Anna-Lena Ljusberg, Sthlms Universitet, talar om de olika synsätt vi kan applicera på våra barn. Det är många teorier som vi kan handskas med, omedvetet och medvetet, och dessa skapar våra förväntningar och ger oss de barn vi vill förklara.
Teorierna är som sagt många och ger oss glasögon att närmare studerar saker och ting. Jag sällar mig inte till den kompensatoriska tanken, där barnet blir problemet, där barnets ”fel” ska uppmärksammas, där det krävs särskildheter för att justera och komma tillrätta med, där undervisningen ska anpassas in absurdum, där exkludering blir följden, där problemen hela tiden är i fokus. De vuxnas problem med barnet. Man kan inte hantera det. Jag tycker det är ett stort svek mot barnet. Att vi, en hel vuxenvärld, förklarar eller synliggör att vi inte klarar av barnet. Att vi förskjuter barnet till någon som klarar det bättre, att vi visar ut ett barn som behöver något speciellt för en tid. Frågan är hur länge ett barn är i brist? Frågan är hur länge ett särskilt stöd behövs? Frågan är om jag förvisar barnet ut i det ”icke normala”?
Frågan är vad är norm? Vad är normalt? Hur definierar vi det? Hur handskas vi med våra rättigheter att vara den vi är?
Jag har aldrig sällat mig till den skaran. Jag har aldrig gjort det. Jag har istället kämpat för det motsatta. Att titta på barnet i samspel med mig och i miljön som klassrummet är. Just nu! Med mig! Tillsammans med böckerna! Tillsammans med eleverna! Så tänker jag. Vem är jag tillsammans med den här eleven? Vem är eleven med mig? Vad har vi för uppdrag här och hur blir eleven i detta uppdrag? Vad gör miljön här med barnet? Vilka normer förklarar den här miljön? Vem är jag tillsammans med denna elev? Hur förhåller jag mig?
Min syn på barnet är nytt. Dagligdags nytt. Jag tänker att jag kommer att skapa detta barn här och nu med mina förväntningar, mitt synsätt, mina pedagogiska tankar, mina förhållningssätt och jag måste hela tiden fundera över hur det blir för var och en av mina elever. Det är ett stort uppdrag att vara lärare. Men mitt läraruppdrag är vuxet. De barn jag får är de som omsluts av mitt synsätt. Jag vill verka för demokrati och inkludering.
Det är klokt att fundera över de teorier som omsluter våra förhållningssätt. Hur ser vi? Vad behöver vi arbeta med? Hur kan vi möta upp på alla möjliga sätt? Hur skapar vi miljöer som inkluderar och tillåter oss våra olikheter? Hur skapar vi självförtroende i miljö och i samspel med varandra? Hur är jag som lärare mot just denna elev? Hindrar min syn på barnet barnets utveckling och rätt att vara? Hur talar vi om barnen eller hur talar vi med barnen?
Det är frågor jag besvarar i det jag gör. Frågorna är inte lätta men jag har aldrig betraktat mitt yrke som vare sig lätt eller statiskt. Det är föränderligt i samma stund jag tänker att – nu ska jag möta ett barn! Vad blir vi ihop idag? Vem är vi tillsammans? Hur skapar vi detta ihop?
Anne-Marie
