Vårt pedagogiska språk giv oss idag

Körling fotograferar 2010

 

På vägen hem sa taxichauffören:

– Jag är inte riktigt jag då jag kör. Jag kör för ett bolag. Då måste jag vara bolaget. Det betyder att jag vet om att jag är jag på ett sätt men på ett annat sätt inte. Jag måste veta att jag kör för bolaget och att jag måste lyssna utåt på den jag har i bilen. Men att jag inte är jag i mina personliga åsikter eller är privat på annat sätt.

I går samtalade jag med någon som sa:

– Vi måste komma tillrätta med våra anställdas språk. De skriver med talspråk och de talar på ett sätt som kan vara främmande för dem de möter. Man önskar att de hade ett mer professionellt språk. Något slags språk som visade att vi kan det vi ger och det du möter här. Som läkare ungefär.

Jag brukar tala om varm saklighet. Den att hålla sig till det eleverna vet och kan så att de kan få vara kreativa och våga berätta sina tankar och om sitt lärande. Jag tänker ofta på hur sakliga vi kan vara då vi möter föräldrar och elever, hur vi talar om skolan och beskriver den. Hur subjektiva våra förklaringar kan låta och hur mycket tryggare vi skulle bli allesammans om vi strävade efter att hålla oss till läroplansspråket, det vi har gemensamt och det som vi kan samlas kring. Jag menar inte att vi ska ta bort vår personliga prägel men övervägande hålla oss till ett språk inom professionen.

Då jag undervisade lärarkandidater om språkutveckling fick de ett vitt papper. På det pappret skulle de skriva ned alla ord som de spontant kunde beskriva utgjorde skillnaden från innan de började lärarhögskolan. Lärarkandidaterna skrev listor över ord som började kliva in i deras professionella språk, de ord som de inte tidigare hade mött men som de nu mötte för att problematisera och för att ständigt fördjupa förståelse för (vilket är en lång process) och som de alltmer kom att integrera i sitt ordförråd.

Då vi läser pedagogisk litteratur möter vi forskare, författare och skolmänniskor som skriver ord och begrepp som vi kan knyta till oss. Det handlar om att erövra begreppen och göra dem till våra, vi som är i klassrummet. Vi ska arbeta med vårt yrkesspråk, värna det, utveckla det och ta oss långt ifrån orden som förklarar att vi är färdiga med arbetsområden och därmed kan stänga igen för kunskapsområdet. Vi ska vidga begreppet lärande och vidga förståelsen för hur vi lärare förklarar vad det är vi gör och varför.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Vårt pedagogiska språk giv oss idag

Identifiera kulturen som läraren verkar i

Körling fotograferar 2013

 

Det är alldeles för lätt att lägga skulden på läraren. Samma system som lägger skuld och ansvar på eleven. Om eleven inte lärt sig det eleven ska så är det elevens fel. Det är lika lätt att säga att läraren gör si och så. Men vi måste lyfta blicken. I vilket system verkar läraren som gör si eller så? Vilken lärarutbildning utbildades läraren i? Vilken kultur verkar skolan för? Har läraren tagit klivet över från en läroplan till en annan, inte bara i utförande utan också i det inre tankesystemet? Och har skolan identifierat sina kulturer? De många?

Låt oss tänka:

Om det är en lydnadskultur, där ordning och reda definierar skolan, så kommer läraren verka för att den kulturen bibehålls och följs. Om det är en ansvarskultur som skolan verkar i så kommer hela skolsystemet verka för att läraren kan ta klivet över från en kultur till en annan.

Det är naturligtvis lättast att klandra läraren. Men det är då saker och ting förväntas utan att ha blivit synliggjorda blir det svårt att förstå för den enskilde. Dels måste den egna verksamheten synliggöras, dels måste det finnas en plan för hur förändringen stegvis ska gå till och så måste läraren i  sin tur förstå och inse hur läraren förstår den kultur läraren verkar i och hur och vad förändringen kräver av läraren.

 

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Väldigt personligt!

1994 omkom min mamma på Estonia. Det var en tid av kaos, inre känslor så starka och omtumlande, som ett bogvisir inom mig brutit sig loss, öppnat upp för allt. Några månader senare vägde jag 16 kilo mindre. Sorgen hade ätit upp mig. Kaoset likaså. Då sköts det på Stureplan. En kvinna i mitt hus blev ett av offren. Känslan av katastrof blev en del av beredskapen.

Min vän ringde. Han, med det stora hjärtat och med den fina rösten, ville berätta en historia. För att muntra upp en aning. Han sa:

– Vem vill ha ett skjut på Stureplan när man kan slå runt på Östersjön?

