Elitklasser? Att få äga möjligheten att utvecklas i klassrummet!

Elitklasser? Ja, det är ordet som gör det svårt för mig. Kanske är jag för svensk. Men jag tänker att vi kan skapa lärande möjligheter genom att inom en årskurs, exempelvis en årskurs fem, ge hela skolans möjlighet redan där. Låt oss tänka;

Om jag undervisar i exempelvis matematik (ve och fasa om det innebär att jag inte alls undervisar i matematik utan att det matematikboken som undervisar och jag administrerar boken och inte lärandet) kan jag med enkelhet föra in ämnets horisont i klassrummet.

Jag menar att man bör i varje klassrum ha en uppsättning av alla årskursers böcker; från årskurs ett till årskurs nio. Det betyder att ämnet görs synligt och horisonterna för den likaså. Det gör att både elever och lärare kan ta del av ämnets progression. Jag hade en elev som älskade att arbeta med skala. Eleven (årskurs fyra) följde spåret genom flera matematikböcker, ja upp till årskurs åtta, inom området skala. Möjligheten skapades genom att böckerna fanns där och att jag som lärare hade organiserat för undervisning där samspelet mellan elevens specifika behov av utmaningar kunde besvaras. Detta innebar också att eleven utvecklades och att elevens lärande också påverkade andra elever att lära. Jag har alltid arbetat så. En elev jag hade älskade geografi. Eleven fick arbeta med kartan och världen och utvecklade så stort kunnande att det smittade av sig till de andra eleverna. Lärandet är smittsamt.

Det är så med lärandet att det är ytterst individuellt och progressionen likaså. I varje klass ska eleverna tillåtas sitt lärande. Det är inte läraren som ska sätta gränserna med stopp och väntan. Läraren ska följsamt följa elevens lärande och det unika i den lust eleven känner för de utmaningar som ges.

Jag kallar det ett formativt förhållningssätt till elevens lärande. Alltså inte individualiserad undervisning utan följsam sådan.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , , | 5 kommentarer

Begränsande val och gränser

– Vad vill du då göra? säger läraren till eleven.

I elevens värld blir allt lagt i elevens knä. Alla dessa oändliga valmöjligheter. Inga gränser utan bara möjligheter. Det är stort övergivande att inte ge en möjlighet, en gräns, i att få två eller tre alternativ: Detta kan du göra eller detta?

Barn har så många val att göra. Och utsätts ständigt för val. De ska välja maträtter, filmer, spel och föräldrar drar in barn i valmöjligheter som barn absolut inte kan välja mellan. I sin yttersta form kan barn tvingas välja förälder, trots att barn har rätt att inte välja alls, man har sina föräldrar och mellan dem ska inga val göras.

I skolan överger vi elever då vi lämnar horisonten stor och vid. Som om livet ständigt vore ett smörgåsbord. Vi glömmer bort att det finns en omsorg och en trygghet i att få alternativ, en begränsad mängd alternativ, att genom mycket få möjligheter att välja föds en möjlighet till sant trots och möjlig trygghet. Världen är så stor, så stor.

Att välja åt någon är också svårt! Att välja i mångfaldernas utbud är något av det knepigaste vi kan utsätta oss för. För i och med att vi gjort ett val, väljer vi också bort något annat, vi sörjer därmed det vi valt bort. Om vi har två, tre valmöjligheter är det också möjligt att välja in det vi valt bort senare.

Jag räds barns gränslösa valmöjligheter. Det är något kärlekslöst i dem. Trots att valmöjligheterna ser ut som kärlek.

 

Publicerat i Barns rättigheter | 4 kommentarer

”Jag måste säga tack till …

… dig! sa gymnastikinstruktören. Du ler hela tiden. Ser så lycklig ut.

Det är mitt ansiktes gensvar då ledaren leder oss in i något nytt, svårt, roligt och väldigt krävande!

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för ”Jag måste säga tack till …

Lgr 11: Läroplanens ska verka i kursplanerna

Läroplanens värdegrund och hur vi kan förverkliga några få sidor är ett mycket stort och omfattande arbete. I läroplanens förverkligande vilar kursplanernas möjligheter. Vi kan tycka vad vi vill om läroplanen och om kursplanerna. Läroplanens Lgr 11 består av två delar. De inledande och omslutande orden är: ”Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.”

Där börjar alltsammans. Rubriken till inledningen är Grundläggande värden. Det är något så fundamentalt som att tala om grund, den vi står på, vilar på och tar avstamp ur. Sveriges skolgrund, själva plattformen, handlar om demokrati.

Mening två hänvisar och syftar till Skollagen (2010:800) som slår fast ”att utbildningen inom skolväsendet syftar till att eleverna ska inhämta och utveckla kunskaper och värden.”

Detta gör att alla inom skolan bör kunna och känna till skollagen, ytterst är det rektorns uppdrag att kunna den och skolans personal att följa den. Men att förstå lagtexterna kring skolan är också ett eftersatt utvecklingsarbete för skolan.

