Fel fokus och tomheten

Körling hittar trasiga bilder i soprummet - annemarie korling 2010

Jag har skissat på en bild i flera år. Den har varit just en bild. Bilden har varit svår att gestalta. Jag försökte med färger. Det blev inte bra. Jag försökte sudda ut och göra konturerna mildare. Det ville sig inte heller. Jag försökte ändra fokus och måla lite vid sidan av. Det gick inte heller. Jag trodde det var fel på pennorna i min hand. Jag trodde det var fel på pappret jag ritade på. Jag trodde det var fel på min förmåga. Jag trodde det var fel på allt annat än på det som det var verkligen fel på. Då jag suddade ut alltsammans insåg jag att papprets tomhet sa mig allt. Det fanns inget att rita upp. Det jag såg och sökte gestalta var tomheten.

Anne-Marie

Publicerat i Autodidakten, Barns rättigheter, Verkligheten | 1 kommentar

Kylan biter på en snigel

Körling fotograferar 2010Körling fotograferar 2010

Jag är en snigel! Jag stack ut två små känselspröt och stötte på något hårt.

Nu behöver jag mina rumstemperaturer, vattenelementets raserier, duntäckets lätta omslutning och den heta koppen värme. Jag vill gå i idé, äta tallbarr som ett mumintroll, vakna lycklig och hungrig någongång i framtiden. Jag vill tro på gröngräsets återfamn, blomstrens dofter och skogsmarkernas sjudundrande mångfald.

Men här och nu. Frusen och iskall.

Anne-Marie

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Kylan biter på en snigel

Mina rättigheter

KÖrling fotograferar 2010

Jag har rätt till mitt namn, och få det utsagt i den form jag själv lyssnar till. Jag är ingen annan än mitt namn.

Jag har rätt till min yta, och den plats jag upptar i omkrets, area och volym. Om jag knuffas hit eller dit har jag alltid en plats som jag fyller ut trots att jag skuffas undan eller bereds den.

Jag har rätt till mitt utseende, min färg och min huds rodnad, mina runda vader och mina knotiga händer, mina ögons form och näsans sneda riktning. Jag har rätt till mitt sätt att bära min fåfänga, mina extra kilo och mina för magra överarmar och min fina ögonskugga och min keps som jag inte kan leva utan för håret som är vaxat ska ligga där det ligger.

Jag har rätt att vara i min ålder, med ettåringens ögon, med treåringens jag, med tonåringens nej, med tjugoåringens förvåning, med trettioåringens funderingar, med femtiåringens mitt-i-livet-vad-händer-nu-tankar och jag har rätt till ålderns höst.

Jag har rätt till mina tankar, min förståelse, mina begreppsvärld, mina sorger och mina glädjeämnen och får givetvis förvalta dess yttranden så gott det går och i den värld där jag välkomnas och accepteras i.

Jag har rätt till min vilja, mina försök, mina trevande fötter på okända marker, mina undersökande händer kring något jag aldrig hållt om eller i tidigare, jag har rätt att få pröva det jag själv vill pröva och när jag själv vill göra det.

Jag har rätt att ingå och utgå utifrån mig själv och de rum jag springer omkring i, de bord jag slår mig ned vid, de soffor jag sjunker ned i, de biosalonger jag skräms i, den offentliga diskussionen där jag yttrar mig i.

Jag har rätt till min förträfflighet, mina kunskaper, mina snajsiga slalomåk, min fina handstil, mina hoppsasteg, mina förmågor, min skateboardpiruett och min taffliga engelska och en och annan procenträkning. Jag har rätt att misslyckas därför att jag är en prövande människa.

Jag har rätt till min särprägel och ska prisas för den. Jag har rätt att vara lite annorlunda, lite fantasiletare, lite verklighetsundrande, lite vem-är-jag-funderingar, min långsamma inlärning, min snabba inlärning, mina priser i det bästa jag vet, mina world-of-warcraftkunskaper.

Jag har rätt att uppleva att jag har och förstår rätt i en värld där det mesta bedöms som fel.

Anne-Marie

Publicerat i Autodidakten, Barns rättigheter | Etiketter , , , | 6 kommentarer

”Jag tror dig om det” sa Stikkan Anderson

Jag var under några vackra år anställd hos Stikkan Anderson. Det är år jag minns med värme. Talade ganska lite om det då det begavs sig, det var för stort och för många kända namn inblandade i verksamheten. Då jag anställdes av Stikkan fick jag arbetsuppgifter som jag nästan hissnade över. Skulle jag… ?

– Ja, jag tror du kan, jag tror dig om det, svarade Stikkan.

Långt så här i efterhand insåg jag att Stikkan drog min in i min egen utvecklingszon. Han trodde på mig, anade att jag kunde, att jag ägde viljan och att jag skulle ha utmaningar. Detta minns jag med speciell värme. Det betydde också att jag ville leva upp till uppdraget och jag skulle leva utmaningen.

Det är vackert att bli trodd på, det är underbart att få utmaningar, det är väldigt, väldigt hedrande att få höra att någon tror på ens förmåga. Stikkan Anderson var lärare.

Anne-Marie

Publicerat i Autodidakten, Läraryrket och lärarrollen, Strategier | Etiketter , , | 2 kommentarer

Lördag och utblicken

Körling fotograferar 2010

Lördag!

Det är som det är!

Anne-Marie

Publicerat i Verkligheten | 7 kommentarer

Språkrikeklassrummet?!

Jag tror jag har ett arbetsnamn – Språkrikeklassrummet!

Nu är det bara att klura på innehållet för att utveckla detta till lärares omsättande.

Anne-Marie

Publicerat i Klassrummet, Skolrättigheter, Strategier | Etiketter , , , | 1 kommentar

Sms från verkligheten – Språkrika klassrumsaktörerna!

Körling får sms, körling fotograferar 2010

Förmedlarglädje! Jag blir så glad över sms från skolverkligheten. Och lärarens mod att göra allt för elevernas språkutveckling och dokumentera det språkrika. Jag är mottagare. Jag avsänder ett gensvarande HURRA!

Anne-Marie

och kära elever från språkrikeklassrummet – skriv och berätta vad det är ni gör!

Publicerat i Autodidakten, Läraryrket och lärarrollen, Pedagogik, Strategier, Värdegrunden | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer