Lektionen; Du har blivit antagen till Hogwarts skola för trolleri och häxkonster

Postat den 03/10/2014 av Anne-Marie Körling

Jag går igenom mina lektioner. Den här är från 2000, tror jag. Jag läste Harry Potter för eleverna. De läste den också själva. Jag skrev ett antagningsbrev:

”Du, ……….., har blivit antagen till Hogwarts skola för trolleri och häxkonster. Du skall börja i denna förnämliga skola under hösten. Gör en lista över saker och djur du önskar ha med dig. 

Med vänliga hälsningar

Filosofie doktor på förvandling och häxkunnig i trolldomsdryck rektor Dumbledore. Detta brev har skickats via min uggla Anne-Marie Körling.”

Jag hittade en lista som en elev hade gjort:

  • En super duper Nimbus 3005
  • en trollstav med Fågel Fenixfjädrar och enhörningshår, ekträd böjbar och 10 tum lång, den skulle heta Zapa.
  • En guldfjädrad hornuggla med silvrigt ansikte. Den skulle heta Zimoshi.
  • En gåspenna med bläck som aldrig tar slut.
  • Underkläder som tvättar sig själv.
  • Alla böcker man ska ha av Gyllenroy Lockman.
  • En hoppfällbar plånbok som alltid har 50 galioner och 100 knutingar.
  • Några besvärjelseböcker.
  • En hoppfällbar kittel.
  • Hogwarts trolleriförklädnad.
  • Böcker om örter.

En annan elev skrev: Jag packar ned:

  • Mamma i miniformat (bara liten i väskan).
  • Kamera som inte behöver film.
  • Ett ur som stannar tiden.
  • HM-katalog dä rman inte behöver betala.
  • Dagbok som skriver sig själv.
  • En trollstav gjord av guld, röd ek och fågel Fenix fjärdrar.
  • Osynlighetsdryck

Vi kopplade Harry Potter till Tomas Tranströmers diktstrof, 1991:

”En dryck som bubblar i tomma glas.

En högtalare som utsänder tystnad.

En gångstig som växer igen bakom varje steg.

En bok som bara kan läsas i mörker.”

 

Eleven fick pröva sin trolleriförmåga och skrev följande:

  • En glass som aldrig tar slut eller smälter.
  • En godisbit som aldrig tar slut eller tappar smaken.
  • En växt som vattnar sig själv och aldrig vissnar.
  • Ett djur som aldrig dör förutom då man säger till det att dö.
  • Kläder som aldrig går sönder.
  • En dricka som alltid är kall och aldrig blir varm
  • En bensindriven radiostyrd bil som aldrig får slut på bensin.
  • En plånbok som aldrig är slut på pengar.
  • En penna som skriver av sig själv.
  • Att sommaren aldrig tog slut och att sommarlovet var i ett åt och skolan i en vecka.

Arbetet är från årskurs fyra. Året är 2000.

Vi skrev brev till Harry Potter. Eleven, skrev datum, så nu vet jag exakt när vi hade lektionen, t.o.m klockslag:

19/9- 00 kl. 10.20

Hello Harry Potter!

My name is …

I sent you a letter in Swedish a few days ago. I am 10 years old. How old are you Harry Potter. I live in Sweden in Stockholm. You live in England. I like you Harry Potter. You are weary good at magic. You are weary good in Hogwarts the School of magic and witchcraft. Your friend Hermionen are weary good in the school and you too. Whats are your in tresses? Whats you like? I like girls and music. I think Dudley Dursley is stupid. Drako Malfoy too. I read a book about you. I like this book. I like your owl Hedwig and the biggest giant Hagrid. How are you? I am fine!

By By. From ….

Vad skapade undervisningen för möjligheter för eleverna:

Genom att högläsa, genom att skapa texter där eleverna får delta genom, hitta på uppgifter tillsammans med eleverna, hålla innehållet över flera kursplaner. Länka litteratur till litteratur. Alltid en annan text kopplad till den text vi utgår ifrån.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Jag minns mina elevers läsning
  2. Frågor till eleverna: Hur förstår du? Hur gör du för att förstå? och lite om stavning
  3. Lille Harrys mandat
Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , , | 1 kommentar

Ettagluttarens kunskapssyn

Postat den 03/10/2014 av Anne-Marie Körling

– Vad har du lärt dig i skolan? frågade den ömma modern sin lilla ettagluttare.

