Jag grubblar i Peter Gärdenfors text. Jag går i dialog. Vem har sagt att en text är bunden och inbunden. Tvärtom. Den talar sig in. Skriver sig hit och dit. Förändras i min tankar. Blir ord i mig. Slutligen rumlar orden runt och botaniserar i det jag tänker och grubblar på. Nya skott. Nya gröna blad på nya kvistar. Herre Gud så en bok bökar runt i det inre och i det yttre. Det är bara att tacka för att man kommunicerar.
Jag tänker Decartes:
Snart i var mans mun!
Fick ett mail. Och efter det mailet har jag hoppslat och skuttslat hej vilt här hemma. Tänk vad ord kan ge näring och vitaminisera dammkorn och sätta fart på hjärnceller och ge fötter med tåbalanserarkraft. Jag samlar in min glädje och sätter genast på en svart kopp kaffe. Jag tänker sitta här och vifta på tårna!
Väderorden får mig att njuta. Ishavet känns exotiskt. Orden kommer svepa över oss. Istappar och snöänglar. Innanför kommer vara underbart. Värme blir varmare. Ljuset i mörkret ljusare. Jag låter orden vina över mitt tak. Innanför är det så innanför som det ska vara.
Våra bokstävers rike. Och barn måste få vända och vrida på bokstäverna, orden och meningarna. Vi måste tillåta det kreativa i språket. Som om varje bokstav var en byggsten i ett lego, eller en kapplastav i en mening. Vi måste översätta skrivna ord till verkliga muntliga ord. Vi behöver en sandlåda fylld med ord som det går att bygga av, leka med och utveckla. Igår fick jag ”snurrklänning” av några treåringar.
Smaka på det ordet! Jag sitter i en snurrklänning. Den är min. Och jag har glömt att snurra i den. Jag har blivit för vuxen för leken i mina kläder. Om jag har en klänning på mig borde jag snurra runt i den och känna mig så där som man gör i en snurrklänning.
Ord är aldrig meningslösa. Bara oförstådda! Och då hänger det mest på mottagaren!
Jag ser en fotbollsspelare! Jag ser det! Och i samma stund är det inte längre en passiv skylt som visar övergång. Men jag skrattar högt när grönt skiftar till rött – utvisning – RÖTT KORT! Matchen är över och jag går ut i periferin!
