Här är en lektion jag gärna skulle ha genomfört med min klass!
Dessutom en ny blogg att följa. Hej HOPP!
Här är en lektion jag gärna skulle ha genomfört med min klass!
Dessutom en ny blogg att följa. Hej HOPP!
Jag föreläste om min syn på Dewey vid Södertörns högskola igår.
Jag talade om Dewey och det allmänna citatet Learning by doing:
Jag ville ge liv åt det utnötta men viktiga ”learning by doing”. Vi använder detta begrepp men vi omsätter det inte i praktiken. Learning by doing handar om något större än att göra praktiskt, det handlar också om att se praktik i olika dimensioner. Klassrummets praktiska görande och vad detta innehåller, hur eleverna får omsätta det teoretiska till praktik, hur läraren får omsätta den uppsättning av teorier i praktiken, eller där lärarna får utgå från sin praktik för att tänka om den, men att göra och det medvetet. Lärandet behöver tänkandet. Tänkandet behöver handens kraft.
Jag talade om att läsa John Dewey i varje tid och förstå utifrån nya förutsättningar:
John Dewey var filosof. Hans texter kan vända och vridas på. John Dewey kan också läsas i olika tider och på nytt sätt. Vi kan se något nytt i John Deweys tankar om vi applicerar dem i den tid vi verkar idag. Min föreläsning handlade om elevernas praktik och deras demokratiska rätt att bli tänkande, handlande och ifrågasättande. Det handlar i min pedagogiska tanke om att låta varje individ ha sin röst och få denna röst att bli starkare. Skolan är en plats för just detta tänker jag.
Jag talade om John Deweys syn på nyttan med skolan:
John Dewey tar också upp samhällets nyttotankar om skolan. Jag tänker omvänt att eleven ska ha nytta och uppleva nytta med skolans lärande. Det betyder att samhället förväntar sig saker och ting av skolan men om eleverna inte utvecklar eller kan förstå nyttan med att lära sig är det svårt att motivera eleverna att lära sig. Eller hur lärandet påverkar själva livskänslan!
Jag talade om John Deweys tankar om hur vi kan förstå mål:
I den mål och resultatstyrda skolan finns det all anledning att också läsa John Deweys tankar om mål och mening. John Dewey menar att alla har en bild av något slags mål, eleverna också, detta är själva drivkraften att göra, handla och agera. Jag grubblar på hurvida detta med elevens måltankar ryms och samspelar med skolans. Det går att ta fasta på elevernas framtida tankar om sig själva som bandyspelare, veterinärer, sjuksköterskor och andra yrken som de kan tänka sig bli och bygga läroplan kring varje elevs önskan och framtidstanke. Om detta skriver jag i Nu Ler Vygotskij, 2012.
Och sist tog jag fasta på ett annat citat jag tycker vi kan grubbla på i yrkesinriktningen att vara lärare:
Och så sist, tankarna om lärarnas yrke och undervisningens innehåll. Jag vill och strävar för att lärarnas status, lärarnas yrkesryggrad ska bära och att läraren ansvarar för yrket och undervisningen. Jag tycker att John Dewey kan tillföra något i meningen jag här lyfter fram:
”Det ligger en sanning i uttrycket att undervisning första av allt måste vara mänsklig och först därefter professionell.” (Dewey: Demokrati och utbildning, 1997)
Det betyder att vara i sin profession men människa i den. Att vara relaterande, närvarande, intresserad, nyfiken, empatisk och i en professionell roll. För lärandet sker mellan människor. Skolan är en plats för detta samspelande lärande. Om vi värnar kommunikation, innehåll och relation så knyter vi samman uppdraget och möjliggör för eleverna att skolanknyta. Så ser jag det. För att fritt associera till John Deweys tankar:
”vi måste alltid återföra den lilla människan till sammanhanget!”
Det är outhärdligt att läsa om det som hänt i Norge. Darrande lyfter jag upp min kaffekopp. Denna svärta.
Jag har frågat så många, så många om hur de läste sina böcker i skolan. Hur läste du under den tysta läsningen? Jag önskade mig berättelser om läsupplevelser, om bokanknytning och att skolan bidragit till att läsningen blivit en vuxen aktivitet. Min fråga har jag ställt där jag kunnat, och jag önskar mig egentligen att någon går djupare in i frågeställningen för att att klargöra hur de som en gång var tysta läsare i skolan idag läser.