– Att titta på fröken! svarar ettagluttaren.

– Jaha! Hur gör man det då? frågar den lite undrande ettagluttarföräldern.

– Så här! svarade ettagluttaren och spärrade upp ögonen så de blev stora som tefat.

– Aha, sa föräldern.

– Vet du, sa ettagluttaren, jag har träningsvärk i ögonen. Det är jobbigt att titta på fröken.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Spiken i rumpan
  2. ”Var fanns du innan du föddes?”
  3. Barns ögonblickar
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Ettagluttarens kunskapssyn

Att lyssna till sagan om dagens land- och sjöväder

Postat den 03/10/2014 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2012 Då jag var barn bäddades jag ned då jag var sjuk. Jag låg i en säng hos mormor och morfar. Vid feber fick jag inte kliva upp utan serverades lunch från en bricka. Mormor lade sin mormorshand på min panna, bäddade om lakan och täcke och så låg man där man låg. Det fanns ett rum intill köket hos mormor och morfar. Pigkammaren kallades det. Där låg jag och var sjuk. Dörren stod lite, lite på glänt. Jag såg mormor svischa förbi i ögonblickssekvenser. Hon bakade. Hon lagade. Drack kaffe. Lyssnade på radio. Det var alltid radio. Radiorösten berättade. Jag lyssnade.

Sjöväderrapporten var det allra bästa. Det var långt senare jag förstod att det var sjövädret jag lyssnat till. Jag var vuxen då. Jag älskade orden ”doggers bankar”, Långe Jan och alla de andra orden. Jag älskade rösten som alltid återkom. Jag förstod på det sätt jag förstod. Jag förstod inte på det sätt de vuxna förstod. Sjöväder var liksom ett väder över en sjö. Doggers bankar var någon som ville banka sig in i något litet hus och hälsa på Långe Jan. Min fantasi dansade in i sjöväderrapportörens läsning. Det underbara var också att jag lyssnade till sjöväderrapporten många, många gånger. Samma stämma. Liknande innehåll. Som en dikt med fantasieggande ord. Min fantasi fick lekutrymme.

Jag låg i en säng och lyssnade, tänkte och funderade. Jag ropade på mormor och frågade ibland om varför Doggers bankar och hon lät mig behålla äventyret genom att inte ge mig hela innebörden. Det kan jag tacka min mormor för. Hon lät mig ha mina frågor kvar. De sprack inte upp i kunskap. Inte genast. Min undran och förundran var en källa. Än idag lever jag med frågorna. Inte så ofta svaren.

Idag lyssnar jag till Land- och sjöväder och får den där känslan tillbaka. Jag tycker mig se dimman som rullar in och jag hör rösten som vore den en sagoberättares.

Det går också att följa med musiken och möta ordet Doggers bankar i denna sång.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ljud och slummer
  2. Minnena ser också mig
  3. Lilla jag och mormors syförening
Publicerat i Frågekonsten, Högläsning | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Att lyssna till sagan om dagens land- och sjöväder

Innan vi kan läsa mellan raderna måste vi kunna läsa raderna

Postat den 02/10/2014 av Anne-Marie Körling

Lindenbaum- KAN JAG MED - omslag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi  säger att vi ska lära oss att läsa mellan raderna. Det är en stor konst att läsa mellan raderna. Innan vi kan läsa mellan raderna måste vi kunna läsa raderna. Vi måste helt enkelt kunna läsa. Om vi inte kan läsa måste vi få lyssna till vad en berättelse är för något. Vi måste höra sagor och faktatexter, dvs, vi måste lyssna. Lyssna är också en konst.  Genom att lyssna får vi lyssna till hela berättelser. Vi lär oss att böckerna berättar. Vi får något helt. Från stor bokstav till punkt. Helheten.

Helheten kan vi prata om. Barn måste få lyssna. Rikt och generöst ska vi ge dem berättelser. De där berättelserna som får deras ögon att söka sig bort till lyssnandets horisont där munnarna gapar stort och blickarna liksom vänder sig in i sagolandet, faktalandet och är försvunna för det som är. Fantasin som målar upp något i den lyssnande. Fantasin mellan raderna. Fantasin genom boken. Fantasin i boken.

