– Nej – gör inte läroplanen till en piska över läraryrket, hörde jag mig själv säga då jag föreläste för lärare idag.

Det är mycket vi redan gör. Det är mycket vi redan känner till. Låt oss börja med det vi är bekanta med. Låt oss hitta läroplanen och kursplanerna i våra klassrum. Låt oss anta ett perspektiv som gör läroplanen till vår och inte till en framtida piska över yrket. Lärare är nära eleverna. Det verkliga är det som äger rum i klassrummen. Vi kan omsätta läroplanens vad och varför med HUR. Dessa hur skapar vi gemensamt i skolan och tillsammans med eleverna!

Läroplansarbetet är inte åtskilt klassrumsarbetet. Var vänlig mot yrkesprofessionen. Se till det du gör och verkar för. Kanske du redan gör något av det som står i styrdokumenten. Kanske till och med mer än du tror och tycker!

Min vision med läroplanen är att vi ska äga den tillsammans. Och att lärandet i sig är större än vad som står i dokumenten. Dokumenten ska säkerställa elevernas rätt nationellt. Och därför ska vi tala om och ur samma styrdokument. Så tänker jag.

Skoleleverna hänger över grindstolparna och stirrar förvånat på mig där jag kommer gående mot skolan:

– Väm ska du hämmmmta? frågar en av eleverna.

Jag har inget barn att hämta berättar jag. De tittar på varandra.

– Vad gör du här som är så stor?

B A J S K O R V * B A J S K O R V * B A J S K O R V * bajsKORV * bajskorv * bajskorvslektion * 

Idag kom en lärare fram till mig. Med glittrande ögon berättade hon om en lektion hon gjort och som hon fick då jag föreläste om lektioner kring ord och skiljetecken. Läraren lös så där vackert som lärare lyser då lektionen blev glad, lycklig och innehållsrik. Jo, hon valde att ge fokus åt ordet – bajs. Barnen gick i förskolan. Ordet låg som en bajskorv på ett brunt papper på golvet – i cirkelns mitt. Eleverna blev eld och lågor.

Det talades om hur fiskar bajsar, det talades om hur stora koblaffor är, det talades om maten som kommer in genom munnen och hur magen arbetar, det handlade om allt mellan himmel och jord. Det handlade om vilka frågor ungarna ställde. Det handlade om var man kunde säga ordet, vad som händer om man säger ordet. Vad det är för ett ord? Om det är ett skrattord? Om det är ett fint ord?

Det blev ett jättearbete berättade läraren. Det blev bajskorvsjämförelser och …

Läraren tog tag i mina överarmar; – Du det blev ju så bra. Det blev så bra. Det blev så roligt och en av de små kunde skriva bajskorv och var jättelycklig över det. Och så elevnära det var. Så elevnära.

Hur jag berättat om lektionen – ja, det är lång tanke bakom det jag menar, en lång idé som slutligen mynnar ut i att ordet ligger, finns, är i rummet. Då ser det så enkelt ut. Det är pedagogiken bakom hur, vad och varför som gör mig till lärare. Det är mycket tänk som utvecklar oss till pedagoger. Trots att det i andras ögon kan se ut som en skitsak.

Ibland då jag kommer hem från mitt arbete är jag trött. Så trött. Jag behöver sova middag. Ibland då jag var lärare för elever så gick jag och lade mig en stund. Vilade mina ögon från det ständigt cirkulerande och överblickande, vilade mina öron för det alltid beredda och alerta, vilade huvudet från intryck, vilade munnen från att läsa högt, bekräfta och bejaka, vilade händerna från allt jag gestikulerat, vilade benen från att springa ikapp med några små på rasten, vilade mig själv helt och hållet. En liten, liten stund i vila. Inte för att det var för jobbigt utan för att jag skulle kunna skapa lite distans åt allt det pågående. Lite vila mitt i kreativiteten.

Det farligaste som kan hända en relation, ett barn, en elev är den där omgivningen är uppgiven. Att inte omslutas av någon som helst tro på sin person, sin framtid eller möta människor som totalt givit upp. Det är farligt. Ibland måste lärare vara ställföreträdande hopp om framtid och individ. Det är svårt. Men fullkomligt nödvändigt. Att uppleva en omvärld som är uppgiven … ja … nej … jag vet inte mer att skriva!