Jag blir så glad över texter som fångar in mig och omsluter mig. Jag läser och tyckermig gå i dialog med Peter Gärdenfors tankar. Jag skriver ned och utvecklar mitt eget tänk i relation till det jag läser. Det är en mycket stor aktivitet att läsa inser jag. Jag är i relation med texten, har ett fokus och mitt intresse är högt. Skulle kunna säga att jag är motiverad. Ruskigt motiverad att läsa vidare!
Peter Gärdenfors; Lusten att förstå, 2010
För att utveckla lärandet måste vi ständigt utvärdera innehållet. Jag har gjort det ofta och mycket, både på individplan och på gruppnivå. Det tar några minuter att utvärdera ett innehåll och få sätta ord på vad som ägt rum. Här är en slags formativ utvärdering, den blir i samma stund summativ, och den handlar om att mitt i min föreläsning utvärdera innehållet. Det handlar inte om att värdera mig högt eller lågt utan få tillgång till det kollektiva lärande som äger rum i rummet. Och att som föreläsare kunna relatera till det innehåll jag söker förmedla och finna att jag också blir förstådd som jag önskar. Och blir jag inte det så har jag uppdrag att förbättra eller medvetandegöra mitt syfte och mitt innehåll. Det handlar om relation och kommunikation. Stoffet är det vi har gemensamt. Tankarna synliggörs och då utvecklas vi ihop. Det någon annan sett och tänkt kan genom detta utvärderande bli ett nytt fokus för en annan som inte formulerat just det klasskamraten eller lärarkollegan tänkte. Allt utvecklas i ett vi.
Oftast har vi bara en matematikbok i skolan. Det kan vara problematiskt tänker jag. Det som är mest problematiskt är om vi bara har en matematikbok anpassad just för den årskursen för det hindrar eleverna från att se hur det de lär i exempelvis årskurs fyra utvecklas i årskurs fem och sex, ja varför inte årskurs sju och åtta och eventuellt nio. Det är också svårt att förstå varför man bara ska ha just en årskursbok och inte samtliga årskurser så att man som lärare kan visa fram progression och tillåta eleverna att också gå tillbaka och repetera om det behövs.
Jag ser också att man gärna skapar dialog mellan matematikböcker, dvs, författarna får ge sig in i dialogen kring matematik. Det är spännande att se hur en författare beskriver och applicerar exempelvis skala och hur en annan författare tänker i sin presentation och vald tillämpning. Detta skapar dialog och kommunikation mellan två matematikförfattare och inbjuder eleverna att utveckla sin kommunikation utifrån dessa källor.
Jag tror också på den matematiska textrörligheten som visar att eleverna själva upplever sig förstå då de kan uttrycka hur de förstår matematiken i sin egen praktik. Det betyder att elevernas inre och yttre upplevelser blir källa till kommunikation och att läraren kan knyta an dessa erfarenheter med text och författare.
Skönlitteraturen erbjuder också många matematiska grubblerier: Vad betyder egentligen en armlängds avstånd? Vad är en nypa salt? Hur lång är Långa Gubben? Den skönlitterära matematiken har mycket att erbjuda eleverna i att gestalta och pröva.
– Ja, låt oss visa – gör en armlängd! Visa vad en armlängds avstånd är? Hur ser det ut? Är det långt? Är det trevligt? Varför använder man kroppsmått? Hur mycket är en nypa? Varför behöver man ändra från nypa till kryddmått? Kan man ta en nypa salt och hålla den en armlängd ifrån sig? Ja. Låt oss göra det!
Elever som säger att de inte gillar ett ämne eller inte kan någon engelska måste genast få hjälp att förstå vad de kan och vad de förstår inom det stora, gigantiska område som både engelska och matematik är. Det går nästan inte att säga att man inte kan någon matematik, det går nästan inte att säga att man inte förstår någon engelska. Det är alldeles för grova generaliseringar. Men så låter det ofta.
Lärare bör och ska bena upp vad eleven kan då eleven uttrycker sig så här. Dessutom måste vi lärare också uttrycka oss bättre. Vi kan inte heller säga att – Han är dålig i matematik!
Om vi säger så har vi inte definierat vad eleven har för brister exakt utan vi har klumpat ihop allt osorterat och presenterat okunskapen i en enda övergripande mening – Han är svag i matematik!
Det är inte möjligt. Alla kan dela. Alla kan något matematiskt. Men förstår inte att de kan. Därför måste vi utveckla kunskapen där den finns. Och hjälpa att skapa förståelse för eleverna vad de kan inom ämnet matematik.
Frågor jag ofta funderar över är – varför bestämmer matematikboken ordningen och varför kan man inte hoppa i kapitlen och också låta eleverna få göra det? Varför är formen viktigare än innehållet?
