Styrkan i den pedagogiska rösten?

– Pedagogiken har ingen stark röst, sa någon. Det är skolans problem. Andra styr skolan, medicinen t. ex. Rädslan styr också skolan.

Så sa någon. Och jag lyssnade. Jag måste fundera över det här. Kanske är det sant. Att pedagogiken inte har någon stark röst. Pedagogik för mig är att tänka nytt, tänka utanför varenda låda för att hitta vägar, förstå mer, utveckla i relation till lärande och innehåll. Kanske är det för att läraryrket började gömma sig bakom andras tankar och åsikter, forskning och kunnande och inte vågade ge ett pedagogiskt perspektiv, dvs, hur lärandet utvecklas och kan utvecklas genom olika pedagogiska insatser. Kanske är det för att vi inte utvecklar en relation till teorierna och inte för pedagogiska samtal värda namnet. Lärare är närmast eleverna. Vi kan utveckla ett kollektivt kunnande och stärka den pedagogiska rösten.

Det kan vi göra om vi ständigt utvecklar samtal om vad en lärare har för uppdrag, hur en lärare samtalar professionellt, hur en lärare förmedlar sin kunskapssyn, hur en lärare utvecklar lärande i klassrummet.

Rädslan då? Ja, om vi stärker den inre pedagogiska rösten, för de pedagogiska samtalen kring kunskapssyn, lärande och förhållningssätt så blir vi starka. Den där rädslan för att göra fel är stor i lärarkåren. Och om man är rädd så hukar man sig en aning. Det kan också vara så att man ska tala om rädslan, tala om att man förhåller sig till den och söker göra sig kvitt den genom att bara göra sitt bästa efter det som sägs. Det blir alldeles för lite luft i systemet, luft som behövs för att också göra nytt och vilja utveckla.

Ja, jag måste grubbla på det här.

Publicerat i Pedagogik | 2 kommentarer

Dewey, så enkelt det låter – men

Learning by doing! Vi har tjatat om learning by doing. Vi säger get för att vi kan säga det. Men omsättandet av de här orden låter vänta på sig. Learning by doing är något som pågår utanför skolan, i verkliga livet; men vi lär inte så i skolan. Vi behöver verkligheten, leken, samvaron och något att samlas kring, gärna ett problem. Vi behöver mer av möten och mindre av överföranden, mindre av de tomma kärl eleverna helst ska verka som, och som mottagare av något vi ger. Vi ger inte. Vi möts och problematiserar saker och ting. Det måste till en hel mängd göranden för att man ska förstå. Så tänker jag och jag ser på mina misslyckanden i ljuset av det jag har gjort. Jag får lära om. Jag får lära igen.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Om elevernas förhållande till text kan vi inte veta

JAG SKÄNKTE YTTERLIGARE ETT INLÄGG TILL CENTRUM FÖR LÄTTLÄSTS BLOGGSTAFETT: 

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Nu vill jag lämna över stafettpinnen till …

OM ELEVERNAS FÖRHÅLLANDE TILL TEXT KAN VI INTE VETA

Vi läste Anne Franks dagbok i en av mina klasser. Jag läste högt. Eleverna fick vara, pröva, tänka och göra saker ur boken. Ibland satt familjen Frank tysta i timmar för att inte höras från sitt gömställe. Vi prövade att vara tysta, tysta i klassrummet. Vi rörde oss inte. Vi tittade inte på varandra. Vi lyckades sitta fem minuter i deltagande tystnad för att försöka förstå vad Anne Frank och hennes familj fick göra för att inte bli upptäckta. Allt detta väckte frågor, tankar och funderingar. Litteratur gör så med oss människor. I skolan gör vi det gemensamt: Tänker, funderar och undersöker vilka vi är och vilka vi blir då vi prövar innehåll och innebörder i de skrivna orden.

Under min läsning kom tidningarna att skriva om den kvinna som räddade dagboken undan nazisterna. Vi läste artiklarna noga. Hur hon såg på sin uppgift. En av mina elever blev alldeles berörd och bad att få kopiera ett litet stycke till alla sina klasskamrater. Hon  hade läst några rader som hon tyckte handlade om att vara människa. Min elev ville också ta hem dessa meningar för att ha dem hemma och läsa. Och som alltid då text berör på detta plan handlar det om att förstå något man inte alldeles säkert kan berätta om genast. Något slår an själva livskänslan, man blir människa. Det är något med att vara människa med någon annan.

Jag grubblar mycket på vad litteratur gör med oss, med barn och unga, de växande. Jag har ofta blivit förvånad över hur mina elever tar sig an texter. Jag tror min inställning är att ge utan att kräva gensvar genast, att litteraturens texter omsluter oss i klassrummet och att tankarna får ha lite luftutrymme för egen inre och yttre verksamhet. Jag har själv läst böcker som jag inte har förstått men långt, långt senare lättat på sin förlåt och visat sin prakt och givit mig möjlighet att dela mina upplevelser, upphäva ensamheten i mina problem, och känna mig större, inte mindre, för att orden vecklade ut min värld.

