Det silvriga kolapappret!
Jag är pedagog. Det låter stort och högtravande att säga så. Men tillsammans med barn blir jag det. Jag grubblar på hur barn tänker. Nästan alltid gör jag det.
Då barnet plockade fram ett gammalt kolapapper kände jag det pedagogiska anslaget växa sig starkt inom mig. Och fantasin tog tag i kolapappret. Som om jag närdes av möjligheten att ge mig in i barns världar och föreställningar, språk och tänkande.
– Ett kolapapper, sa jag!
– Ett glansigt kolapapper, sa den lilla.
– Ett glansigt kolapapper som är silvrigt, sa den andra lilla.
– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar… luktar… luktar… russin, sa jag.
– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar soklad… och russin… sa den andra lilla.
– Ett glansigt och silvrigt kolapapper som luktar choklad, russin och regndroppar, sa jag.
– Näe, så kan man inte säga, sa treåringarna unisont. Man kan bara säga choooooklad!
Jag böjde mig för detta och så fortsatte vi att fantisera om lukten på det glansiga kolapappret.
Allt som är kan bli!
Om vi tänker läroplan och kursplan för skolan så har denna dialog inneburit språkutveckling (ni får inte läsa den i sin helhet) och språket är i samklang med barnen, och objektet finns i barnens händer och närhet och pedagogen utmanas av just detta. Att barnen argumenterar ingår också i kursplanemål och innehåll. Att säga ifrån är en sådan sak – och att lägga fram sin synpunkt. Att vara tre år och ingå i innehållet och samspelet är avgjort viktigt. Och där satt jag i min snurrklänning!
Idag har jag farit omkring i tanken. I den yttre formen försvann jag än hit än dit. Inte en gång slank jag ned i diket. Jag höll mig till kommunala medel men lyckades ändå ta mig lite vilse. Jag for kollektivt vilse. Det kändes tomt att kliva av bussen på en ödslig plats långt utanför de vägar jag kände till. Jag fick därmed bli hämtad av en mycket förvånad person som undrade hur det här egentligen gick till. Japp svarade jag. Åker man fel så åker man fel.
