I boken ”Minnena ser mig” av Tomas Tranströmer (1993) åskådliggörs en mängd skolfrågor. Jag har tagit fasta på Tomas Tranströmers tankar om åtskillnad mellan hem och skola. Det handlar om skandalen, den stora, och den som aldrig någonsin får inträffa. Tranströmer, 1993, skriver:
”Under hela min skoltid ansträngde jag mig att hålla skolans värld och hemmets värld isär. Om de båda världarna började läcka in i varann skulle hemmets förorenas. Jag skulle inte längre ha någon riktig tillflyktsort. Än idag känner jag olust när jag hör uttrycket ”samverkan mellan hem och skola”. ”
Följderna och vinsterna blev dessa:
”Jag kan också se att isärhållandet av de två världarna hos mig ledde vidare till en mer principiell åtskillnad av privatliv och samhälle. /…/ Vad man upplever i skolan projiceras till en bild av samhället.”
Jag har tänkt mycket på dessa rader. Jag tror på skolans riktning in mot de egna inre värdena – skolvärlden – och att ständigt skapa riktning inåt. Jag tror det är en god riktning. Jag tror också att skolan ska informera om vad som sker i skolan. Det är många saker vi kan lyfta och det tycker jag vi ska göra. Exempelvis vad eleverna lär sig och vad undervisningarna syftar till. Sådana saker tycker jag vi ska berätta mycket om.
Jag tänker TV-titta på och delta i Nobelfesten hela dagen imorgon. Jag vill bara se hur Tomas Tranströmer får nobelpriset. Sedan tänker jag gråta en smula av stillsam lycka. Jag kommer nog skrika hurra ett par hundratals gånger.
– Det kommer att bli jättehäftigt att läsa, hörde jag någon säga. Böckerna kommer vara något alldeles speciellt, alltså man vill ju ha något annat än bara nätet, något eget liksom.
Japp, tänkte jag, visst, med boken är man ensam, innesluten i det som sker mellan författaren och läsaren – i texten och i den egna fantasin.
Jag hade en tid då jag älskade rysk litteratur. Ja, det var under en tid då det var inne att visa upp vad man läste. Jag visade upp vad jag läste till en början men så till slut vann boken slaget och jag var helt inne i boken, bortförd, hänförd och förförd. Jag erkänner det. Jag slukade plötsligt allt. Jag är glad att man skulle vara inne i vad att läsa, i våra kretsar var det så. Hur hade det annars gått. Ja, jag letade i boklådor efter vackra ryska böcker:
Och jag knyckte min mammas böcker. Hon gillade också rysk litteratur. Men vi talade aldrig med varandra om det. Jag tog Gogols Petersburgsnoveller av henne.
Och jag läste den med en iver. Jag älskade språket. Jag älskade det. Och jag älskade själva förlagan till Gogols ”Kappan”. Det är det där blodiga allvaret. Det är något med det.
Så jag läste ”Kappan” om och om igen. Det sägs att rysk litteratur kommer ur Gogols kappa och jag tog det ordagrant. Jag klev in i den. Så klädde berättelsen mig. Och orden blev en stund mina alldeles egna.
Och så dessa rader om ämbetsverken:
Och här är lite källkritik. Också underbart att få dela med sig av. Tack ni som gav mig läsupplevelsen en gång. Jag är glad att det var på modet att läsa ryskt.
Och så vill jag bara säga att jag är så glad att jag hittat hit och upptäckt dig! Jag är en 35-årig lärare som höll på att tappa fotfäste och fokus på vad som verkligen är det viktiga med lärande, kunskap undervisning. Jag liksom försvann i alla mallar och åtaganden och föreskrifter och kunskapsKRAV med betoning på ”krav” och inte på KUNSKAP. Men jag såg ett program med dig och läste lite på din blogg och nu är jag tillbaka på banan igen. Tar mig tid till reflektion, att lyssna, att utvärdera, prova, göra om, göra annorlunda. Med en bra läroplan i ryggen så klart, men också med mitt eget kunnande som jag samlat på mig under snart elva år. Ja, det jag vill säga är i alla fall att du gav mig glädjen och lusten tillbaka på kort tid. Tack!
Idag fick jag också den finaste komplimang jag någonsin fått av en elevs förälder (hon är också pedagog). Hon sa: ”Du påminner mig lite om Anne-Marie Körling, du ser barnen och fokuserar så mycket på och berättar för dem vad de kan och vad de är bra på”. Det kanske blir ett nytt uttryck; ”Att göra en Körling”:)
******
Klart jag värms av orden. Jag tänker att varje lärare som kan se och förstå sitt eget värde och relationen till eleverna, vikten av att själv känna lärande styrka. Om jag bidragit till det kan jag värmas av att få ta emot, fullt ut. Jag behöver också få ta emot för att kunna ge. Det är nog mänskligt och gäller oss alla. Ticketack!