Här är texten eleven omslöt i sitt inre, årskurs fem:

– Jag hoppas jag blir en sån här människa, sa eleven. Jag hoppas verkligen att jag blir en sån här människa.

Orden hade hamnat i en läsande människa.

Publicerat i Kommunikationen, Lektion, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , | 1 kommentar

Ta inte Mats ur skolan!

Och läs, läs Tysta Tankar! Det låter om dem! Hej Hopp!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Undervisa om varje liten betydelse

I matematiken går eleverna bet på språket, inte på själva uträkningarna, utan på språket. Drygt är ett knepigt ord.

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Undervisa om varje liten betydelse

Att generöst ge ordet!

 

Det här blogginlägget ingår i Centrum för lättlästs bloggstafett om språk, makt och demokrati. Centrum för lättläst arbetar för allas rätt till litteratur, nyheter och information utifrån var och ens förutsättningar. Mer information om bloggstafetten och fler blogginlägg hittar du på Centrum för lättlästs hemsida.

Nu vill jag lämna över stafettpinnen till …

Här är mitt bidrag:

ATT GENERÖST GE ORDET!

– Varför läser du, frågade någon mig. Frågan uppstår därför att jag bär med mig en bok av Tomas Tranströmer. Min läsning är synlig. Jag håller fram boken. Tittar på den med ögon fyllda av värme och kärlek.

– Därför att jag behöver. Jag behöver läsa.

Den som frågar tar boken ur mina händer. Vänder och vrider på den.

– Vadå! Minnena ser mig?

På baksidan står en annan liten text. Den om hur lager av lager av ansikten finns i oss. Då händer det. Texten hakar sig fast i läsaren. Tiden stannar av. En magiskt koncentration uppstår: Kontakten mellan de skrivna orden och den läsande människan.  Texten lyfter sig mot den läsande. Orden springer läsaren till mötes. Jag ser det ske. Läsaren är i texten.

– Va! Det här handlar ju om mig! säger den läsande, tar upp sin mobil och fotograferar baksidan av texten. Fan va bra!

Och det är just det här jag tänker att vi måste vara generösa med. Vår egen läsning! Vi säger till unga att de ska läsa. Ingen läser av tvång. Vi säger att läsning är viktigt. Ingen läser av den anledningen. Vi säger att du måste förstå det du läser. Ingen förstår någonsin allt de läser. Vi omger läsningen med så många varför och bör. Vi talar om läsningen men vi visar inte att vi själva tycker den är så viktig. Att vi själva läser för att vi måste. Vi gör inte vår egen läsning synlig. Vi borde säga att läsningen förändrar, påverkar och gör något med själva livskänslan. Sätter ord på saker och ting. Vidgar världen. Gör att vi blir till.

Det finns så många texter som inte gör det. Texter som omger barn och unga, rubriker om våld, mord och andra hemska saker gör kanske inte läsningen till den meningsfulla upplevelse vi önskar dem. Skoltexter som är fullspäckade av fakta om jordens resurser eller universums uppbyggnad kanske inte erbjuder det tänkande luftutrymme som krävs för att texten ska samspela, locka in och erbjuda kommunikation. Och om man då aldrig får höra en berättelse, vad betyder då en bok? Om man aldrig någonsin hör sin lärare dela med sig av sin läsning, vad betyder då lärarens ord om vikten av att läsa?

Jag tycker skolan ska ge. Och det generöst. Jag tycker skolan ska se sitt språkuppdrag kopplat till läroplanens ord om generositet och demokrati. Skolan ska vara generös. Det betyder att texterna ska få röster, lärarna, rektorerna, skolsköterskan, vaktmästaren … ja alla har något att dela med eleverna… de kan berätta, sätta ord på, vilja ge begrepp vingar och visa på sina egna läsupplevelser.

Jag drömmer om en skola där man dagligen sätter upp en text vid sin dörr – det här läser jag. Jag drömmer om en skola där man dagligen läser högt för eleverna. Jag drömmer om en skola där man är generös med sin högläsande röst och tänker att texterna ska delas med många för att skolan är en sådan underbar plats där boken, texten, berättelsen ska och kan få upplevas och delas med många.

Med orden kommer makten, möjligheten att berätta själv, sätta ord på sitt inre och förstå andra. Med orden kommer möjligheten att nyansera och sätta ord på sina känslor. Med orden kommer möjligheten att erövra litteraturens ord och bilder. Med orden kommer möjligheten att delta och bli till. Och förstå att andra också blir till. Språk är identitet och kultur.

Jag sträckte generöst fram min bok till den som frågade om den. Genom min egen läsning kunde en annan människa få sin värld plötsligt förklarad.

– Fan, va bra! Alltså så här är det i mig. Mina ansikten är liksom många och olika. Vem är man egentligen?

Tomas Tranströmers text är lättläst men innehållet inte lättbegripligt. Frågan om vilka vi är förblir obesvarad men ensamheten att bära den för evigt upplöst. I mobilen finns texten kvar. Läsaren har gjort den till sin.

Läs Helena von Schantz inlägg! 

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 4 kommentarer

Förtitta på den japanska våren i Kungsträdgården

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | Kommentarer inaktiverade för Förtitta på den japanska våren i Kungsträdgården