Objektet mellan barnet och pedagogen: Det silvriga kolapappret

Det silvriga kolapappret!

Jag är pedagog. Det låter stort och högtravande att säga så. Men tillsammans med barn blir jag det. Jag grubblar på hur barn tänker. Nästan alltid gör jag det.

Då barnet plockade fram ett gammalt kolapapper kände jag det pedagogiska anslaget växa sig starkt inom mig. Och fantasin tog tag i kolapappret. Som om jag närdes av möjligheten att ge mig in i barns världar och föreställningar, språk och tänkande.

– Ett kolapapper, sa jag!

– Ett glansigt kolapapper, sa den lilla.

– Ett glansigt kolapapper som är silvrigt, sa den andra lilla.

– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar… luktar… luktar… russin, sa jag.

– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar soklad… och russin… sa den andra lilla.

– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar choklad, russin och regndroppar, sa jag.

– Näe, så kan man inte säga, sa treåringarna unisont. Man kan bara säga choooooklad!

Jag böjde mig för detta och så fortsatte vi att fantisera om lukten på det glansiga kolapappret.

Allt som är kan bli!

Om vi tänker läroplan och kursplan för skolan så har denna dialog inneburit språkutveckling (ni får inte läsa den i sin helhet) och språket är i samklang med barnen, och objektet finns i barnens händer och närhet och pedagogen utmanas av just detta. Att barnen argumenterar ingår också i kursplanemål och innehåll. Att säga ifrån är en sådan sak – och att lägga fram sin synpunkt. Att vara tre år och ingå i innehållet och samspelet är avgjort viktigt. Och där satt jag i min snurrklänning!

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Objektet mellan barnet och pedagogen: Det silvriga kolapappret

Mina barnfotafötter

Mina barnfotafötter har vuxit till sig. De klarar kylan bättre! Men de väljer faktiskt värmen.

Publicerat i Ordförrådet | 1 kommentar

”Prästens lilla kråka skulle ut och åka”

Idag har jag farit omkring i tanken. I den yttre formen försvann jag än hit än dit. Inte en gång slank jag ned i diket. Jag höll mig till kommunala medel men lyckades ändå ta mig lite vilse. Jag for kollektivt vilse. Det kändes tomt att kliva av bussen på en ödslig plats långt utanför de vägar jag kände till. Jag fick därmed bli hämtad av en mycket förvånad person som undrade hur det här egentligen gick till. Japp svarade jag. Åker man fel så åker man fel.

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , | 5 kommentarer

Allt är nytt under solen!

Platsen vi är på är ny. Även mitt i det gamla. En skolkorridor kan i bästa fall bli ny om vi låtsas att vi går där för första gången. – Åh så spännande detta ska bli, här på den här platsen? Vad nytt kan vi se under solen? Och om det då regnar: – Vad nytt kan vi se under detta regn? Och om det då snöar: – Vad nytt kan vi se i detta snöväder? Och om det då är mörkt: – Vad nytt kan vi se med en ficklampa?

(Ja, nu började jag leka med begreppet – Inget nytt under solen! För jag tycker det är ganska mycket som är nytt under solen. Jag är faktiskt ganska ny idag! Du också! Och vi! Och den här platsen!)

Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar

Människa vs medmänniska

Tomas Tranströmer:

”Idag mötte jag en medmänniska.”

Jag hämtar en diktstrof ur minnet. Jag tror den hör hemma i boken Minnena ser mig. Och jag tänker – vi är medmänniskor. Låt oss på något vis visa det, känna det, vara det, förvalta det, leva det. Det kan räcka med att faktiskt vilja något medmänskligt just i mötet, i det lilla. Bara att le!

Det hemska är att det inte räcker för oss att vara människor. Det är inte tillräckligt. Vi måste lägga till ett ”med” för att bli mänskliga. Vad är en människa?

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Idag är eleven alldeles ny

Varje dag blir vi till. Varje dag blir eleven till. Vi har vår gårdag. Låt den inte hindra för denna dag. Vi har våra relationer. Låt dem verka för ett eller flera innehåll. Vi har våra kommunikationer. Låt dem utvecklas rikligt. Vi är nya idag. Också läraren!

– Vem blir du idag? Vem blir jag idag? Vilka blir vi idag?

Publicerat i Barns rättigheter, Skolrättigheter, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter | 2 kommentarer

Diskussionen kring SET och en elev som minns Lions Quest

Ville bara skriva ett stort TACK Anne-Marie för att du uppmärksammat detta ämne. Läste om kritiken mot SET i Lärartidningen och fick en klump i magen. När jag gick i sjätte klass i Dalarna under slutet av 80-talet introducerades plötsligt Lions Quest i vår klass. Vår lärare gjorde tafatta försök att hålla lektioner i detta ämne som aldrig förklarades för oss elever. Förvirrade och obehagliga lektioner hölls där vi skulle kasta pappersbollar mellan varandra, lyssna på berättelser om barn som kommit in i puberteten och så vidare. På dörren till klassrummet sattes en lapp upp om att ingen fick störa. Föräldrar hade inte rätt att vara med har jag för mig.

Dessa lektioner väckte oerhört stort obehag inombords som följde mig långt efter lektionens slut. Jag minns att jag bävade inför kommande tillfällen. Jag har svårt att sätta fingret på vad som triggades igång inombords eller varför det gjorde det men intensiva känslor av motvilja var alltid närvarande. Så här i efterhand och nu i vuxen ålder vet jag att jag levde under mycket stor psykisk stress på grund av destruktiva familjeförhållanden, något jag var omedveten om som barn. Kanske att det var orsaken till mina reaktioner? Eller kanske var det mest vår lärares klumpighet som skapade obehaget? Oavsett; det är som Anne-Marie och även psykiatrikern i Lärartidningen skriver helt fel att utsätta barn för dessa metoder utan att på minsta vis ta ansvar för de processer som sätts igång inombords hos eleven.

Jag minns inte mycket av skolgången under mellanstadiet vad gäller övriga men lektionerna i Lions Quest har gett mig känslomässiga minnen som aldrig går bort.

Tack för ditt inlägg. Jag lyfter fram detta i sin helhet som ett självständigt blogginlägg. Jag tycker det säger mycket och kan belysa ett innanför, i eleven, som inte åskådliggörs någon annanstans. Skolan har inte detta uppdrag. Jag undrar vad skolhälsan säger och hur uppföljningarna ser ut? Vad händer med en elev som vägrar delta i SET? Hur ser skolan på en sådan elev? Vad händer med en lärare som ställer sig tveksam till sin förmåga att genomföra och härbärgera det som sker under en SETlektion? Vad är det vi gör med våra elever? Och vår lärarprofession.

Med vänlig hälsning

Anne-Marie

Publicerat i Pedagogik, Skolrättigheter, Sorg, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , | 1 kommentar