Samtalade med en ung civilingenjör. En mycket, mycket ung och i arbete. Vi talade om skola, om yrke, om framtid, om yrkesval. Vi satt över vänta-och-dricka-kaffe-på-en-flygplats-där-alla-flygplan-var-försenade-och-vad-gör-man-inte-för-att-slå-ihjäl-timmarna – vi småpratade. Det var betydelsefullt. En ung människa med tydliga framtidsutsikter och en snabb färd genom grundskola (njae) och högskola (tjohej).
Det visade sig att denna person älskade att lära sig. Så klart tänker jag. Men i skolan betydde lärande att vänta, vänta, vänta, vänta:
– Du, man är klar med en sak, upp med händerna, och visa det, och vänta, vänta, vänta – tråkigt, gäsp, tråkigt!
– Jo, tänker jag och vet att om organisationen är att allt går via lärarens kontroll och överblick så blir hindren sådana.
– Men så kom jag till högskola och där fanns det inga övre gränser eller långsamhetsväntande… där kunde jag bara utvecklas. Jag älskade det. Då upptäckte jag att det är fantastiskt att lära. Men hjälplöst tråkigt att vänta. Vänta, vänta, vänta!
Då signalerade flygplanstiderna ut på nytt. Förseningar. För mig blev det en tanke kring lärandet. För det mycket unga civilingenjören blev det en tanke om tekniken – sa de att flygplanskroppen inte tålde snö? Trots väntan på en avresa var vi båda i en slags konstruktion. Den sociala ingenjörskonsten kan hända? Samtalet mellan två kring något specifikt utanför oss.
Anne-Marie
