Anne-Marie Körling

Jag lärde känna Christina Löfving via hennes blogg. Hon kallade sig IT-mamman och var en plats dit jag kom för att lära mig, om bloggen, om medierna, om hur och varför och jag lämnade hennes textrum nyfiken och lärande.

En gång skickade jag henne min bok. Hon blev glad och vi började samtala vid sidan av våra texter, våra bloggar och till slut så var det där mötet där vi skulle ses över en kopp kaffe. Vi möttes och pratade som om vi alltid gjort, direkt in i innehållet. Denna gång syntes vi med våra gester, våra minspel, våra skratt och ibland våra lyssnade frågor i avläsbara ansikten.

Detta är det stora med bloggar och sociala medier. Om en text har förmågan att vidga min värld så har textens författare möjlighet att vidga mitt lärarkollegium, min vänskapskrets. Själva livsmeningen alltså. När det är gott och när det är som bäst kommer man varandra väldigt nära. Idag är mitt utvidgade kollegium stort, i helgen satt jag i samtal med Morrica och Helena von Schantz, personer jag aldrig någonsin skulle möta om det inte var för det nätverk som utvecklats. Vi blir textnära och vi utvecklar lärargemenskap och kanske också vänskap.

Så är det med Christina Löfving. Jag önskade att hon skulle skriva en bok. Jag lobbade för det. Jag har gjort så förr. Lobbat för författare och innehåll. När boken nu ligger framför mig är jag lycklig. Inte för att jag har lyckats utan för att det jag trodde på syns i mina händer och för att texten möter mina läsande ögon. Jag har en ny mötesplats med Christina Löfving. Det utvidgade textbegreppet om vi vill vara läroplansförankrade.

För mig är det så stort, så stort.