling

Biblioteken ja!

Mitt unga liv bestod av biblioteksbesök. Jag var idel sökande. Det var något med min barndoms bibliotek. Jag tror det handlade om att jag tilläts vara sökande och de bibliotekarier jag samtalade med inte gjorde någon skillnad på mig för att jag var barn utan mer såg mig som en bokläsare med en specifik önskan efter en bok, eller en önskan om att förstå en fråga. Jag dömdes aldrig av bibliotekarien utan tilltroddes min läsande förmåga och mina bokval. Jag lotsades mellan de höga bokhyllorna mot djuravdelningen och fick en trave böcker som handlade om hundar. Jag satt på biblioteket varje dag.

Det var också något med att jag under en tid i mitt liv var ensam. Men inte på biblioteket. Där var jag bland andra människor. Vi gjorde samma saker där, tittade i böcker, läste. Bibliotekarien var samma mot alla hon tog emot. Också mot mig hälsade hon med en vänlig nick och återgick till det tysta arbetet med att syna böcker och ställa åter i hyllor som gapade tomma som om bokhyllorna fick gluggar, att de tappat tänderna. Jag var liten i mitt bibliotek. Jag fantiserade.

Jag blev under lång tid en biblioaktivist och i biblioteket ägnade jag mig åt biblioaktiviteter. Jag skolades in i bibliotekets värld därför att biblioteken inte gjorde någon skillnad på mig, gjorde mig inte liten, utan till en som läste böcker. Jag upplevde att biblioteken var en slags gemensam sak för alla som var där. Det var som att kliva in i någon slags lärorike. Och jag törstade. Jag ville veta.

Jag var nog en aning för ung för en del saker. Men det spelade inte så stor roll. Jag satt där jag satt och läste. Min första psykologibok läste jag då jag var 13 år – ”Fria barn – lyckliga människor”. Jag tror jag kände mig så i biblioteket. Fri och respekterad!

Det slog mig att så kanske barn upplever sig på nätet! I interaktiviteten.