Jag tänker på Jens Stoltenberg. Han fick människor att flytta sig närmare intill varandra just då det värsta hade hänt. Då människor i rädsla kunde dra sig bort och in i snigelskal och ensamma i sorg och rädsla förfrysa i den verklighet de stod inför och skulle förstå. Att dra sig in i mardrömmen och den mörka verkligheten och glömma den och dem som finns intill, de andra som finns, är och känner.
Istället kom människor ut i ljuset för att luta sig intill varandra, höja rosor och samlas i mängder och tillsammans. Tillsammans. Jag tänker på det. På styrkan!
Jag har blivit en skolmänniska. Jag vill inte vara en skolmänniska. Jag vill lyfta fram skolan, lärarna och eleverna. Jag vill verka för ett skolinnehåll.
Jag har mitt språk. Det språk som är jag. Som jag fått av mina föräldrar, mina släktingar, min morfar och mormor, min farfars trudilutter och sånger. Jag har fått mina ord av andra människor jag älskar och vänskapar med. Jag har fått ord att leka med av författare som lät mig låna, från författare som skrev om allvarliga saker som fått mig att tänka och grubbla. Jag har fått ord från kartböcker och uppslagsverk. I mig finns ord jag fått av andra. Ord. Meningar. Min morfar var domare. Han vägde varje ord på en inre guldvåg. För att göra gott och förstå rätt. Han var rädd om sina ord. Han var rädd om sina medmänniskor. Så blev mitt språk till.
Jag är mitt språk. Och jag hoppas så innerligt att jag med mitt språk sprider frön, rosor, blommor för det är vad jag hoppas och önskar för barn, unga och en och annan lärare som läser här för att återfå yrkeshopp.
Jag kommer inte att ändra mitt språk. Jag kommer inte förändra mitt innehåll. Jag kommer inte att böja mig för kyliga vindar eller iskalla tankar. Jag har min inre värme och mitt yttre utvidgade lärarkollegium. Jag litar till mig själv och till dem. Det må blåsa hur kallt som helst. Om jag får låna från Tomas Tranströmer så avslutar jag med orden:
Därutanför strid. Här inne stillhet.
