”Jobbig förälder”

– Man vill inte vara en jobbig förälder, men så blir man det när man vill prata och fråga om något som har hänt, sa en person jag talade med. Jag vill liksom inte bli en jobbig förälder!

Jobbiga föräldrar? Ja, kanske är det för att vi har hand om det viktigaste i föräldrarnas liv och föräldrar är måna om sina barn. Kanske blir det så här för att vi lärare inte vill träffa ifrågasättande föräldrar utan vill träffa glada och lite försiktigt undrande föräldrar. Kanske är det så här för att man som lärare har ett så stort ansvar och när det brister så räds man den där föräldern som vill tala om det, kanske är det också så att föräldern blir extra jobbig för föräldern har blivit hänvisad hit och dit och när föräldern får tag i någon så blir det mycket som har irriterats upp på vägen. De flesta föräldrar vill veta att deras barn har det bra i skolan och kan kämpa ordentligt för att det ska bli så.

Kanske är det så att lärare har alldeles för lite utbildning i svåra samtal, i konsultativa möten och vågar inte heller stå i professionen. Kanske är det så. Hur som helst så kan det ibland bli olyckliga möten mellan lärare och föräldrar.

– Jag vill inte bli en sån där jobbig förälder, varför känner jag så? undrar föräldern jag talar med. Och i den frågan tänker jag att föräldern bara vill bli mötas och samtala om något som skolan och föräldern delar ihop – barnets problem.

Publicerat i Frågekonsten, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Verkligheten | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Va – kan man se på Alfons på Youtube?

Några av de roligaste lektioner jag har haft har handlat om Alfons Åberg. I en årskurs nio läste vi alla Alfons Åberg böckerna och såg filmer också. Vi diskuterade perspektiv, det lilla barnets, förälderns och så den roliga frågan om vem Alfons skulle vara när han blev tonåring. Alfons får dock aldrig växa upp för det gör sällan figurer i böcker. De förblir i sin ålder. Eller som Pippi Långstrump säger – Jag vill aldrig bliva stur! Näpp! Du slipper! VI läser dig ändå!

Om Alfons steker pannkakor så äter Pippi godis. Man kan diskutera likheter, olikheter och tid och otid, barnuppfostran och en och annan godisfavorit. Sen är det ju alltid intressant att barn aldrig växer upp i filmer och sagor.

 

Publicerat i Barns rättigheter | 3 kommentarer

Tyst matematik – lika farlig som tyst läsning!

Kanske vi kan gissa hur långt repet kan vara? Varför behöver man så mycket rep om man är en fiskare på Orkney Öarna? Behöver en fiskare i Sverige också rep? Hur långa rep då? Kan vi prata lite om längder och användningsområden?

Alltså – vi lärare behöver orden i rummet för att veta hur elever förstår. Det blir märkligt att vi avkräver denna ständiga tystnad. Respekt för varandra kan man skapa genom att mumla och viska. Men tystnad. Om vi tar det ur ett lärarperspektiv betyder denna tystnad att vi själva måste gissa och fantisera vad eleverna kan tänkas kunna, vilja lära, önska fråga om eller vill ha en dialogpartner kring.

Publicerat i Litteratur och läsning, Matematikundervisning, Ordförrådet, Pedagogik | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tyst matematik – lika farlig som tyst läsning!

Tystnaden kring matematiken – en ohygglig fara!

Då jag var nyskrivande liten, så där en fem-sex-åring, skrev jag gladeligen redan innan jag började skriva. Jag skrev lite här och lite där. Jag skrev så som jag trodde att jag skulle skriva. Det mesta jag skrev var läsligt och begripligt. Några bokstäver föll bort och några ord skrevs ihop. Men de som såg mina ord de såg minsann vad jag skrivit och vad jag ville säga med mina skrivna ord.

Men så började jag skolan. Det fanns plötsligt fiffiga regler hur man skrev. I skolan sa fröken att man skulle lägga ett finger eller två mellan orden. Det var fiffigt. Jag vet inte om min fröken sa så, men så uppfattade jag det. Jag lade fingrarna mitt emellan alltsammans.

Det kom att se ut ungefär så här. Mina fingrar lade jag – i blöt – kunde man kanske säga. Men mina fingrar skulle tjänstgöra mellanrum och avstånd mellan orden. Jag var en noggrann liten elev. Jag lyssnade noggrant på fröken i skolan. Jag gjorde en aning som hon sa. Nja, jag gjorde som jag trodde att hon sa. Som jag förstod det. Mina fingrar tjänstgjorde mellanrum mellan orden. Det var knepigt att skriva in det ord som skulle följa efter mina fingrar. Men jag lyckades bra med det också. Idag kan jag göra detta utan att lägga mina fingrar emellan. Nu har jag dessutom tangentbordsknapp för att skilja bokstäver och ord åt. Fiffigt med utveckling och lärande.

Men lärande handlar ofta om generaliseringar. Jag gjorde som jag lärt av den fröken jag älskade mer än allt annat. Jag var ju sju år och helt inriktad mot att lära i relation till någon som jag tyckte om. Därför generaliserade jag. Generaliserade också mitt skrivande till matematiken.