Jag satt tyst i luren. Sorgen min var svart och tung. Han väntade. Jag sa:
– Det är bara du som kan ringa till mig och säga så där. Det är bara du. Jag kan inte skratta åt det nu. Förstår inte skämtet. Det är för allvarligt för mig. Inget att skämta om.

Han förstod det. Men höll fast vid att det var ett skämt. Ett grovt.

Jag lade på. Satt vid köksbordet. Den beska sorgen smakade jag av. Tårar av salt var jag van vid. Saltet i ögonfransarna gnuggade jag bort lite då och då. Slog upp en svart kopp kaffe.

– Han är nog en mycket kär vän, tänkte jag. Som vågar ringa och säga det skämt som cirkulerar därutanför min bubbla.
Plötsligt började jag skratta. Sen kunde jag inte sluta.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Väldigt personligt!

Detta om att inte ha tid

Körling fotograferar 2014Jag minns då min rektor fick ett uppdrag att förändra i skolan. Jag minns hur jag ryggade tillbaka, kände att kravet på oss skulle bli så högt, så mycket vi redan gjorde. Men rektorn behövde vårt stöd och vårt ja. Vi fick tänka om vi kunde stötta rektor och ingå i projektet. Vi stöttade rektor.

Det blev ett ordentligt förändringsarbete. Det var mycket att lära. Det slår mig i efterhand att den tid vi lade ned på att lära oss nytt tar mycket tid i anspråk. Men när man väl kan och väl utför blir det inte längre något som stjäl tid från annat. Det bidrar som en del av skolverksamheten, integreras. Det tar tid att lära sig. Det vet varenda pedagog. Men att lära sig som lärare tar också tid. Den tiden måste vi ge oss själva. Inte spjärna emot. Förstå den som en del av lärandet. Se tiden som krävs för att lära om. Se till det som automatiseras och blir en del av utförandet. Då tänker man inte längre på tiden. Då är den inte längre ett problem. Tills nästa uppdrag kräver samma insats …

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Detta om att inte ha tid

”Varför är det mörkt mellan solen och jordklotet?”

Feta frågor är feta frågor. En fet fråga aktiverar såväl faktakunskaper som fantasi. I dag frågade en liten en om planeterna och stjärnorna.

– Det är konstigt med universum, sa liten. Det är väldigt stort. Man vet inte så mycket om det stora. Man får tänka. Man får tänka stort inom sig. När man tittar upp mot himlen är den väldigt stor.

Och jag tänker att frågan i rubriken är en spännande fråga att tänka om.

Hej HOPP!

Anne-Marie

Publicerat i Frågekonsten | Kommentarer inaktiverade för ”Varför är det mörkt mellan solen och jordklotet?”

Känner mig ibland som ett ensamt knytt

Att följa de lärarkandidater som färdiga tar tjänst som lärare är mycket viktigt. Då man är färdig lärare för att själv ha klass, skapa undervisningar och hålla i allt det man ska hålla i är en utbildning för sig.

– Jag känner mig som ett ensamt knytt ibland, säger en färdig lärare. Jag vill vara lärare men kunde inte föreställa mig hur svårt det är. Undrar om de som talar om skolan egentligen vet vad de talar om eller om de faktiskt är så att de har varit lärare.

Publicerat i Läraren inom mig, 2014 | 1 kommentar

Majgull Axelsson och läraren i svenska

Körling fotograferar 2013Avslutar boken ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson, 2014.

Den tysta historien, den svarta, den som måste omtalas om och om igen, den om romerna, den om förintelsen, den om förnekelsen, den om namnet, den om upplevelserna. Jag är berörd, skakad och påmind. Det tackar jag för.

I författarens postskriptum läser jag:

”Där åt jag också middag med den man som för många år sedan faktiskt fick mig att tro att jag skulle kunna bli författare, nämligen Börje Svensson, min gamla lärare i svenska.”

Vi vet aldrig vem som kommer att berätta. De sitter i våra klassrum. Vi kan ana att de har förmågan att skriva. Vi bör vara mycket öppna för att det kan vara vem som helst av eleverna. Vi ska behandla deras texter som berättelser, ta emot, läsa, närvara och berätta vad deras berättelser gör med oss. Som lärare är ordet själva demokratin.

Tack Majgull Axelsson för att jag fick läsa det jag alltid behöver minnas och påminnas om.

Publicerat i Läraren i litteraturen, Litteratur och läsning | 1 kommentar