Bedöm fem fel eller bedöm fem rätt.
Allt handlar om att se. Jag skrev det här för många år sedan om att finna fem fel eller se fem rätt. Då man tänker på hur eleven så gärna samspelar med sin vuxenvärld så tar de ju villigt på sig rollen som de som inte kan trots att undervisningen inte har givit dem redskap att kunna (om vi bedömer enligt modellen finn fem fel) eller så lyfter vi upp det eleven kan och utmanar detta (om vi väljer att se det så). Jag funderar ofta hur jag själv vill bli bedömd. Det kan jag och det man upptäcker av mitt kunnande och sätter ord på ger mig mod att också ta itu med det jag inte kan.
Små barn kan massor – i skolan tycks detta försvinna ut i intet.
Anne-Marie,
en aningens arg för tillfället! Jag önskar att bedömningar tjänar i elevens tjänst och påverkar undervisningen.
Idag har jag undervisat i matematik. Det resulterade i att jag efter ett tag ingick i det matematiska. Jag blev deltagande i matematiken. Därigenom lade den som vara i undervisning ihop ett och annat. Jag gjorde också det. Jag adderade en hel del tankegångar som jag inte hade tidigare. Jag införde också en slags ny form av utvärdering där eleven omedelbart kunde signalera till mig om eleven fick fjärilar i magen. Dessvärre hade eleven matematiska fjärilar i magen redan då eleven kom. Så jag använde utvärderingarna till att se till att de matematiska fjärilarna blev lite lugnare och att eleven kunde ingå i samspelet med mig och uppgiften utan att vara orolig.
Dessvärre oroade det mitt pedagogiska hjärta. Hur kan en liten en så snart bli orolig i matematiken där samma lilla dagligdags delar upp saker och ting och på annat sätt nyttjar matematiken i sin praktik.
Anne-Marie
Med min kamera har jag lärt mig att se. Genom min kamera har jag lärt mig att se mer noggrant. För det första ser jag mer noggrant i mitt liv. För det andra så ser jag det jag vill fotografera. För det tredje så genom kameralinsen ser jag ytterst noggrant, för det fjärde så ser jag det jag fotograferat som en bild och då ser jag noggrant på det och då jag ser så händer det något med det jag tittar på. Jag ser något jag inte såg då jag tittade vid första tillfället. Ju fler fotografier jag tar desto bättre lär jag mig att se. Jag tänker att se är en pedagogiskt sak. Det fina är också att man kan välja att se vissa saker och lyfta fram det som kan vara ett embryo till något annat.
Anne-Marie
Jag besökte en skola för en tid sedan. Frågade om jag fick gå en liten promenad i skolans miljö. Det gör jag nästan alltid. Tittar runt lite. Så kom jag in i ett klassrum där jag kände mig lite mer hemma. Läraren var pedagogpratsam och utropade:
– Det där är Körlings bord, och det där är Körlings bord.
Jag såg två bord som avvek lite från de andra. Där fanns pallar och stolar. Det var runda bord.
– Barnen älskar att sitta vid de här borden! sa läraren.
– Men Körlings bord… frågade jag.
Jo, läraren hade läst mitt tänk om klassrumsmiljöer och hur man skapar ett lärande och pedagogiskt rum för elever. En mångfald av platser och gärna lite olika för olika syften. Läraren berättade. Läraren hade varit i källaren och letat upp lite bord som inte någon längre behövde (det handlar ju sällan om ekonomi utan att vilja och skapa). Jag stod stum. Blev väldigt rörd. Jag vill ju påverka för barns rätt och för lärarens profession. Men här stod jag nu i närheten av någon som anammade idéer och tog vid där jag planterat tänket.
Och ärligt – det handlar inte så mycket om bord och stolar – det handlar mest om förhållningssättet till lärandet och hur barn är och vad som skapar bäst förutsättningar för alla i samma rum.
Jag slöt allt i mitt pedagogiska hjärta.
Anne-Marie,
som också varit i varenda skolkällare för att leta efter bord och stolar som är för en slags ansikte mot ansikte pedagogik och inte titta på mig pedagogik.
Dags att trycka om?
Anne-Marie
Min brorsa Anders Körlin illustrerar min bok JAG BLIR GLAD, 2006. Den skrev jag med tanke på barns rättigheter och bokens innehåll belyser en slags tidlöshet där det inte är så bråttom och där barn inkluderas som de är - vid middagar och i skolan! Någon sa att boken kunde heta JAG BLIR ARG för det blir man när man läser den, man längtar ju efter precis det där Anne-Marie, fattaru? Man längtar efter allt det du har skrivit. Det förstod jag och det var därför jag skrev den!
För länge sedan höll jag ett föräldramöte med ett helt annat innehåll. Vi diskuterade de barn vi hade gemensamt just nu. Deras barn och våra elever. Det blev en bra diskussion. Det gjorde det mindre ömtåligt att tala om saker och ting. Vi kunde tidsförskjuta alltsammans en aning. Se med lite andra ögon på samma barn. Vilka barn har vi om tre år?
Vi kanske ska ställa oss den frågan idag också? För att få syn på vilka fina ungar vi har och vilka saker och ting de kan komma att möta i framtiden. Framtiden är inte så framtida – tre år är inte så många år i en vuxen människas liv – men oändligt många i ett barns liv.
Så – vad har vi för innehåll i undervisningen om tre år? Jag leker med den tanken. Den kräver mycket av mig. Och det tycker jag om.
Anne-Marie