”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vila på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.”

Det är mycket stora ord, mycket innehåll i meningarna och ett avgörande viktigt perspektiv på skolans uppdrag.

Att ”skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet” betyder att varje barn har rätt att få skolgång och mötas av respekt och utveckla sina förmågor, låt oss tänka att skolan håller det liv som är och blir till.

Rubrik nummer två: Förståelse och medmänsklighet – finns att läsa redan på läroplanens inledande sida. Det är mycket vackra ord – förståelse och medmänsklighet – och bör i sig själva skapa en mängd diskussioner. Vad är förståelse? Vem ska visa den? Kring vad ska den skapas? Vem ska omslutas av den? Vad betyder medmänsklighet i skolan? Att vara medmänniska? Att verka för medmänsklighet?

För mig personligen betyder det att skolan ska verka för något mycket stort och möjligt. Visa förståelse, skapa förståelse, utveckla förståelse. Och genom att skolan är en unik plats för mänskliga möten också en plats där medmänsklighet kan skapas, rätten att vara så unik som den inledande texten beskriver och mötas som den människa man är. Skolans personal har uppdraget att fundera över just rubrikens ord tänker jag. Såväl på ett personligt plan, ett professionellt plan och som kollektiv där uppdraget är ska utvecklas gemensamt.

”Skolan är en social och kulturell mötesplats…” läser jag i Lgr 11 inledande värdegrundstext. Och det är en mening som vi behöver fundera på. Skolan behöver diskutera betydelsen av att vara en mötesplats och en kulturell plats. Vad betyder skolan i detta perspektiv? Och vad händer då vi läser meningen i sin helhet:

”Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.”

Jag måste tänka på alla dessa meningar. För just meningar behöver dessa ord absolut inte bli – de ska byggas upp i skolan, förverkligas, vara de omslutande tankarna då vi sätter kursplanerna i verket.

Skolans uppdrag är stort. Det är så stort att det påverkar och ska påverka alla de som går där, dagligdags, och framtiden ska på något vis vara en horisont för lärarkåren. Vi kommer alltid att möta skolans spår i samhället. Människor vi möter som vuxna har fått sina möjligheter i skolan. Det handlar om möjligheter, rimliga sådana, om ett liv efter skolan.

Därför måste vi inom skolan anlägga läroplanens värdegrund och uppdrag på kursplanernas innehåll. Det är arbetet är stort, svårt och mycket ansvarsfullt. Så ska skolan verka!

Publicerat i Barns rättigheter, Klassrummet, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , | 2 kommentarer

En lista med pedagogiska möjligheter

Det är en lista över det man kan önska för pedagogiken.

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, MITT UTVIDGADE KOLLEGIUM. Hälsa på en kollega, bara ett klick bort | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för En lista med pedagogiska möjligheter

Läsande dyslektiker!

De elever jag har haft har alla läst. De dyslextiker jag har haft i mina klasser har också alla läst. Det betyder att jag har undervisat så att alla elever har fått texten i muntlig form, mycket tid att läsa, stöd av alla och utan att man bristförklarar den som har behov av lässtöd och lässamtal. Jag skulle säga att alla elever mår bra av att läraren förstår vad det innebär för elever att inte kunna läsa eller ha en sk. normal läshastighet – ja om den nu existerar?

Jag vill inte att mina elever hålls utanför texten – och det ansvaret vilar absolut i undervisningen. Det ska finnas många vägar in i skriftspråket. En av de största vägarna heter muntlighet tänker jag. Vi ska absolut inte vara tysta kring det skrivna språket. Och om vi vill och kan så skriver vi också själva, om än med stavfel. Frågan är om vi tillsammans kan förstå innehållet och vad detta innehåll då säger oss. Här är ett intressant inlägg – Lex Dyslexi!

Jag menar att diagnosen finns men inte borde betyda skillnad i undervisningen. Diagnoser får inte att ha den verkan att den utestänger eleverna från undervisning och den gemenskap som vi skapar kring det innehåll undervisningen har. Diagnoser får aldrig bli en klämsko för eleven utan betyda att undervisningen utvecklas så att den omsluter alla elever och här –  relationen till texten. Det är ju så att skolan är för alla. Läsningen likaså! Det vill säga att innehållet i texten görs möjlig att förstå.

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Kluringar i korsord… hi hi hi

Dagens Nyheters korsord är det roligaste jag vet att göra. Speciellt fredagarnas. Här hittade jag dessa kluringar:

  • Här ses arbetare bryta ihop? (kolgruva)
  • Boskap i kyrkan? (kor)
  • Säga hej till mamma? (morsa)

Det är lördag och jag dricker kaffe, läser dikter, löser korsord, ser ut över utsikterna, slår mig till ro, ska ut och springa runt!

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Kluringar i korsord… hi hi hi