Barnslig? Självklart!

Publicerat i Barns rättigheter, Värdegrunden | 4 kommentarer

Från gott till ont


Från gott till ont – en endaste bokstav:

Barnsaga – barnaga.

Anne-Marie

Publicerat i Ordförrådet | Etiketter , | 2 kommentarer

Gränslöshetens ångest ”Palle ensammast i hela världen”

Illustration ur boken JAG BLIR GLAD av A-M Körling med illustrationer av brorsan Anders Körling. Bonniers 2005

Illustration av brorsan Anders Körling till min text JAG BLIR GLAD, 2006

Det fanns en liten barnsaga jag läste då jag var liten. Den handlade om en liten pojke som vaknade upp till en värld som inte längre befolkades av några människor. Allt blev med ens tillåtet för den lille killen. Han kunde ta vilken mat han ville, han kunde gå in och ta allt han önskade sig i affärerna, han kunde köra och pröva de motorfordon han ville… allt var tillåtet. Jag minns att jag fick sagan uppläst för mig av en vuxen. Det var tur det.Boken utgjorde en ram för min fantasi och närheten till en vuxen gav mig trygghet. Det boken beskrev handlade inte om mig. Det handlade om en pojke. Det boken beskrev var egentligen hur viktigt just detta är. Att ha ett sammanhang och att detta sammanhang inkluderar oss människor och förväntar sig saker och ting av oss.

För det gränslösa skapar en stor ångest hos alla. Den att inte veta var en gräns går. Palle går ut i den värld där inga människor utgör hinder för det han vill. Men det ödsliga vid den annars så barnrika sandlådan gör en aning ont att se. Godiset smakar inte godare om det ges i mängd och utan måtta och sans. Det finns inget godare än just det rimliga och den lagoma påsen, det begränsande smakar bättre. Allt man kan göra och pröva handlar också om att ha någon att följa, titta på och få ramar för. Det som görs utan relation till någon annan kan till en början upplevas fritt. Men det är inte fritt. Det är som oändligheten synliggörs. Och den skapar oreda.

Jag minns en flicka som aldrig fick några regler av sina föräldrar. De ville inte ge henne det. Hon prövade alla utetider, kom hem allt senare, kom hem senare och senare och fick inte något gensvar i form av oro eller markering. Hon berättade detta för mig då jag jobbade i en friare verksamhet. Hon avundades mina barn och sa att jag nog älskade dom. Hon trodde sig inte älskad alls. Om hon var det eller inte kan jag inte säga. Men att hon prövade sina föräldrars kärlek till henne och mötte den aldrig i den begränsande form som ett klockslag kan innebära.

Det är ett sätt att bry sig om – att ge frihet full ut är som att ge ett universum utan karta. Alla gränser behövs för att kunna överskrida dem – så ser växandet ut.

Jag älskade den här boken om Palle ensammast i hela världen – för Palle vaknade upp ur sin mardröm – och fann sitt sammanhang igen – en mamma, en pappa, en kompis, en liten stad, en trygghet i att ingå och inte vara ensam. Barn är ensamma om vi gör dem till centrum. Barn är ensamma om vi inte talar om att vi behöver dem. Barn är ensamma om …

Den där flickan då… hon berättade om sin gränslösa värld. Hon sökte sig till det ytterligare gränserna och … de kom att skada henne. Jag var en slags gräns för henne. Men jag räckte inte till för jag förstod inte fullt ut.Tänk att jag kunde vara en annan liten människas trygghetsgräns? Att jag kunde vara det?

Så är det med människor. Vi måste visa att vi vill vara med dem och att vi visar det. En hemmatid på kvällen är en sådan visare i vardagen.

Anne-Marie

Publicerat i Värdegrunden | 3 kommentarer

Mitt skrivande – Fotografier och bilder

Jag behöver fotografi och bild för att skriva!

Det är mycket lättare för mig att skriva om jag har en bild, ett fotografi eller en annan slags gestaltning än den tomma ytan att skriva på. Jag behöver komma åt något som inte har färdiga ord utan som triggar mitt inre språk. Det kanske också handlar om att jag har en vag föreställning men så fort jag ser något utanför så vet jag att mitt skrivande har den näring som det behöver.

Det är nog viktigt att fundera över hur man skriver. En del behöver en speciell penna, ett alldeles speciellt papper eller en viss bok för att skriva. En del behöver få prata högt, någon annan vill inte bli störd, en annan städar och så… föds skrivandet. Jag behöver ett fotografi, en teckning eller en liten ordbild av något slag.

