Jag har Ikea katalogen i min hand. Den damp ned i brevinkastet. Ikeakatalogen? Jo, det är så mycket matematik i den. Så tänker jag. Ikeakatalogens rygg är en linjal, ja, eller ett måttband – med centimetrar och millimetrar. Jag kan genast berätta om Ikeakatalogens exakta höjd – 22 centimeter och 2 millimeter. De är kloka de som gör katalogerna. För jag kan använda katalogen att mäta med. Det går att mäta sig med Ikea. Ja, skämt och sido, men det går alltså att göra det.

Jag tänker på matematikämnet. Det som i hela mitt matematiska skolliv betydde avstånd som absolut inte gick att mäta med linjal eller på något annat sätt. Jag flydde hals över huvud. Hjärtat slog vid uträkningar och när linjer drogs fattade jag noll och ingenting. Jag delar den här upplevelsen. Jag hade ibland goda betyg på proven, ibland alldeles lysande, och ibland fick jag stå framme vid tavlan och räkna ut något inför hela klassen för att jag kommit på svaret. Jag petade med siffrorna – att jag inte förstod var det ingen som frågade mig om. Ingen alls. Man var svarsinriktad. Jag var frågande.

Det är alldeles för många av oss uppväxande människor som inte kan matematik. Vi räds den och trots att vi gör det så köper vi gladeligen potatis och morötter till knapriga extrapriser och gör överslag lite här och där kring än det ena än det andra. Jag bakade en sommar i min brors praktiska bageri och så praktiskt var det att jag fann mig själv grubbla på hur mycket matematik det rymdes på den lilla kvadratmeteryta som degen blev deg och slutligen bullar i 225 grader. Utanför var det kokhet. Ungefär 40 skulle jag tro. Det finns gradskillnader i verkligheten.

Det vi bör tala om är vårt eget förhållande till matematiken i skolan. Vi måste lägga händerna på bultande hjärtan och prata om det egna inre förhållandet till ett ämne. Har vi dödat intresset inom oss – hur kan vi då väcka liv i det. Allt börjar i en lärares huvud men också i lärarens känslor. Ungar är nog bättre på att tolka känslorna än det lärarna vill ge och förmedla från huvudet. Om man är en aning osäker som lärare och hellre undervisar om något annat så märker eleverna det också.

Jag fick min matematiklust tillbaka genom lärare vid Lärarhögskolan en gång för några år sedan. Jag erfor en sådan lust att jag bittert ångrar att jag inte fullt ut ägnade mig åt detta ämne. Nu har jag tagit en del poäng i matematik. Inte tillräckligt tänker jag. Och lusten finns där hela tiden. Varför näringsberikandes inte ämnet en gång? Varför är boken matematiken? Hur får inte redaktörer och matematiktänkare ensamma göra jobbet – och med glans – men ingenting blir riktigt till utan undervisning och lärare. Det är så enkelt att döda en möjlighet. Att döda ett helt ämne är också enkelt. Man är helt enkelt inte road själv, rädd må så vara. Och ringaktar därmed sin egen betydelse för eleverna. Vi måste äga våra ämnen och ge dem en möjlighet att gifta sig med eleverna. Ett giftermål som går från två delar till en helhet.