Att berätta mellan raderna är att börja tänka mellan raderna. Det gemensamma samtalet i klassrummet måste ta sin utgångspunkt i raderna. Sen kommer det tillåtande klimatet att göra det möjligt för eleverna att berätta om det som sker mellan raderna. Det som kanske visar deras fantasi, om den tillåts och då läsandet mellan raderna inte är målstyrt utan meningsskapande för var och en av oss.

Man måste få en berättelse. En hel. En att lyssna till. Och så en till. En annan berättelse att lyssna till. En högläsare som visar vad en bok ger och har. Äventyret i den är äventyret i dig. Att läsa är inte en kunskap vi lätt tillägnar oss. Det är en livslång process där äventyret att läsa, fantisera, tänka, skapa mening påverkas av vår förmåga att gå in i texterna, våga språnget in i det okända, hålla oss kvar trots att vi inte förstår och känna hur texten öppnar egna texter i oss. Låt oss berätta om berättelsen som boken fiskar upp av våra erfarenheter och vår egen inre värld. Genom berättelsen, det underförstådda, antydande, subtilt syns människan. Den jag är. Den du är. Den vi är. Det komplexa att vara människa. Det komplexa att läsa.


Inlägg som berör samma teman:

  1. ”Snälla, kan du … ” Självklart svarar jag.
  2. Det man kan läsa själv och det man inte kan får man lyssna till
  3. Rymd och luft mellan raderna – hur kan vi skapa lektioner så?
Publicerat i Ansvaret, Boken i undervisningen, Högläsning, Inkludering, Litteratur och läsning | 4 kommentarer

”Tacka vet jag skolorna i Argentina”

Postat den 30/09/2014 av Anne-Marie Körling

Underbar text om skolorna i Argentina:

”Tacka vet jag skolorna i Argentina”, sa Pippi överlägset och tittade på barnen. ”Där skulle ni gå. Där börjar påsklovet tre dagar efter julovets slut, och när påsklovet är slut tar det tre dar tills det blir sommarlov. Sommarlovet slutar den första november, och sen har man förstås en dryg pers till jullovet börjar den elfte november. Men det får tas, för man har i alla fall inga läxor. Det är strängt förbjudet att läsa läxor i Argentina. Det händer ibland, att en eller annan argentisk unge smyger sej in i en garderob och sitter där i hemlighet och läser läxor, men tröste honom om hans mamma får se det. Räkning har dom inte alls i skolorna där, och om det är någon unge som vet hur mycket 7 och fem blir, så får han stå i skamvrån hela dan, ifall han är så dum så han talar om det för fröken. Läsning har dom bara på fredagarna, och då bara ifall det fins några böcker att läsa i. Men det finns det aldrig.”

”Ja men, vad gör dom då i skolan”, undrade en liten pojke.

”Äter karameller” sa Pippi bestämt. ”Det går ett långt rör från en karamellfabrik i närheten direkt in i skolsalen, och där forsar fram karameller hela dagarna, så barna har fullt upp med att äta.”

”Ja, men vad gör lärarinnan då”, undrade en flicka.

”Plockar av papperet på karamellerna åt barna, dumming där, sa Pippi. ”Du trodde väl inte att dom gjorde det själv? Sällan! Dom går inte i skolan själv ens en gång. Dom skickar en bror.”

Ur Pippi Långstrump av Astrid Lindgren, 1945 s.47 ff.

Jag tänker:

Pippi Långstrump kom ut 1945. Andra världskriget var över. Barns upplevelser kunde få lekfull rymd i Pippi Långstrumps värld, i hennes barnhem Villa Villekulla, i det lite vilda, det gränsöverskridande lekfulla, den spegel som måste hållas upp och poleras fram. Barnets styrka. Barnets lekfullhet. Barnets ensamhet. Barnets plats i världen. Oavsett vem barnet är. Barnets rätt att förklara världen ur sitt perspektiv.

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om Pippi Långstrump skulle vara lärare …
  2. Tacka eleverna för veckan som du fått dela med dem!
  3. ”Själamorden i skolorna”
Publicerat i Barns rättigheter, Boken i undervisningen, Högläsning, Läxor, Litteratur och läsning | Kommentarer inaktiverade för ”Tacka vet jag skolorna i Argentina”

Lektion på utskick! Gensvar av lärare och detta är svaret:

Postat den 28/09/2014 av Anne-Marie Körling

Vackra äppelnamn

Hej Anne-Marie!

