Att göra är en sak, att tänka är en annan, att föra samman göra med tänka är att skapa medvetenhet.
Anne-Marie
Att göra är en sak, att tänka är en annan, att föra samman göra med tänka är att skapa medvetenhet.
Anne-Marie
Om man är på en ö och har i uppdrag att nå öns upphöjda berg kan man ta fel väg då? undrar Anne-Marie då hon funderar över det inlägg hon skrev alldeles nyss.
Om man är på en ö och har till uppdrag att ta sig till öns upphöjda topp och man vill gå dit i passgång, hur ser vi på en sådan gångstil och gångart för att nå bergets topp? tänker Anne-Marie då hon sitter och filosoferar över sitt kaffe en kall novembermorgon år 2009.
Om man är på en ö och har till uppdrag att på vilket sätt som helst nå bergets topp hur ser ledarens på alla olika alternativ att göra detta, funderar Anne-Marie och funderar över hur människosyn och kunskapssyn påverkar ledarens uppdrag och uppgifter till dem ledaren leder.
Sedan funderar jag om ledaren själv går och sätter sig med en kikare och tittar mot bergets topp, innanför och i en vilsam bensträckarställning och en varm kopp av någonting, och prickar av de som tagit sig dit, eller om ledaren helt resolut är lika nyfiken på sin egna framfart, sin egna väg, sina egna tankar, sin egen passgång, och gör det som ledaren givit i uppdrag till andra.
Och en sista sak… lyssnar ledaren in upptäckarnas upplevelser, kunskaper, förmågor, idéer, tankar, innovationer, samspel… då ledaren samlar sin grupp för uppdragsanalys och reflektion, funderar Anne-Marie, som undrar över medvetenhetens obegränsade möjligheter. Att göra är en sak, att tänka är en annan, att föra samman göra med tänka är att skapa medvetenhet.
I övrigt är Anne-Marie öppen för fler förslag hur vi kan ta oss till toppen av berget om vi är på den ön vi är på?

Anne-Marie
Vårt Sverige talas det om i de stora länderna. Jag läser i DN denna morgon (Sverige från utsidan, Clas Barkman) hur Indien beskriver Sverige som ett av de mest utvecklade och teknikutvecklade länderna i världen – ”beauty with brains”.
Jo, jo, tänker jag.
Det är vi säkert. Det räcker med att sitta i en tunnelbana och se hur man såväl befinner sig i tekniken som har den i sin hand. Varje individ är uppkopplad, inkopplad och… tja låt mig leka med orden…avkopplad. Mobilen, tekniken syns aktiv och ständigt.
Men i skolan syns pappret, pennan, suddet och den medförda tekniken får lämnas i pant, i en korg vid klassrumsinträdet.
Anne-Marie,
som hade en diskussion med den indiske matematikläraren då jag var i Redmond och träffade innovativa lärare från andra delar av vårt jordklot. Han undervisade nästan 100 elever samtidigt, via laptops och mycket roliga och utmanande matematiska interaktiva uppdrag. Hans undervisning var nytänkande och tekniskt, och hans roll var att leda, utmana, skapa och kreera lärande för de elever han undervisade. Jag häpnade då jag såg hans arbeten och elevernas förmågor.

Två teman hade jag idag. Ett om mellanrummen, ett om ensamheten. Teman som utkristaliserade sig av de platser jag besökte. Klart jag blir nyfiken på det som syns mellan saker och ting, ensamheten syns lite överallt. Jag är känslig för det rumsliga. Platser kan göra oss så ödsliga och ensamma, andra platser får oss att känna oss hemma.

Anne-Marie


ÖVerallt spred ödsligheten ut sig, och där gick Anne-Marie Körling och fotograferade en dag i november 2009

Och rulltrapporna var fulla av klisterlappar för att någon skulle minnas att de stått där de stått. Färdandes längre och längre upp mot någonting kanske nytt… tänkte Anne-Marie Körling som stod där och funderade samma dag i november 2009

Väl uppe i världen såg det en aning slitsamt ut, till och med skyltdockorna hade det slitsamt, såg Anne-Marie som tittade upp och ned på hela tillvaron en sen novembereftermiddag 2009
Den här är gammal men ända alltid ny.
Finns det någon musik ni vill dela med er, gör det!
Anne-Marie