Anne-Marie bloggintervjuar Fredrik Svensson. Anne-Marie ställer denna berättande fråga och ger sedan Fredrik utrymme och frihet att svara:
A-M: Då jag var 14 år så gick jag i skolan som om den var en plats att träffa kompisar. Jag tänker så om skolan idag också – att det är en social plats – en mötesplats där flera möts och där man kan använda sig av just den kraft som en social mötesplats kan vara. Hur såg du på skolan som barn eller ungdom och skolans uppdrag i dag?
Fredrik Svensson tar fart i frågeställningarna:
Som ung såg jag inte skolan som något särskilt alls. Det var något man gick till när ens föräldrar åkte till jobbet. Som tonåring blev det sedan ännu mer tydligt, som du säger, att skolan var en plats för socialiserande av olika slag.
Jag hade det ganska lätt i skolan som ung och kunde därför ägna mycket tid åt det sociala spelet. Jag klarade kunskapsmässigt ”högstadiet” bra, det var först på gymnasiet som det började spåra ur resultatmässigt på grund av det sociala. Jag kom ganska tidigt i konflikt med min svensklärare som efter ett centralt prov angav som skäl till underkänt att jag hade fel åsikter. De stämde inte med hans sa han.
Min besvikelse över detta gjorde att jag tappade sugen och beslöt mig för att istället koncentrera mig på att göra roliga grejer, eftersom det uppenbarligen gav mer bekräftelse. Så jag hängde med de andra långhåriga och bekymmerslösa, spelade elgitarr och tog dagen lite som den kom. Inte unikt för en kille i övre tonåren kanske, men de flesta runt mig tog faktiskt gymnasieskolan på stort allvar. Antagligen eftersom det på den tiden, till skillnad från idag, fanns möjligheter att få ett schysst jobb direkt efter studenten. Mina lärare tyckte nog att jag var en oansvarig och påfrestande typ faktiskt, och jag fick aldrig några direkt fungerande relationer med dem.
Förutom vaktmästarna på skolan. Jag hängde där på de lektioner som inte intresserade mig alls, som tyska till exempel. Vaktmästarna lyssnade alltid och verkade alltid intresserade av mina tankar, vilket lärarna antagligen inte hade tid med.
Det fanns en tydlig social atmosfär i skolan mellan oss unga men lärarna höll tydlig distans och verkade fokusera på nåt annat. Själva lektionerna var inte så engagerande och stimulerande utan kändes som rena fabrikerna där elever gick ut tre år senare som antingen lyckade eller misslyckade. Min fysiklärare på gymnasiet sa som motsatts till det till mig på avslutningsdagen att eftersom jag ritade så roliga gubbar på lektionerna så kunde jag få illustrera han lärobok i fysik. Jag blev överlycklig. Men det rann ut i sanden givetvis. Så skolan för mig var på det stora hela en plats att socialisera på och jag tror att många kände som jag.
Det dröjde faktiskt ända tills det att jag blev rektor innan jag överhuvudtaget reflekterade över skolan som något annat än en ”ad hoc social mötesplats”. Att en av skolans viktiga delar är just att strukturerat och varmt utveckla unga att fungera i livet alla sociala sammanhang. Men samtidigt insåg jag att det var inte den skola jag vuxit upp med eller som såg när jag blev rektor.
Och det uppvaknandet har lett till en övertygelse om hur otroligt viktigt skolans uppdrag är och att inget som verkar enkelt i skolkulturen i själva verket är det, tvärtom.
Skolan är samhällets viktigaste investeringspunkt och i en del av den komplexiteten ligger att skolans väsen är mångfacetterad. Det är också det gör den så spännande och intressant. Så mitt sätt att se på uppdraget handlar mycket om att skapa sociala trygga förutsättningar för lärande ur ett brett perspektiv och inte ropa efter det gamla bara för att det ligger nära till hands retoriskt politiskt. En bra schysst skola där elever uppmärksammas och bekräftas har bättre förutsättningar för lärande än en som inte ser eleverna varje vecka, varje dag, varje timma och varje minut….
A-M: Jag kan höra mig själv säga att det inte längre räcker med att öppna ett fönster mot världen utanför utan att skolan nu måste riva väggar för att ta in den verklighet som är så verklig utanför skolan. Vilken verklighet tänker du att eleverna möter om 10 år? Vilken skola ska möta upp denna verklighet?
Fredrik: Frågan är ganska komplex och inte helt okontroversiell om vi tar den till praktisk nivå. Men om man sammanfattar den med att vi faktiskt inte vet vilka många av jobb som finns om 10 år (Papert, MIT 1998) så indikerar det ett vist behov av att korrigera utgångspunkterna både för oss inne i skolan och för dem utanför. Bara det faktum att vi har metaforen innanför och utanför skolans väggar signalerar problemets kärna. Jag är inte så säker på att det räcker med att vissa framsynta pedagoger inser det du inser, nämligen vikten av att ”släppa in”. Kanske är det ännu viktigare att arbetslivet och andra samhällsfunktioner parallellt river ned murarna åt oss från andra hållet, alltså utifrån. Eftersom den verklighet som möter oss sannolikt har en enda konstant egenskap, nämligen förändring, så krävs en skola som rider sida vid sida med samhällsutvecklingen. Och ska man prata klartext och vara uppriktiga så är det ju inte alls så överallt idag. Men förutsättningarna finns, så det är inte omöjligt. Men då måste populistiska aktörer i politik, arbetsgivar- och fackliga organisationer stiga åt sidan och ge plats i debatten för nytänkare, profession och avnämare, det vill säga pedagoger, skolledare och arbetsliv. Idag domineras luftrummet tyvärr ofta av maktinstitutioners särintressen. Detta måste få ett slut om skolan skall kunna bli det den är tänkt att vara, dvs uteslutande fokuserad på lärande kopplat till framtiden behov. Det är det vi behöver för att möta framtida samhället.
Jag har haft förmånen att besöka en hel del skolor i andra länder och det har påverkat min pedagogiska tanke. Du reser också omkring i världen och gör pedagogiska iakttagelser. Vad är det första intrycket du får av pedagogiska verksamheter och vad är det som förvånar dig? Vad är det som överraskar dig? Vad är det som skrämmer dig? Vad är det du upptäcker?
Det som förvånar mig är hur lite vi faktiskt fattar av Svensk skolas förträfflighet. Våra extremt goda förutsättningar och nytänkande pedagoger. Svensk skola är redan i världsklass på en rad punkter, vist den behöver bli mycket bättre såklart, men vi tenderar att missa den viktiga biten med att lyfta fram goda exempel och uppmuntra framgång. Skolor utomlands har jag faktiskt inte mycket till övers för. Som helhet ligger de långt efter oss i utgångstänkande. USA exempelvis, detta framgångens mecka, har ju en skola vi inte vill ha. Inte Kina heller. Finland är inte en mönsterskola, precis lika lite som Tyskland. Vi ska vara stolta över svensk skola och fatta att utveckla det positiva ännu mer istället för att backa tillbaks till 50-talet.
Jag har ett medvetet barnperspektiv och värnar barnets rätt att lära. Som en uppmärksammad rektor har du ett mer övergripande perspektiv – Vad driver dig att utveckla den pedagogiska arenan?
Samma som du. Uppdraget i grunden är detsamma och därmed borde det vara detsamma för alla. det som skiljer är att rektors uppdrag har en del särskilt tydliga uppdragstydligheter, angivna i läroplanen. Men det som driver mig personligen är att vi dels behöver varenda kotte i detta land för att vi skall kunna behålla vår välfärdsnivå i globaliseringens tidevarv och för att vi skall kunna må bra. Men också min obevekliga tro på unga människor och deras naturliga oförstörda fallenhet för mönsterbrytande.
Jag kan fastna vid ord och smaka på dem hur länge som helst – jag tycker om ordet ”se” som för mig är en aktivitet som vi kan förvalta bättre i våra samspel med barn. Barn ropar ofta – Titta på mig! och manar till vår medverkan och visar oss också hur vi kan medverka. Vad har du för ord som du kan klä i pedagogiska kläder?
Håller med dig…..alltför många unga måste tyvärr lägga alltför mycket energi på ”HALLÅ…..SE MIG FÖR FAN”….. Mitt favoritord är respekt, vilket också betyder ”jag ser dig och du mig”…. Först när vi alla inser och förstår hur viktig denna bekräftelse är för människor kan vi få en likvärdig skola. Andra ord som ligger mig varmt om hjärtat är kreativitet,, trygghet, lärande och mångfald. Det finns naturligtvis många fler som är lika viktiga. Det gäller bara att hålla fast vid de orden som gör att man själv går i positiv riktning.
Läraryrket då? Jag tänker ofta att läraren står så nära eleverna, i samspelet med vad vi ska lära oss men också som modellande vuxna, vad skulle du vilja säga till en hel lärarkår om du fick ordet i några minuter?
Räcker med 10 sekunder: Stanna inte upp utan rör er konstant framåt, knyt an till eleverna, lyssna på dem och dig själv, bjud på dig själv, stimulera, utveckla, förbättra, hitta på nytt hela tiden, och berätta om resultatet för alla du möter…då sprider sig ditt verk...
Fredrik Svensson
Cofounder of Rektorsakademien and Oneeighty
Anne-Marie tackar storligen för intervjun och glädjer mig åt att läsa om den svenska skolan.
Så lätt det är att inte se. Hur mycket blundar vi för? Hur mycket glömmer vi bort att vi har? Äger? Möter?
Det är så lätt att se ut mot det som är ovanligt? Det som är långt borta? Det är så lätt att se det stora. Men det där lilla? Ser vi det?
Jag tänker så mycket sedan min resa till Syd Afrika. Jag tänker på mitt liv, min rikedom av vänner, andra, barn, hus, tak, hem, skola, arbete, mailadress, värme, kyla, mjölken på bordet, den mjuka sängen och jag utsiktar mot det som är runt omkring mig. Jag har alltid sett åt det lilla hållet, mot det lilla i det stora. Jag har upptäckt att det har varit en av vägarna att uppleva och att se något större.
