Jo, man kan dela på världar, göra dem separerade ifrån varandra. Det är enkelt att göra det. Då har man också bidragit till en grov förenkling. Den att det låter sig göras. Jag är människa. Människan föds social. Det betyder att vi behöver andra människor. Jo, vi behöver varandra. Det är både lycka och olycka att behöva varandra. Det vet vi nog alla. Det är mycket, mycket sårbart att behöva varandra också, och mot detta låter vi oss pansarutrustas. Vi vågar inte behöva någon. Det vågar vi inte. Helst ska vi gå igenom världen utan att blinka, utan att visa vår vilja till kommunikation. Jo, det lyckades nästan. I min singelicabutik handlar alla med stela ansikten. Det är för att inte blotta något. Det ligger en ensam banan och en tredeciliters lättmjölk i botten av nätkorgen. Det är inte så roligt.
Vi törstar ju efter varandra som om vi bodde i öknar där inga oaser finns.
Jag går på en gata i en annan stad. Slinker in med min ensamhet, den valda och trivsamma, och slår mig ned för att titta ut, stanna upp, tänka och surpla i mig en stor kopp kaffe. Då ser jag att det över kaklet står – Twittra! Och med ens så måste jag fråga – Do you Twitter?
Diskussionen är sedan i full gång. Den om innehållet i våra sociala medier. Den utan ålderintäkten, den utan gränsmarkeringen, den där vi undersöker vad som kan vara intressant för andra men som intresserar oss själva. Och när vi knyter dessa kontakter så sker de i de sociala medierna. Då vi träffas därefter så är mycket gjort och vi kan återknyta till diskussioner vi har överallt i verkliga livet. Verkliga livet?
Det är inte overkligt att jag sitter här och förverkligar mina tankar.
Det är inte för att jag skriker av ensamhet som jag skriver.
Det är för att jag är social. Punkt slut. Jag föddes sådan.
Jag tycker om att skriva. Prata. Berätta. Leka. Nyfikna. Vara.
Jag väljer ju själv allt det jag räcker ut min hand till.
Att ni läser och tycker er bli mina bekanta, och ni blir ju det, handlar om att vi söker det sociala. Ni som svarar här lär jag känna. Era ord målar upp er. Ni blir viktiga. Ni skriver in er. Och så en dag så möts vi. För så är det. Vi är sociala. I alla former och där vi tillåts vara det växer vi.
Kunskapen kommer på köpet.
Jag är glad att jag sitter där jag sitter. Jag är glad att Kristina Alexandersson länkar ett av sina inlägg om sociala medier till min blogg, en människa jag aldrig någonsin skulle lära känna utan att jag mött henne i skrivandets form, och sedan faktiskt träffat li levande livet tre gånger, varav en i Körlings pedagogiska kök! Jag är glad över att ha mitt utvidgade kollegium där jag omsluter dig och andra, dessutom oavsett yrke, ålder och utseende. Jag har svårt att förstå hur vi delar upp en värld i delar. Som om det jag gör just här och nu inte är verkligt.
Ni skulle höra mig då jag skriver. Jag läser mina ord högt samtidigt som jag skriver det här. Så socialt blir det för mig.
Jag viker ihop min servett. Lägger skeden på kaffefaten. Blickar ut över språkligheten. Det är inte så främmande överhuvudtaget. Då jag går ropar den jag nyss talat med:
– You, look at my note! Could you connect to my Twitter to continue the talk. I will tell you about what is happening here when you are gone, and maybe you will come back here to have a new cup of coffee and a talk with me.
Det finns inte antingen eller. Det finns inte både och. Det finns. Vi är. Och så länge vi är. Så är vi sociala.
Anne-Marie