Här är ett svar jag skrev på ett matematikprov. Jag skrev ett matematikprov i årskurs ett. Jag var nervös. Jag ville göra rätt. Jag bet i skolpennan. Den var skolgul. Jag skrev noggranna bokstäver och siffror. 2 + 9 = 11. Det visste jag minsann. Jag skrev noga och tydligt. Med två fingrar och kanske några till mellan varje siffra ett. För så tänkte jag. En etta skulle inte stå för nära en annan etta. Men att det skulle bli elva det visste jag minsann.

Då jag fick tillbaka provet bet jag mig i läppen. Jag hade många bockar i mitt matematikprov. Jag hade räknat fel, fel, fel, fel. Det var inte många rätt. Jag vet att jag blev ledsen. Skämdes. Jag vet också att man inte talade med sin lärare om de resultat som man skrivit i sitt prov. Man stämplades bara. I övrigt fortsatte undervisningen. Men nu blev min osäkerhet stor. Hur är det då om inte 2 plus 9 är elva. Ett hade jag lärt mig –  att 2 + 9 absolut inte är 11.

Jag tänkte inte på att de där övergeneraliseringarna som barn gör också var något jag gjorde. Jag hade lärt mig något i skolan. Jag var idel öra. Uppmärksam och vetgirig. Handlade efter vad jag trodde var rätt. Och så… denna bock i kanten. Såg inte fröken min andra etta med två fingrars mellanrum? Nej. Det gjorde hon inte. Och mycket, mycket långt tid in i den framtid som då utstakades och kallades mina skolår blev matematiken ett problem. För det jag en gång visste – att 2+9 är 11 blev för alltid en tveksamhet. Vad blev då 2 + 9?

Det blev matematisk rädsla. Allt rätt var fel.


Publicerat i Matematikundervisning | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Tystnaden kring matematiken – en ohygglig fara!

Tusenfotingar – jag lekar med ordet och hittar ett nytt!

Jag älskar frågor som ställer till det en aning. Då jag hittar länkar på min Twitter som har med stora feta frågor kring något så vanligt som en tusenfoting blir jag barnsligt förtjust. Jag föreslår ett klick härifrån och till denna blogg!

Jag tänker också textrörlighet – jag minns en liten saga om en tusenfoting som tog av sig sina skor. Den var lite läskig då jag var liten. Som vuxen blir jag inte alls rädd utan mer förundrad över hur tusenfotingen får på sig stövlarna och vilken tid detta måste ta. Kanske lättare att gå tusenfotabarfota!

För att vara överdrivet textrörlig så googlar jag och hamnar på en sida som inte gillar tusenfotingar. Man kan undra varför (här finns det lite engelska om man vill lära sig om tusenfotingarna på ett annat språk)?

Lite kul är det med motsatserna. Om en insekt har tusen ben och fötter så finns några som har få. Därför kallas de fåfotingar. Sån måste ju jag vara. Jag måste tillhöra arten ”fåfotingar” för hur jag än räknar har jag bara två fötter. Det är lite intressant att lära sig om tusenfotingarna för genast kommer man till något annat som är lika intressant. Fåfotingar är det ingen som skrivit någon saga om. Det kanske är dags nu. Jag säger bara en sak till känsliga tusenfotingsvänner – jag varnar lite för det här klippet. Se på egen risk.  Alltså – efter det här kanske man bättre förstår vissa som inte är så förtjusta i tusenfotingar utan mer gillar möss.

Det var en gång en fåfoting. Fåfotingen var det inte så många som intresserade sig för. Om man googlade på en liten fåfoting så fick man bara 500 träffar. Därför skulle fåfotingarna förbättra sin spridning en aning. Informationen om dem skulle öka. Fåfotingarna beslöt sig för en liten sammankomst. Inte skulle de äta möss där. De skulle diskutera sitt eget väsen och spridning av information om dem. Till ordförande valdes en ganska kavat liten fåfoting. För att leda hela arbetet tillsattes en fotrörelse …

Publicerat i Barns rättigheter, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Tusenfotingar – jag lekar med ordet och hittar ett nytt!

Sms och svårigheterna …

Fotografiet har nästan ingen textrörlighet till mitt innehåll. Här är orden skrivna i sten. Sms är skrivet i cyberrymden. Jag läste dock vad som stod på gravstenen. Då jag gjorde det fick jag inga sms. Så kan det vara. Men texten på gravstenen är sorglig. Väcker många tankar.

Man kan lägga in vad som helst av känslor då man läser en sms-text. Från en kontext till en annan kontext kommer orden. Jag får sms och jag tolkar dem från min plats på jorden och med mitt förstånd och kunskap. Jag lägger till min relation till det som sägs och är kontakten god blir sms:et gott.

Jag kan inte läsa sms. Min egen fantasi tar så stort utrymme i läsförståelsen. Därför gillar jag det sakliga, ungefär som ”fika klockan tre vid Medborgarplatsen – kommer du?” så ungefär.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Sms och svårigheterna …

Sökorden till min blogg idag

 

Via dessa sökord kommer man till min blogg. Ja, om man söker. Jag tycker det är lite fint att jag som är så okunnig i makramé lyckats få någon att komma hit via just det ordet. Kanske skrev jag något om slöjdämnet? Det är en omvänd analys och källfundering. Den att man själv ska kunna förstå hur mötet mellan läsare och skrivande möttes.

bryta ner skolans mål
skrivstil
modet att ingenting göra
körlings ord
makramegarn
anne-marie körling
begrepp och modeller i lgr 11
lgr11
dikt i undervisningen
bråk matematik
Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Sökorden till min blogg idag