Under hela min lärargärning har tid alltid varit en viktig fråga för lärare och tänkande och tyckande kring läraryrket. Jag tror DN Ledare sätter ord på vad det handlar om. DN Ledare skriver: Lärare känner sig misstrodda av sina arbetsgivare och bedriver en bitter försvarsstrid. Frågan om tid har nog handlat om att inte få uppleva förtroende, inte uppleva att man litar på hur lärare använder sin tid. För att inte tala om sommarlovets fri-tid! Så många tankar och åsikter den väcker. Skolan är i mångt och mycket uppbyggd kring tid. En rest från industrialismens tid.
Skolan är såväl styrd som organiserad i tid. Vi har timplan att följa. Genom vår timplan skapar vi schema. Schemaläggning handlar om organisation och är en teknisk lösning för att säkerställa att eleverna får den undervisning de har rätt till och i de ämnen som ligger till grund för utbildningen. Schema behöver inte reglera när vi ska göra vissa saker utan mer att undervisningen ska innehålla detta. Schemat behövs för att ordna med det praktiska; säkerställa att det finns lokaler och att elever har lärare i samtliga ämnen och att gymnastiktimmarna inte krockar med andras gymnastik. Timplanen är lärarens huvudansvar att verka för men inte att slaviskt forma sig i. Lärare behöver inte fragmentera undervisningen och uppdela ämnen i delar, tvärtom, det går alldeles utmärkt att integrera engelskan i såväl matematiken och geografin.
Kursplanen (den nuvarande) ger heller inget stöd för en uppdelning, dvs, schemaläggningen:
Uppdelningen i ämnen är ett sätt att organisera utbildningens innehåll, men avsikten är inte att skapa gränser mellan dem. Samverkan mellan ämnen är nödvändig för att möjliggöra en allsidig och meningsfull kunskapsutveckling i enlighet med läroplanens värdegrund, mål och riktlinjer.
Undervisningstiden i klassrummet – ja – den borde vi diskutera, hur vi i ett undervisande fokus skapar fler undervisningsmöjligheter och skapar förutsättningar för lärarens rätt att undervisa och elevens rätt att lära. Det skrev jag min bok om Kiwi för många, många år sedan. Lärare behöver stöd och uppmuntran i sitt viktiga uppdrag att skapa innehåll som samspelar med läroplan, kursplan och för och tillsammans med eleverna.
Lärare talar mycket om tid och om brist på tid, känslan av att inte hinna med. Tidsbristen är en stor fråga för oss lärare. Tempot är högt. Men om diskussionen för ensidigt handlar om formen och inte om innehållet förlorar samtliga på den. Det tar energi att prata om form och inte engageras och motiveras av ett innehåll. Om vi fokuserar på innehållet skapar vi också lärande och motivation. Vi behöver innehållsfokusera för att skapa
Vi ska rikta våra samtal mot ett innehåll och mot uppdraget. Det är lika mycket ett uppdrag för eleverna. Gör jag inte mitt jobb, är förberedd, följer kursplan och samspelar och samverkar med eleverna gör jag inte mitt jobb. De första att märka detta är eleverna.
Kring innehållet samlas jag och mina elever tills det ringer ut och det är dags att gå hem! Innehållet handlar om det vi gör tillsammans, det handlar om att vara människor i en process där vi har något att diskutera, greppa, arbeta med, kunskapa kring och relatera till. Då det ringer ut är det för att skoldagen för eleverna är slut för dagen. Men inte för lärare. Då väntar ofta möten. Då väntar mail. Då väntar kopiering. Då väntar iordningställande. Då väntar… och elevernas lärande. Det fortsätter i andra sammanhang.
Om man vill binda lärarna vid skolan tror jag vi skapar en annan slags flykt ifrån den. Den som kallas besvikelse och trots. Som kanske grundar sig i bristande förtroende för yrket. Att vara bunden till sin arbetsplats får mig att fundera över hur andra gör, de stora företagen, de andra verksamheterna? Hur ser det ut? Var, hur och när arbetar vi? Jag vet att jag behöver mycket tid att tänka och fundera – att jag gärna tar en lång promenad och funderar över vad jag gestaltat, processat och utvecklat under dagen och hur mina elever har det, hur de mår och hur de lär.
Vi lever också i ett informationssamhälle där mycket av informationen hämtas hem eller ges via mail, länkar och i andra former, i framtiden kanske i någon annan form. I skolan sitter ett helt kollegium och lyssnar till dragningar som kan sändas och ges på annat sätt. Ibland tänker jag – hur mycket kan det kosta att låta en hel personalgrupp, ibland upp till 50-60 personer, sitta och lyssna till sådant som vi lätt kan läsa på mail eller ansvara för på annat sätt. Det känns ibland som slöseri med både tid och personal – där skolan kan göra annorlunda och på nya sätt – till förmån för ett annat innehåll i det vi lärare kan skapa, göra, diskutera och utveckla tillsammans. Att rektorer måste informera är självklart. Frågan är bara i vilken form.
Anne-Marie,
som hänvisar till Mats Öhlin som inte skrev under ett upprop utan startade detta utrop – diskussionen. För att citera något från förr: Ur led är tiden! Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.
