Det slår mig att vi talar om hur skolan ska vara i framtiden. Det slår mig att vi talar om hur skolan var en gång. Vi talar nästan aldrig om de som nästan är färdiga med sin skolgång. De som nästan är skolfria och kan ta ett kliv rakt ut i verkligheten – dvs – den krassa.
Vi talar alldeles för lite om de barn som är nästan ute i verkliga livet. Vi talar alldeles för lite om att skolan ska vara verklig och det under hela elevens tid i den.
Utanför skolväggarna är det så höga siffror som 25% ungdomsarbetslöshet. Det är farliga siffror. Vad händer om vi faktiskt erkänner dessa siffror och tänker om inne i skolorna. Vad behöver vi verkligen lära barn och unga idag? Vad behöver de få med sig?
Jag tror ett mycket gott självförtroende! Då menar jag ett alldeles förträffligt gott självförtroende. Och en mängd möjligheter att lära sig tala för sig själv och i relation till andra och utveckla den framtida kulturen där dela med sig förhoppningsvis kommer att få betydelse.
Jag tycker inte att skolfrågorna kan isolera sig från samhällsutvecklingen. Skolan bör se till den höga ungdomsarbetslösheten som faktiskt råder. Det viner ganska så kallt i november om man är ung och inte riktigt med på karusellen!
Böcker för barn ska finnas där barn är. Böckerna ska följa alldeles intill där barnen är. Om man sätter på sig en gummistövel eller en galonbyxa eller en snurrklänning eller en jacka eller en öronmössa eller en vante och alla skor ska prövas i miljön där skorna är så byggs orden upp. Och kanske mitt i ordriket i garderoben kan man passa på att kliva rakt över tröskeln in i bokens värld. Boken följer barnet. Författarna också.