Eftersom jag vet detta så tänker jag – hur får eleverna förbereda sitt skrivande? Har de fått tala sig varma för det skrivande fokus läraren ger dem? Har de fått se bilder som utmanar deras kommunikationsglädje? Får de skriva för att de har något att säga? Eller får eleverna skriva för att det ger något att bedöma?

Anne-Marie

Publicerat i Fotograferingen, Svenskämnet | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Mitt skrivande – Fotografier och bilder

Relationen lärare och elev

Att vara lärare och möta elever handlar om att vi tillskriver oss det mänskliga och lyfter upp vikten av att se, se ordentligt och låta eleverna både bli sedda och seende. Det är stora saker att vara bland barn.

Jag funderar över hur vi vuxna är tillsammans med barn. Ser vi hur viktiga vi är? Förstår vi att vi gör skillnad? Axlar vi vårt ansvar att betyda något för ett barn?

Det är frågor jag alltid ställt mig som lärare. Och så försökte jag vara i mina klassrum. Det finns inget viktigare än att rätt förvalta ett möte med en växande människa. Jag kommer att sätta spår. Så är det med lärare. Varför inte fundera över hur dessa spår ska se ut?

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Relationen lärare och elev

Fiffiga barn lär sig av vuxna

Det som är speciellt med barn är att de är så följsamma. De gör allt för att förstå hur vuxna tänker. Därför är det ganska så fiffigt att tala om saker och ting med barn. Med respekt för att de inte förstår saker och ting som vi vuxna förstår saker och ting. Det kan också vara klokt att tänka att de har något att tillföra diskussionen. Men att de måste förstå att jag är en vuxen och jag har min gräns. Om jag visar var min gräns går så kan barnet också lära sig om sin gräns. Då händer det viktiga – att den som är vuxen måste ta hänsyn till att barn också har gränser. Det är däremot mycket, mycket svårt att respektera.

Det kan också vara ansvarsfullt att känna till att man som vuxen har ett så mycket längre perspektiv på saker och ting, en större karta som man ritar upp konsekvenser och handlanden på, och att man också har så mycket större erfarenheter av en del saker och att barn saknar detta. Det betyder inte att man som vuxen har all rätt att göra våld mot barn, slå dem, avkräva dem lydnad utan bättre är att vi samspelar med dem och samtalar kring saker och ting. En annan sak som är nog så viktig – ett barn lär sig av det vi gör och härmar oss i nästan allt. Så fiffiga är barn.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 5 kommentarer

Att se händelsen men glömma intentionen

Vuxna ser ofta till händelsen men lyssnar inte till intentionen. Jag tror vi gör helt fel mot barn när vi genast dömer dem för det som blev men inte lyssnar på dem då de förklarar. Barn är inte onda. De gör inte saker och ting för att djävlas. Tvärtom så gör barn saker för att de just då kanske spelar fotboll, kanske är så inne i sitt spel, och räddar och skjuter… och så blir det som det blir. Vuxna konstruerar gärna och direkt både svar och avsikter.

Och så ställs barnen inför denna domstol där de faktiskt över tid lär sig förstå, hantera och ingå i.  Barnen får bli försvarsadvokater till en avsikt de aldrig hade.

Barns intentioner är inte att slå sönder saker och ting. Barn tänker inte så. Barn som gör sönder saker och ting med vilje talar ett språk som inte är så lätt att översätta – det kan vara signaler om att saker och ting inte står rätt till i deras liv, att de försöker säga något som inte med lätthet låter sig sägas eller för att de protesterar mot något de för länge sedan fick skulden för om och om igen.

Jag tror på fostran, jag tror på ordning, jag är inte för flumskolan (vet inte vad det är för något), jag tycker det är viktigt att uppföra sig och bli rätt förstådd, jag tror det är viktigt att veta hur man använder sitt språk, vem man är i sitt språk, hur man kan möta upp varandra. Jag tror det är viktigt att jag som vuxen är mycket vaksam över mitt uppförande kring barn. Det är ytterst smittsamt om jag inte förstår bättre. Den vuxne ska vara vuxen ett barn.

Rätten att bli trodd på är också en rättighet. Vem tror på ett barn? Vem är den som tror på ett barn? Varför tror man på barnet? Varför tror man inte på ett barn? Varför kräver man ett fullständigt språk av ett barn som ska förklara sig? Med vilket ordförråd avkräver vi barn på förklaringar? Vilka känslor tillåter vi ett barn att visa?

Anne-Marie

Publicerat i Strategier, Styrdokumenten | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer