Jag läser artikeln ”Hem till skolan” av Maciej Zaremba i DN söndagen den 3 april 2011. Jag vill också välskrivna artikel av Björn Kindenberg och tillföra mina tankar kring skolan som artikeln beskriver.
Jag har läst artikeln med en slags pedagogisk förtvivlan. Jag tycker att artikelförfattaren har fångat något väsentligt – i den berättarform som hela artikeln har – en slags förtvivlad röra kring och om skolan som inte går att riktigt beskriva men som texten i sin gestaltning synliggör.
Jag läser in de hoppiga inslagen som skolan är och blir, varvat med den organisation som inte bär kring lärandet, lärare som söker samla sig kring sina ämnen men får sina mötesplatser borttagna, böcker som undervisas ur byts ut, där såväl lärare och elever överges av skolan, där elever lämnas vind för våg i feltolkade begrepp som självständigt arbete eller grupparbeten kring teman – begrepp som tagits mer ur luften och omsatts utan omtanke om huvuduppdraget – att lära och vara lärande och fortsätta att vara det. Där lärare inte får vara lärare! Där lärare lämnar skeppet skola. Därför att professionen inte får verka där.
Återigen – det som äger rum i skolan är mycket långsamma processer, ständiga rörelser men med noga överväganden – att arbeta mot mål, utvärdera, summera, analysera och utveckla vidare. Lärare och elever ska aldrig någonsin överges och lämnas ensamma. Lärare ska utvecklas i samspel med kursplaner och läroplaner. Elever ska ha stor och rik tillgång till samspel med lärarens kunskaper och förmåga att undervisa, samt att i gemenskap med andra, både lärare och klasskamrater, utveckla sitt lärande.
Skolans brist på rätt fokus, det som handlar om lärandet och ansvaret om densamma och dess aktörer, brist på organisation som bär lärare och elever, organisation som stöttar och följer skolans hela arbete och gör allt för att värna uppdraget att ge varje elev en undervisning som betyder något, skapar sammanhang och mening och som möjliggör för eleverna att också tro på en egen framtid.
De tankar jag får av artikeln är många men lärarrollen lämnar jag åt det innehåll jag läser hos Björn Kindenberg:
ANSVARET
Jag vill att ansvarsfrågan ständigt ska aktiveras. Som lärare är jag ansvarig. Som rektor är jag ansvarig. Frågan är hur ansvaret ska synliggöras och medvetandegöras. Kanhända behöver vi ett ordentligt och medvetet fokus att ansvara kring. Jag skulle vilja se att vi alla samspelade kring lärandet. Vi har också styrdokument som gör att ansvaret blir möjligt att ta och faktiskt begränsas till styrdokumentens uppdrag och läroplanens värdegrund och kan och ska utvecklas i relation till och med eleverna. Ansvaret vilar hos oss alla i skolan. Och genom ansvarstagande kan eleverna utveckla sitt. För det är eleverna som ska öka sitt ansvar över sitt lärande. Hur kan de göra detta om ingen annan riktigt visar vad ansvaret vilar och hur det ser ut? Och kring vad?
SKOLANS BEGREPP och VIKTEN AV PEDAGOGISKT SPRÅK
Då det gäller ord som används i skolan och om skolan tycker jag att vi absolut ska lära oss att tala om skolan. Jag läser om rektorn som ska göra en ”turn-over” och skräms över att det slarvas så om vad det är som ska vändas om utan relation till vad som ska förkastas, sparas och vidareutvecklas. Jag saknar pedagogiska förklaringar och ord som vilar i en pedagogisk verksamhet och i professionen. Det är en brist att inte skolan tar begreppen på större allvar. En rektor kan aldrig någonsin bli en platschef!
ORGANISATION
Skolan är en mötesplats skriver läroplanen Lgr 11. Lärare måste mötas och kring ordentliga frågeställningar, kanske på uppdrag av en rektor som vill veta hur lärare tänker kring pedagogiska frågor. Vi har en stor källa att problematisera kring – låt oss ta begreppet ur Lgr 11 – skolan ska vara generös! Det är en stor fråga att aktivera i dagens skola. Vad är nu generös? Varför ska skolan vara generös med? Vad betyder det i våra verksamheter?
Skolans organisation behöver stringens. Organisation ska främja lärandet. Den organisation som framstår i artikeln ”Hem till skolan” brister i kontinuitet, vision och ledarskap. Då ledarskapet inte fungerar syns det i skolans alla led – det drabbar varje enskild elev. Läraren hindras och förvirras i en organisation som hänfaller åt minsta vink som kommer utifrån utan att själv förstå sitt innanför – alltså sin egen skola.
STYRDOKUMENT
Jag saknar alltid styrdokumenten. Var är relationen till dem? Var syns dessa? Var är skollagen? Var är läroplan? Var är kursplanerna? Hur syns lärandet och kommunikationen kring lärandet utifrån den organisation som ett styrdokument kan erbjuda av gemenskap och utvecklande diskussioner. Var är professionen språk och gemenskap?
AKTÖRER SOM VILL TJÄNA PÅ SKOLANS OFÖRMÅGA
Jag bedrövas av skolan som handlingsförlamad koloss som mycket lätt kan påverkas av kortsiktiga åtgärder utan reflektion och pedagogisk förankring. Om skolan inte själv har några egna ben att stå på, ens vågar stå på egna ben, så blir det möjligt för bristtänkandet att slå rot vilket gör att skolan blir en öppen plats att sälja in lösningar, eller låt oss säga om vi vill slarva, turn-overs.
SKULDEN OCH FÖRKLARINGARNA
Vi har vant oss vid att skuldbelägga eleverna. De är roten till problemen i skolan. Om bara eleverna ändrade sig… Om vi inte hade så många problem… Om det inte vore för att eleverna uppförde sig … Vad gör man med elever som har … och då betygen inte blir höga så är det alltid, alltid eleven som inte kunde bättre – aldrig undervisningen som inte gav alla elever möjligheter. Ansvaret återigen! Och elever som inte lyckas tillåts heller aldrig någonsin att göra det.
Det krävs en långsam och medveten förändring av ansvarsfrågan. Om allt förklaras som elevernas brister och inte i professionens ansvar kommer ingen utveckling att ske. Vi lärare kommer bara fortsätta att idealisera de elever vi minns att vi hade en gång hade och dem vi drömmer om att få.
ATT ÄVENTYRA SKOLANS VÄRDE
Om skolan inte vågar stå för sitt innehåll och sin verksamhet – utan nyckfullt ändrar metoder och experimenterar med sitt innehåll går något förlorat. Skolan är också något konstant, något slags tryggt återkommande med raster, mattider, lektioner. Det är en struktur som också skapar trygghet. Det går inte att vända den pedagogiska kappan åt alla nyheter för att de är nyheter. Det behöver inte vara antingen eller utan både och. Men med varsamhet om det som är skola och det som äger rum i denna skola – dvs – det lärande som blir till där. Eleverna har daglig rätt till sin skola och till sitt lärande. Det finns ett värde i skolan. Skolans egenvärde. Jag undrar hur vi tillsammans kan polera fram detta egenvärde?
SKOLA?
Allt som kan kallas skola har en omtanke om dem som är där. Det ska inte finnas uppförsbackar för de som inte kan, däremot gärna uppförsbackar för det som är svårt och kan erövras, det vi kan kalla utmaningar men dessa ska vara just utmaningar och inte dela eleverna i grupper som kan och inte kan. Skolan bör vara en värdig möjlighet för var och en av eleverna. Också för var och en av oss lärare.
