Jag läser Peter Wolodarski DN ledare om begreppen Vi och dom. Jag får många tankar. Det är så lätt att skapa ett vi och så lätt att betrakta ett dom. Det är så lätt att också uppleva lättnad av att tillhöra ett vi, att ingå och rikta grumliga och distanserade känslor mot dom. Det är så svårt att vidga perspektiven inifrån ett vi och uppskatta dom. Blir det motsättningar, finns det okunskap blir gränserna skarpare och avstånden större. Vi blir ett mer sammansvetsat vi och kikar ut med misstänksamhet mot dom. Dom skapar vi hela tiden. Rektorerna blir dom i en skolvärld. Eleverna blir dom i en årskurs. Lilla gruppen blir dom i en behovsvärld. Lärarkåren blir ett dom för fritidspedagogerna och omvänt.
Och kulturerna får inga frågor bara påståenden. Dom är som dom är. Vi är som vi är. Och någonstans i tonfallet gör vi oss större och bättre. I värdevärlden vill säga.
I skolans värld är vi och dom en utforskaryta, en kontaktmöjlighet, en undervisningsgemenskap. Bör vara. I den bästa av världar. I visionen om toleransen och demokratin. Kulturerna är många i en skola. Berikande möjligheter men också ett aktivt arbete på och i den värdegrund eleverna ska ”få uppleva växandet glädje” i (Lgr 11). Därför är frågan om vi och dom en skolfråga i högsta grad.
Låt oss byta lärare med varandra skulle klasserna få pröva. Inte sedan värdera i termer av vi har den bästa läraren för vi har prövat er, utan vad lärde vi oss av den andra läraren, vad kan tillföras i mötet med den vi dagligen ser och hejar på men aldrig får lära känna för klassrumsgränserna är stora och markerade. Vi är vår klass. Men vad händer om vi får pröva att arbeta med en årskurs nia i matematik då vi själva går i fyran? Vad lär vi oss av mötet och av samarbetet? Inte vad vi kan värdera utan vad vi kan lära. Inte det värderande förhållningssättet utan det innehållsliga.
Så fort vi exkluderar en elev från ett sammanhang till ett annat skiljer vi ut och skapar utan att säga det ett vi och ett dom. ”Du ska vara med dom och vi ska vara här”. När vi sedan har skilda innehåll i våra mötesplatser kan vi och dom förstärkas. Eleverna värderar i bra och dåligt. ”Vi får leka där” säger ungarna och någon svarar ”det får inte vi, vi får äta godis”. Självklart kan vi inte radera olika grupper i skolan eller ta bort möjligheten att ordna för elevers behov men det krävs att vi vuxna funderar över och diskuterar vad vi gör med eleverna. Om vi tillför ett generöst tillförande förhållningssätt kan vi lära elever att upptäcka innehåll i mötet med kulturer i såväl det lilla som det stora. Vi diskuterar det alltför sällan. Vad gör ”vi” med ”dom”? Och vem är jag i ett vi och vem är jag i ett dom?
Jag och du är andra gränser som kan vara av större värde att lära och förstå igenom. Den gränsen du och jag. Du är du och jag är jag. Där kommer värdefulla andra ord in. Gränsdragande ord som ja! och det viktiga ordet nej! Nej är en gränsdragning mot sådant jag inte vill att du gör mot mig. Det handlar om inre vilja och den egna rösten. För att fullt ut kunna vara och verka är det viktigt att den egna gränsdragningen är tydlig för en själv. Att kunna säga nej till saker och ting är att relatera till såväl den egna inre rösten som till det som sker i det yttre. Att kunna vara tydlig mot ett du för att också våga säga nej inom ett vi.
Att få elever att under helgen säga nej till något destruktivt för att de har fått möta respekt för gränsdragningar tidigt handlar om detta nej om, också mot övergrepp, mobbing och andra exkluderande eller kränkande behandlingar. Trotsåldern är inte en trotsålder. Det är en gränsdragarålder. Jag är jag. Du är du. Den mötesplatsen och kulturyttringen bär vi med oss i våra möten med den större världen.
Frågan är också vad vi gör med den egna nyfikenheten? Det vi som skapas har sina möjligheter. Men de är långt ifrån självklara. Det krävs ständig reflektion och tänkande om det vi som vi skapar ihop. Hur möter vi ett annat vi? Får man vara nyfiken mot det man inte känner till?
Det är första veckan efter skolstart och uppstarten är start och snart rutin och vanlighet. Men det fiffiga med lärararbetet är att det aldrig någonsin kan bli rutin och vanlighet för allt som händer och sker påverkar, eleverna kommer in med verkligheten och slår sig ned med den och undrar. Skolan är en sådan plats. Om lärare sträcker ut sina långarmar mot blåhimlen och solskenet och lapar in en stunds långsam vila så är det för att de absolut ska. Lördagen ska gäspas fram över en kaffekopp.