Lev Vygotskij: Försöket att med ord begripa situationen.
Anne-Marie Körling: Vi säger att barn är på väg att lära sig språket. Jag säger att barnet är i det språk barnet är. Det språket använder sig barnet av och förklarar med de små eller stora medel, redskap och ordförråd som står till buds. Men barnet är sitt språk. Detta språk är barnets. Och med det barnet är rustad här och nu använder sig barnet av. Det gör att jag betraktar språkets här och nu som det barnet har för att uttrycka sig med. Det som gör språket så levande är närvaron av den viktige andre. Den som förstår och tolkar och översätter barnets ordförråd och kontext. Att tala om fattigt språk eller rikt språk under det att vi pratar med barnet är bedömarord och avståndsinteraktion. Hur kan vi närvara bättre under just här och nu – istället för att distansera oss ifrån relationen och kontexten. Hur vi förstår tillsammans där vi är här och nu är den kommunikation vi delar. Jag är därmed lika ansvarig för min bedömarattityd i detta här och nu eller min vilja att börja förstå det vi talar om. Barnet försöker inte beskriva en situation eller fatta något med sitt språk. Barnet ackompanjerar sina handlingar med sitt språk. Det språket är här och nu. Och är världen runtomkring ordgivarinställda, alltså kommunikatörer med avsändar- och mottagaransvar så kommer ordet och orden flytta in i barnets begreppsvärld och omsättarmöjlighet. Om vi pekar mot solen för att sätta ord på det vi ser där uppe och känner av här nere, hur vet vi att det ordet sedan är gemensamt för det kisande barnet som ser himlen och allt oförklarliga där uppe. Och om den vuxne som har sitt språk pekar in i solen så kommer språket att tonas ned. Vi ser inte det vi ska förstå. Den som pekar mot solen riskerar att få sina språkliga vingar nedsmälta. Hur kan vi peka in i det stora ordförrådet och inte förstå det universum som barnet vill erbjuda oss gemenskap med ordet: Titta! Det är i relationen som språket vandrar fram och åter. Det är inte ett försök. Det är!
Det är ofta så i skolan – vi antar perspektivet antingen eller. Det är sällan så enkelt att det är antingen eller. Det är oftast både och. Den spänning som sker då det är antingen eller gör det svårt för perspektivet både och.
När jag var liten var jag väldigt stor. Det märktes mest när jag cyklade. Cykeln jag cyklade på såg ut som en stålkonstruktion som inte höll för någonting. Den höll för mig. Min lillebror höll den inte för. Han fick hålla på med sin trälastbil. Jag var vattenkammad i håret för det fanns inga hjälmar på den tiden. Då man ramlade var det knäna man slog i. Då fick man plåster och sedan var det inget mer med det.
En gång var jag liten. Det har förföljt mig hela livet. Jag började som väldigt liten men som tur var fick jag en ännu mindre lillebror. Vi tyckte om att sjunga för flygplan. Då vi gjorde det tyckte ingen annan om att vi sjöng för flygplan. Ibland var vi ovänner då satt vi på var sin ände och med ryggarna mot varandra. Sedan kittlade min lillebror mig tills jag började skratta. Sen sjöng vi lite mer för flygplanen! Några år senare var jag vuxen. Då sjöng jag aldrig mer för flygplan!
Mingel och premiär på 
Idag har jag skrivit in mig i en bok. Jag läser Vygotskij och har bestämt mig för att gå i dialog med honom. Jag har läst Vygotskij i flera år och belamrat böckerna med mina anteckningar. Nu har jag fått ett nytt exemplar av boken Tanken och språket och jag märker att det är en befrielse att läsa utan att se vad jag tidigare noterat och funnit intressant. Jag läser alltså med nya ögon. Mitt gamla läsande är försvunnit. Då ser jag med helt nya ögon. Då jag läst ut den här boken ska jag jämföra mina understrykningar och se min egen utveckling. Ska bli mycket intressant. Jag kommer att finna något. Jag har redan funnit något nytt i det jag läser nu. Så kan det vara.