Jag vill bort från rätt och fel. Därför är jag sparsam med mina tankar kring frågan men lovar att återkomma. Eleverna själva har ofta en helt annan åsikt till det jag aldrig önskar att jag har sagt – men som jag har sagt och sedan insett hur dumt det var av mig att säga på det viset:
– Det här är för svårt för dig!
Jag är noga med det här. Det eleven har gjort idag är det eleven förmår idag. Det är också ett gensvar på min undervisning. Jag har många processer för hur att ständigt gensvara på elevernas arbeten och vi arbetar formativt med det vi gör hela lektionerna. Men då arbetet är färdigt, högläst för andra, omtalat och pratat om med mig eller med en kompis då är arbetet det eleven förmådde att göra idag. Jag rättar inte det. Däremot tittar jag på elevens tidigare arbete och ser och noterar skillnaderna. Detta är mycket intressant. Och visar oftast på progression. Denna progression är knuten till vilken undervisning eleven har fått. Det kan jag se eftersom jag är den som undervisar.
Det jag har fått är således en slags utvärdering. Och om jag samspelar med innehållet i elevernas gensvar och med mina styrdokument skapar jag undervisning för morgondagen. Det betyder att jag är ett redskap mellan eleven och det eleven har rätt att kunna.
Jag har arbetat så här i nästan 12 år. Och jag har misslyckats många, många gånger. Men jag tittar på vad det är jag lyckas med och hur min klass utvecklas i relation till mina egna strävanden. Det gör att jag funderar metakognitivt och självreflekterande under hela processen. Jag har inte haft så många att samtala med i de yttre rummen, dvs, kollegor eller andra. Men jag har haft stöd i teorier och styrdokument. Jag är medveten om att jag kan ställa till det för lärare då jag gör så här. För det är klart att jag ställer saker och ting på ända. För allt jag gör betyder att jag tar mig från bedömningar som är
Jag har alltid sett mig som lärande tillsammans med lärande. Det betyder att jag har en dimension i mina undervisningar som betyder att jag lär mig själv. Den viljan är jag väldigt rädd om. Om jag inte lär mig så tror jag mig veta. Och det vill jag inte!
Det kanske är konstigt. Men ibland låter inte korna som vi människor skriver att de gör. Det var bara en tanke som slog mig. Det är mer mänskligt att skriva. Kor är inte mänskliga men de äter ibland fyrklöver utan att ha räknat ut att det är fyrklöver. Det är tur för dom att dom inte vet vilken tur de har.
Så kan man få igång lite koläten här… hur låter kor och hur beskriver vi det med bokstäver – gärna på många olika språk? Hur låter kon i Spanien? Förstår kor varandra om jag köper en ko från Frankrike och låter den hoppa och skutta på en äng med massor av klöver tillsammans med en svensk ko som heter Rosa?
Imorgon ska jag mingla omkring – Det är Lärarnas Nyheter som inbjuder till det. I vanliga fall brukar jag mingla runt i Lärarnas Tidnings texter och fotografier, och i Pedagogiska magasinet och lite i några andra av utbudet … men som sagt, denna gång blir det i själva verkligheten. Jag hoppas få ett ord med i laget!
Det har jag också ibland – jag skriver ju krönikor. Men i vilket fall som helst. Jag tänker inte tappa ordet och talförmågan. Jag tänker också äta en jordnöt. Om de serverar en sådan. Kanske får man smaka på en annan nöt. Men om man funderar så här så kan det bli svårt att veta vilken nöt man ska knäcka.
Den som väntar på nötter bör ha en nötknäpparvals att sjunga och en nötknäppare att knäppa takten med…
-ANNE-MARIE!
– Vadå, jag får leka, jag får det… och imorgon ska jag vara allvarlig och mingla med en liten jordnöt som jag ska mumsa på. Så det så!
Jag ser mycket noga. Då jag fotograferar är jag noggrann och tittar på de mycket små detaljerna. Ibland fotograferar jag en detalj för att i senare i mitt fotograferande upptäcka ytterligare en mindre detalj. Som på detta fotografi. Jag ville fånga dropparna i den lilla spegeln på motorcykeln. Och när jag sedan och utanför kontexten kan titta på fotografiet upptäcker jag en ännu mindre detalj…
… det står ju någonting där …
och det säger mig något. Jag börjar titta på detaljerna. Men dessa detaljer ger mig också en vink om det som är större… to be closer than they appear… och jag tänker på elevernas arbeten.
Jag har idag diskuterat mina kursplanetankar och läroplansvärderingar och också visat hur jag genomför formativa bedömningar i min praktik. Då handlar det om att se och om att tydligt och noggrant beskriva det jag faktiskt ser. Jag har ett underlag att arbeta med – ett objekt – låt säg en elevs text:
Jag tittar på det jag ser och har -elevens text. Jag kan alltså inte bedöma individen, bara texten. Och det är befriande. Jag är närmare mitt uppdrag med andra ord. Låt oss se: Vad är det jag ser. Jag gör en skrivning om vad jag ser.
Jag ser:
Då jag har listat elevernas kunskaper – det blir en daglig vana att göra det. Jag utgår enbart ifrån det jag ser. Inte vem eleven är. Det gör att jag sedan kan ta fram mina kursplaner och noggrant och professionellt säkerställa att eleven utvecklas i relation till målen. Det är så roligt att se det. Men jag gör som sagt bakvänt. Jag börjar med elevens arbeten. Jag börjar med min förmåga att se. Sen går jag till dokumenten. Och så ser jag noggrant i dem. Ungefär som spegeln i bloggartikelns början.
Då har jag min lista med det jag ser av elevens arbete och så går jag igenom kursplanerna – innehållets vad och varför och mål och så rödmarkerar jag det som stämmer överens med mina dokument. Jag kanske också får bättre formuleringar ur dokumenten.
Jag kan också börja synliggöra vilka kompetenser eleven äger och utvecklar och mot dem kan jag sedan säkerställa att jag sätter rätt betyg eller att vägleda eleven tryggt och säkert mot det eleven är i färd med att lära. Jag har därmed givit eleven en karta och mig själv ett undervisningsuppdrag. Den att fortsätta relatera till mina dokument.
Lärarens lärande utveckling i denna fråga:
Det jag listat upp av kunskaper jag har noterat är en första lista. Den tar jag sedan och granskar i relation till mitt uppdrag i kursplanerna och läroplanen. I läroplanen står nämligen den människosyn som omger alltsammans och det är en slag vidare målförklaring – den om människan i demokratin.
Låt mig beskriva:
Jag har min lista över elevens arbete och vad jag faktiskt ser, den gör jag så här med.
och det viktigaste av allt – transparensen i samspelet. Mina elever vet och kan och följer och dokumenterar och ingår i detta arbete.