Jag har haft problem med att komma in på bloggen denna morgon. Det var ok till en början. Jag twittrade och fick stöd av Kristina Alexanderson, som omedelbart gav mig lite nycklar till hur att lösa det jag hamnat i. Men det ville sig inte.
Det enkla – att starta om datorn, dra ut sladden till modemet, tömma cache och allt detta kändes helt ok, också att bli påmind om. Jag ringde mitt webbhotell, inget problem där heller. Vi samtalades vid en stund och jag fick gå in på några sidor och kontrollera.
Plötsligt grips jag någon smygande känsla av att jag är dum i huvudet. Den kommer plötsligt. Ingen ger mig känslan utan den är där. Mannen i telefonen pratar lugnt på men jag har nu en aning av dumsnutsångest och gör allt i panikhastighet, trycker på, hittar inte det mest självklara. Min känsla av att vara dum hindrar mig från att ta in. Jag vill inte känna mig dum. Det vill jag inte.
Jag får ringa runt och berätta, jag ringer bredbandsbolaget och de säger si och så. Kanske är det något du gjort igår… och jag minns inte vad jag gjort. Jag blir ännu mer uppjagad, stressad, paniktrycker och panikgör… och jag håller ett vaksamt öga – ett metakognitivt sådant – kring det jag gör för att jag vill och inte kan. Jag känner mig dum. Känslan av okunskapens skam kryper in i mig. Jag förstår plötsligt inte orden – va – vadå – vad jag har för dator? Och vadå – förstoringsglas – vadå, vadå, vadå.
Jag är i behov. Jag ringer min KTH-studerande son. Jag prisar hans kunskaper så högt nu att jag kan tänka mig att åka till honom och under någon rast förtvivla mina okunskaper. Jag är i kunskapsstress – jag vill men kan inte.
Jag prövar att lugna ned mig. Jag blir lugnare. Jag tänker att jag kan ju ett och annat om andra saker. Igår kunde jag exempelvis steka pannkakor. Någon sa att
– Dina pannkakor är de godaste som finns, kan man få ta fler än en.
– Nej, jag kan inte något om teknik. Men jag är människa med teknik och använder den så himla flitigt.
Det är min inre röst. Jag kan inte. Och jag tänker på eleverna. Jag tänker på hur de måste känna när vi självklarar undervisningens innehåll och underförstått menar att de borde kunna det här. Jag skriver om kunskapens grop i min kommande bok Nu ler Vygotskij. Jag skriver ganska mycket om det.
Nu kravlar jag mig långsamt upp ur den lärande paniken och börjar se klart på möjligheterna. Jag kavlar upp ärmarna, jag kan ju! Jag KAN! Men aldrig utan hjälp från andra. Jag är en samspelande och lärande människa. Jag måste våga och erkänna mitt behov av lärande stöd. Det önskar jag att mina elever ska få uppleva i mina klassrum.
Nu är det så här med ord. Att de kan överraska och förnya oss. Under en föreläsning talade jag om begreppet textrörlighet. Det blev diskussion. Textrörlighet är ett mycket fint begrepp tycker jag och visar på den rörlighet som en text inbjuder till. Vi kan skapa ordrörlighet i klassrummet. Ordrörlighet är mitt ord.
Jag gillar när vi sätter fart på ord i klassrummen. Jag har seminarier i hur vi kan göra språket tillgängligt och äventyrligt, skapande och lekande. I rummet med lärarna dök så ordet mjölkgrop upp. Mjölkgrop? Och jag älskar när orden förvånar mig och ger mig bilder som jag aldrig tidigare haft. Ord som rör sig mellan oss betyder att vi förstår dem så olika men på något vis delar vi dem i det yttre, dvs, om vi talar om dem och tar dem i våra munnar. Pröva att säga mjölkgrop. Ja, just det – säg det. Då först är det riktigt ditt.
Vad är en mjölkgrop skulle jag fråga mina elever. De skulle få fantisera och klura. Även om någon visste skulle jag inte låta det räcka med det rätta svaret. Inte alls. Det ryms mer lek med ord. Nåväl – jag googlade frågvist härhemma. Så levde ordet kvar i mig.
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.
You can revoke your consent any time using the Revoke consent button.
