Anne-Marie Körling

Det är en ansvarsförskjutning jag inte tycker om.

Den där skolan misslyckas med sitt uppdrag med att få eleverna med sig, att några sitter oengagerade i klassrummen, där tjejerna hetspluggar och killarna softar sig igenom skoltid – och där skola, lärare förlägger hela ansvaret hos eleven.

Det finns en hel del frågor man måste ställa sig kring vad, hur och varför och för vem och när vi gör saker och ting i klassrummen. Jag tänker att vi måste också ta vårt lärande ansvar.Titta på innehåll, elevsamverkan, elevdemokratin, samtalstonen med eleverna och den undervisning vi skapar tillsammans med eleverna. Jag är rädd för att vi gör objekt av våra elever och därmed exkluderar dem ur den verklighet de befinner sig i och där de har rättigheter att utvecklas.

Jag ser också hur eleverna förstår situationen som att det är deras fel då de inte kan, inte förstår, inte vet, inte förmår.

Skolan måste också göras angelägen, innehållet måste vara i fokus, lärarna måste få utveckla och stöttas i hur att skapa innehåll som skapar engagemang och vara tydliga med att hysa hopp om framtid, ha tydliga förväntningar på eleverna och förvalta möten med de som är barn och unga. Detta bör skolan förmedla.

Vi behöver många, många ansvarstagande vuxna i framtiden – och därför måste vi också modella hur vi vuxna under ungars uppväxt är ansvarstagande.

Det är en enkel sak att säga till någon att man ska skärpa sig trots att man gärna vill säga just det. Men anslaget som vi vuxna gör oss skyldiga till är att vi skjuter ifrån oss vårt vuxna ansvar.

Det är svårt att förverkliga det om inte den vuxne går in i ett samspel kring hur, vad, varför, när och vem och utforskar hur och vad som händer om läraren förändrar sitt förhållande, sitt innehåll och sitt samspel med just den som ska skärpa sig. Jag räds den tanken att eleven görs ensam ansvarig. Det är tungt att bära för en ung människa. Dock tror jag att eleven ska skolas in i ansvarstagande och stöttas och bejakas då eleven utvecklar just denna förmåga.

Vi förskjuter ansvaret till eleven. Men är det inte att göra någon liten väldigt, väldigt ensam? Och hur ger vi gensvar till de elever som försöker göra just det – skärpa sig – svarar vi positivt och synliggör vi att vi ser att de försöker? Hur besvarar vi en flickas plötsliga vila – där hon inte för en stund presterar högt? Vad gör vi med eleverna i gråzonen – de som presterar lagom, de som utvecklar flera sidor av sina liv, de som är i stora svårigheter och där skolan för en tid är en trygg plats där tankarna plötsligt får utrymme och kan hindra lärandet för en tid? Hur är det att vara en ung människa idag? Hur ser världen ut? Vad lär man sig?

Lika lite som vi säger till flickorna – sluta stressa och gör något annat! Vem visar dem hur man tar saker och ting en aning vilsamt! Hur modellas det i klassrummen?

Kan vi visa våra elever att vi tycker om att vara med dem? Att vi synliggör hur de lär? Hur de utvecklar ansvarstagande? Hur vi lärare svarar på deras frågor? Hur vi ser till dem som ska lära? Hur vi har ett aktivt och modellande språk som visar på framtid? Hur vi funderar över de stämplar vi ger eleverna då de någongång har gjort något fel och tokigt? Hur vi förvaltar ungarnas dagar och timmar? Hur många gånger skrattar vi tillsammans? Hur många gånger släpper vi lärare undervisningens fokus? Hur ser vi lärare på våra undervisande innehåll? Tror vi på dom? Tror vi på det vi själva gör? Har kunskapen vi förmedlar ett egenvärde? Hur visar vi i så fall det? Hur låter vi eleverna samspela demokratiskt? Hur låter vi eleverna ingå i själva lärandet? Hur vet vi att de lär sig?

Anne-Marie