Alla jag frågat, och det är många, har haft tyst läsning i skolan. På frågan vad de läste då minns väldigt få sina böcker. Hur de läste vet de mer om. Alldeles för många läste inte alls, de väntade ut lektionens slut, de vände sidor då andra vände sidor och satt och tänkte på annat. De lärde sig att läsa böcker utan att läsa dem. Visst finns det också elever som faktiskt läste men de är inte tillräckligt att några få gör det.
Det här gör mig oroad. Om det är så att elever inte läser under tyst läsning så beror det på att de inte finner boken intressant, att de inte kan läsa, att de inte har ork för att andra saker tränger sig in mellan den som ska läsa och bokens text och koncentrationen är inte möjlig att ge boken, att läsa är ett måste och läsaren inte kommit att uppleva känslan av att läsa för att skapa mening och betydelse i läsarens inre.
Och jag blir uppriktigt ledsen över att vi ger eleverna böckerna och kräver tystnad. Boken skriker ut sina meningar, vill dela med sig och eleven måste få dela med sig för att bli läsare. Undervisningar om text måste till, djupdiskussioner om meningar skapas, och läraren måste, läs MÅSTE, läsa högt ur alla böcker, korta och långa stycken för att bana vägen för litteraturen i skolan. Och det i alla skolans stadier.
Och råder tyst läsning i klassrummet så önskar jag att läraren också satt och läste, antingen själv, eller ständigt med sina elever. Det är en möjlighet att ständigt vara aktiv kring eleverna, föra samtal ett lågmält samtal med en elev om läsningen, om att dela innehållet och på djupet intressera sig för hur läsningen fungerar och vilka upplevelser eleven har kring sin bok. Om den tysta läsningen ger läraren möjlighet att göra annat så delas inte aktiviteten kring läsningen med läraren vilket försvårar för eleven att se värdet av sin egen läsning. Allt som sker i klassrummet är under lärarens inflytande. Därför är lärarens läsande roll mycket viktig. Det börjar med läraren.
Läsförmågan går ned. Intresset för boken blir allt mindre. Förmågan att läsa är inget som handlar om ensamhet, inte till en början. Bokens innehåll kräver människan. Att bli läsare kräver en läsare som visar vägen, banar vägen för litteratur, lyfter fram den, och ger den en daglig plats i klassrummet.
Skolan är en plats för det gemensamma. Om vi arbetar nära och själva är mycket intresserade av läsning så lever vi upp till att skolan ska vara och verka generös. För mig innebär det att vi ständigt lyfter vår egen läsning, ständigt lyfter våra gemensamma läsningar till diskussioner och självklart låter elever läsa självständigt också. När läsningen är i fokus så är samtalet det också. Att böja sig intill en klasskamrat och dela med sig av sin läsning är generöst. Om läraren påpekar något om att störa så är det sant att eleven stör. Eleven stör med ett innehåll som eleven vill dela med sig av. Så ska vi störa varandra. Det är ett gott störande tänker jag.
Och så har vi det där med skolans bibliotek? Hur skolan ser på litteraturen syns i omvårdnaden och skötseln av biblioteket där den anställde skolbibliotekarien är en central person i skolans system. Det handlar om något större än att ha ett bibliotek. Det handlar om att vara ett bibliotek.
Att läsning är en ständig påminnelse om människan, hennes plats, hennes känsloliv, hennes utveckling och hennes möjligheter och som sådan kan litteraturen inte vara en isolerad företeelse. Den tysta läsningen kanske gagnar kanske inte alla elevers läsutveckling och trots att böckerna ligger öppna framför eleverna så har textens innehåll fjärmat sig från dem. Jag räds den tanken!
Litteraturförslag:
Samtliga böcker av Gunilla Molloy!
Ibland studsar informationen till oss med sådan kraft att vi inte kan förstå ens den enklaste text. Vi har redan iscensatt textens innehåll med känslor och med panik, sorg eller bedrövelse. Så fort tar vi över textens innehåll och gör den till vår egen. Så förstår vi den utan att förstå. Vi har lagt till vår egen osynliga skrift över alltsammans. Det enkla blir svårt. Och vi kan inte längre läsa det som står.
Ibland sviktar mitt hopp om skolan. Det är då jag ser hur lärare inte vågar ta ut de pedagogiska svängarna och göra mer av det som är här och nu. Det är när jag ser hur eleverna görs till mottagare och allt mer blir kärl som ekar sina återgivande svar till skolsystemet. Det är när målen är allt och vägen dit är den endaste. Då sviktar mitt hopp.
Lärandet berör. Påverkar själva livskänslan. Låt stå!