
Ett omslag.
En text.
Vi behöver inte förstå texten.
Vi kan börja med illustrationen.
Den visar en häst och ett barn. En flicka.
Hästen är stor.
Mycket större än barnet.
Titeln?

Ett omslag.
En text.
Vi behöver inte förstå texten.
Vi kan börja med illustrationen.
Den visar en häst och ett barn. En flicka.
Hästen är stor.
Mycket större än barnet.
Titeln?
Jag läser nu Steve Sem-Sandbergs bok De utvalda. 2014. Albert Bonnier Förlag AB. Jag hittar ett stycke jag vill göra undervisning om:
Och jag vill skriva om de här yttre och inre världarna.
Låt säga att jag härmar Steve Sem-Sandberg:
””I det yttre dammsugarens brummande. I det inre. En textrads återklang.”
”Det finns en yttre och en inre värld. I den yttre är trafiken bråkig och bilarnas motorer överröstar. I det inre är det stilla som då biografens mörker får oss att tystna och vänta in den första bilden i den kommande berättelsen.”
”Det finns en yttre värld. Det finns en inre värld. Den yttre är diskussionen mellan föräldrarna vid middagsbordet och den inre är då dörren till det egna rummet stängs och tystnaden ger utrymme för den egna röstens viskning – Sluta bråka.”
”Det finns en yttre värld. Den då man slår sig ned och lyssnar på Håkan Hellström på en välfylld arena. Det finns en inre värld. Då man tänker om textraden och nynnar den för sig själv då man duschar.”
”Det finns en yttre värld. Jag ser ut genom fönstren. Som en film går människor förbi, bussar öppnar resedörren och in kliver de köande. Brandbilens högljudda larm. Rubrikerna i tidningarna. Det finns en inre värld. Den innanför. Jag vid bordet. Jag i mina tankar om det jag ser. Jag i mig själv.”
”Det finns en yttre värld. Det krigas i den. Det dödas i den. Det bråkas i den. Och mitt i detta yttre lutar du dig intill mig. Viskar in i min inre värld. Jag älskar dig.”
Jag skriver:
”Den finns en yttre värld. Den där solen går ned i horisonten. Vinden smeker kinden. Doften av havstång. Den inre världen i uppror. Ilskan galopperar genom blodomloppet och hjärtat stampar takten. Förbannat också.”
Jag skulle ta Steve Sem-Sandbergs text till skolan. En modell vi skulle utforska ihop, jag och eleverna. Jag skulle också koppla denna litterära textrad till en annan. Tomas Tranströmer skrev i Östersjöar, 1974:
Och kopplingen till Astrid Lindgren ”Karlsson på taket smyger igen” 1968
”Men Lillebror hörde knappt på, sommarkvällens alla ljud och dofter strömmade över honom, så att han nästan blev yr. Han kände doften från gatans blommande lindar och hörde klappret av klackar mot gatstenarna långt där nere, människor var ute och promenerade i den vackra junikvällen, och det klappret lät så sommaraktigt, tyckte Lillebror. Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade om vartannat och visste inta att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon musik.” s. 41
Jag läser om mötet mellan journalisten Jan Eklund ochförfattaren Steve Sem- Sandberg i Dagens Nyheter lördagen den 4 oktober 2014. Om Steve Sem-Sandbergs senaste bok ”De utvalda”. Om ficitionen trots att den innehåller dokumentära inslag:
Och om att: ”- Det är också viktigt att skydda offren. Min roman baseras på hundratals patientjournaler och vittnesbörd från oskyldiga barn. Jag vill inte att någon av dem eller deras efterlevande får för sig att jag använt dem annan än i gestaltande syfte. Det är inte dem jag är ute efter, utan systemet som krossade dem.”
Jag tänker att vi måste undervisa om oss själva som källor. Hur vi förstår att vi själva kan vara källa, bli källa och det vi skriver eller säger kommer andra till skada. Vi måste fundera på vilken källa vi är och hur vi ansvarar för den källkritiken.

Anslaget att berätta anges av en liten ton i rösten. Rösten går ned i varv. Rösten blir långsammare. D e t v a r e n g å n g … och så öppnar rösten dörren in till ett äventyr nedtecknat i boken.