Jag har funderat över mig själv som elev. Vem var jag och varför. I efterhand förstår jag att jag var det jag blev i lärarens ögon. Om läraren tyckte att jag var en liten hoppjerka som sprätte det till i benen på den lektionen som jag hade den läraren. Om jag var en pratkvarn så kände jag av att jag var en pratkvarn varje gång jag räckte upp handen. Ja, nu var jag elev i en helt annan tid och i många olika kursplaner. Jag var en gång en elev i en klass där läraren liksom såg mig och förstod mig, gjorde mig gott och lyfte där hon kunde. Jag fick huvudrollen i Pippi Långstrump där för att hon och jag delade det faktum att vi båda hade en pappa som var liksom lite för långt borta. Pippis pappa var kung på någon ö i Söderhavet och min var liksom alldeles borta, död. Den där läraren som jag hade då lade aldrig något ok på mina späda barnaxlar eller gjorde mig sär inom sig själv. Hon såg och jag fick växa under hennes lärargärning.
Jag minns en lärare som trodde mig kaxig och ball och jag blev det också. Under åttans pubertala upprorstid där hemmet inte skulle betyda något utan lärare och framförallt klasskamraterna var viktiga ikläddes jag en roll jag kämpade mig igenom och ville byta ut.
Och den stackars lärare som såg mig mobbas i fyran, femman och inte förmådde göra något fast hon både visste och kände till gjorde att hela skolvärlden svek. Inget var värre en lärarens omedelbara ställningsstagande, den att inte se och därmed göra fältet fritt fram för den grymma fortsättningen ytterligare ett tyst år. Något ingen egentligen ville.
Det slår mig att man som elev möter samhället i skolan. Och man vill nog gärna ingå, få delta och bli omtyckt för den man är. Det är barn som möter en vuxenvärld i lärare. Och varje liten unge mår bra av att vuxenvärlden vågar finnas där fullt ut. Det handlar om relationer. Men också om att få ett innehåll. Min lärare som fick mig att spela Pippi Långstrump gav mig ett innehåll att växa genom. Något i det yttre och något i det möjliga. Jag minns den här läraren med sådan värme. Då jag var ett barn och en liten elev fick läraren gensvaret i min trygga skoltid där jag glad i hågen sprang ut på rast och hoppade hopprep. Jag var trygg. Alltså fri!
Då jag själv sent i livet utbildade mig till lärare visste jag fullt och fast vilken lärare jag inte ville bli.
Några dagar efter att jag föreläst för nästan 150 lärare i Sigtuna åkte jag tillbaka dit en sen kväll. Jag åt glass på ett litet kvällsöppet café och kände hösten nypa i min sommarklänning. Mörkret lade sig över de vackra husen. Gatan var tom. Plötsligt kände jag mig så textrörlig, jag tog några lekfulla Pippi Långstrump steg och tänkte – Här är det 