Jag läste Mankells ord om utsikt:
Den vackraste utsikt han visste var den över sin hustrus ansikte.
Jag samspelar med läroplansbyggare från andra länder. För en liten dialog om vad det är att ha en läroplan, utveckla den, och skapa förutsättningar för den, påverka innehållet, förstå innehåll och anta ett pedagogiskt perspektiv och utveckla lärande utifrån. Jag ser några nya ord och nya begrepp som jag ser som en handlingens och tänkandets genomförande.
Jag tittar på yrken som finns i andra skolsystem:
Curriculum advicer eller curriculum coordinator.
Detta är en person som lärare kan utveckla sin läroplanstänk tillsammans med. Det också en person som banar väg för läroplanernas förverkligande och stöttar lärare i hur att skapa och bygga en läroplan. Det är en del av skolans uppdrag. Det kan vara att lyfta fram läroplanen i det läraren redan gör och utveckla medvetenhet kring samspelet med uppdraget i undervisningen.
Jag tycker också mycket om det jag ständigt hör då jag är på andra skolplatser och skolvärldar – att skapa en läroplan är en aktivitet. Det är något som sker ständigt:
– I am building a curriculum!
– I am here looking at the museum building a curriculum…
Och självklart – det är eleverna som sedan kliver rakt in i lärandet, in i tänket och där börjar samspelet. Det är den medvetenheten jag eftersträvar. Den vill jag ha! Och det är den jag sökt skapa i alla sammanhang jag verkat och verkar i.
Att lyssna till hur någon upplever det svenska, ser på våra museum, upplever biblioteken, ser hur vi äter mat på en restaurang, ser det sköna i det svenska, frågar om kollektivtrafiken, ställer saker och ting på sin svenska spets är väldigt, väldigt nyttigt.
Igår tog jag några utifråntittare till en god vän på Stadshuset. Mina utifråntittare tog en blick på beslutsfattarna och utbrast:
– So many women! Amazing!
Ja, jag tänker inte så. Jag ser det inte längre. Det är likadant med skolmaten i skolan. Jag tar den för given! Och i samma stund jag böjde mig ned och räknade antalet män och kvinnor i den folder de höll i sina händer insåg jag att Sverige är ett mycket, mycket demokratiskt land.
Det kanhända att det i framtiden är modell. Just vårt demokratiska kunnande! Det kanske vi kan utveckla ett mycket stort tänk kring. För vi lever och verkar i denna demokrati, tar den för självklar. Skolans uppdrag är till största del en demokratiskt fostran. Det ska vi givetvis fila och utveckla mer kring och absolut ytterligare och djupare.
En annan aspekt som dessa utanförintittare fann var –
– All these men with trollies… all these men with small children!
Ja, som sagt, vi ser inte det vi har innanför. Vi är hemmablinda.
Och så lovordas våra museum – som verkliga läroplansutvecklare:
– You got so many museums, with great and unique curriculum ideas. Why do Swedish teachers talk about having a schoolbreak and go for a visit at the museum? You could talk about schooling in museum, changing room for learning, acting curriculumwise!
Jag har under den senaste tiden fått besked om att flera har uppmanats att läsa här, det kan vara högskolor, det kan vara lärare, det kan vara av olika anledningar och av olika skäl. Jag kan bara hälsa er välkomna. Bara ett klick på några tangentknappar är ni inne i min värld av bild, text, tankar och lärarfunderingar.
Min blogg är min tankeplats. Min blogg är också min plats där andra kan läsa. Min tanke är alltid pedagogisk. Jag har alltid en tanke med det jag skriver. Ibland använder jag mig av det jag själv har erfarit för att lyfta ett perspektiv, synliggöra något. Då jag började blogga visste jag inte vad en blogg var för något. Jag hade aldrig läst en blogg. Så mina första trevande inlägg var som att pröva ett svart hål i ett gigantiskt universum.
Jag orienterade mig. Jag navigerade. Det vackraste med att blogga och skriva är att jag kan synliggöra mina tankar. Jag kommer åt mina funderingar och som den sanna VYgotskijtänkaren jag är så förstår jag att jag faktiskt utvecklar och utvecklas. Mina tankar blir synliga för mig själv. Men det absolut finaste och det som givit mig det största och det varmaste är – alla andra bloggare, alla gensvarskrivare här, alla generösa delamedsig-tänkare och att få ingå i en större gemenskap av läsare, skrivare och åsiktare.
Min blogg är också en dörr, ett tangentklick närmare, alla de andra bloggarna. När ni läst er färdiga här, så återkommer ni kanske, så föreslår jag en fantastisk utflykt hos de andra bloggarna. Ni kan klicka er fram via min länklista. Gör det. Upptäck! Finn någon som ni delar åsikter med, eller kanske, vad bättre är – någon ni inte delar allt med.
Min blogg är ett litet fönster in till mig. Inte privat men mycket personlig. Jag välkomnar er stort. Om ni vågar, vill och kan så lämna ett litet ord på vägen, skriv bara ett hej!
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.
You can revoke your consent any time using the Revoke consent button.