Idag provade jag lektionen med kylskåpskalla ord.

Vi började med att säga meningen på många olika sätt: arg, ledsen, trött, fnissande m.m. Sedan hade fler elever olika förslag på hur man kunde säga och varianter på den (tex. Kylskåpet var så tomt att jag kunde dansa disco i det.)

Därefter listade vi ord och det var roligt, både ”Johhnys senap” och löständer tog plats i vårt kylskåp. Jag skrev upp alla deras ord på ett blädderblock. Jag läste upp min och xxx mening som vi hade gjort och efter det gjorde vi muntliga meningar och jag skrev ner dem samtidigt som de sa dem (skrev på datorn kopplad till smartboarden).

Sedan skrev de själva och då valde även många att rita en bild till sin text. De skrev, läste högt för varandra, läste upp för mig, fnissade och skrev lite till.

Jag avslutade med en samling där jag läste upp alla texterna och vi pratade även om skillnaden mellan att skriva en text när man får muntlig, gemensam stöttning först och när man inte får det.

Alla elever var rörande överens om att det går mycket lättare att skriva när man först har fått tänka och pröva tillsammans med läraren och klasskompisarna.

Lektionen heter Fyll på tomrummet eller kylskåpskalla ord.
Jag vill att lektioner ska ha en rubrik. Ett som kittlar hjärnan och nyfikenheten. Är glad för gensvaret. En annan lärare prövade samma lektion. Hon berättade att eleverna skrattade och att de talade mycket med varandra och … läraren frågade

– Får jag en till!

Självklart svarade jag.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ett gensvar på mina lästexter för undervisning
  2. Attityden och svaret på den
  3. Alfons Åberg lektion – en modell för kreativ språklektioner
Publicerat i Lektioner och lektionsförslag | Kommentarer inaktiverade för Lektion på utskick! Gensvar av lärare och detta är svaret:

Den här dagen för 20 år sedan var överväldigande vacker

Postat den 28/09/2014 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2010

Beskedet om Estonias förlisning tror jag att vi fick klockan sex. Jag tror det var från televisionen. Det kan ha varit ekot i radion. Jag minns inte. Jag vet att någon ringde. Jag minns inte riktigt. Informationen om olyckan, den hade jag fått. Jag minns inget om vad vi andra gjorde i familjen. Jag minns inget frukostbord. Jag minns inget smör. Inget kaffe. Jag minns att jag ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde, ringde till min mamma.

– Det är bara att ta upp luren och vara livs levande! Ta upp luren.

Telefonsignalerna var vassa, hoppfulla, sökande, vassa, oändliga, ringde i tomheten på andra sidan. Inget svar.

Bilen till färjehamnen. Mina ben skakade. Motorn stannade. Resan i olika hastigheter. Hur kunde jag köra bil ensam? Och vid rödljuset utanför Dramaten såg jag plötsligt.

Den oändligt höga himlen. Hösthimlens vackra tak. Jag såg trädens skiftningar. Solljuset i bladen. Den röda grönskan. Och vattnet. Det spegelblanka. Det stillsamma. Det golv som bär båtar. Inte en krusning. Inte en våg. Som ett fotografi. Och allt i mig stannade av. Inget kan ha hänt. Världen är så vacker. Himlen så hög. Solen så stor. Träden så röda. Vattnet så vänligt. Blankt.

Bara flaggorna påminde. De vajade på halv stång. Var såg jag flaggorna. Jag minns inte.

Motorn i bilen slutade brumma och vägen ut mot hamnen var ljudlös. Den vackraste av dagar var det.

Varje år den 28 september läser jag av vädret. Det är en annan läsning. Den som gör världen stillsam, förlåtande, obegriplig och svarar med sin skönhet trots att den dagen för 20 år sedan kom att sluta i det nattsvarta.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Brevet han skrev för 20 år sedan kom tillbaka 20 år senare
  2. Estonia. 20 år av mayday.
  3. Mitt telefonnummer var en stilla räddning för eleven
Publicerat i Sorg | Kommentarer inaktiverade för Den här dagen för 20 år sedan var överväldigande vacker