Vad är läshastighet? Vem uppfann ordet?
Jag läser Tranströmers dikter och jag tar varsamt och långsamt in varje ord. Det är allt annat än hastande och bråttomläsning. Min läsning är långsam. Texten kräver det av mig. Det är något med textens ton och förpackning. Det är en dikt. Och jag läser den för att diktens form handlar om att skapa de inre bilderna, genklanga orden i det egna inre, formulera något jag ännu inte hittat orden för.
Ingenstans lä. Överallt risk.
Tomas Tranströmers diktverk Östersjöar, 1974
I skolan anges läshastigheten utifrån att en majoritet av elever har hunnit läsa klart och då de flesta är klara anses lästiden vara en slags norm. De som inte hunnit läsa klart är utanför normen. Hur de har läst är aldrig frågan.
Lärare som själva läser den text man sätter eleverna att läsa kan fundera över sin läshastighet. Man kan också fundera över läshastigheten i olika texter, när behövs den. Vad gör läshastigheten med textens innehåll? Vad betyder det att läsa en kemitext snabbt och vad säger den skönlitterära texten oss om vi snabbar oss på igenom den?
Vad läshastighet däremot betyder är att läshastigheten gör det möjligt för läsaren att förstå innehållet. Det betyder att läsningen måste ha en hastighet som betyder att vi får med oss hela innehållet, att läsningen inte kommer stötvis, där meningarna inte blir begripna för att det är för många avbrott i dem, den flytande läsningen är viktig. Men inte den flytande läsningens läshastighet. En del läser så fort. Andra mer reflekterat och långsamt. Det är däremot en absolut demokratisk rättighet att kunna läsa i den hastighet som TV visar textremsorna på. Det handlar om att kunna delta i det som sägs och skrivs. Eleverna har själva koll på hur de läser textremsorna. En del gör det inte alls för de lyssnar till engelskan. Andra läser nästan hela. Några hinner läsa igenom textremsorna två gånger. Andra blir irriterade då översättningen blir fel vilket betyder att de gör kopplingar mellan språken. Åh- det finns så mycket att undersöka genom att fråga eleverna.
En kille med grava lässvårigheter läste korrekt men mycket långsamt. Då jag frågade honom om hans läsning berättade han att kollade om saker och ting stämde. Han visade att meningen i början av stycket handlade om att pappan är arg, men här på andra sidan så är pappan glad igen.
– Men du, det står inte någonstans om varför han blev glad? säger eleven till mig.
Jag läser igenom samma text och inser att han har helt rätt. Det sägs inte ens i undertexten. Den långsamma läsningen kan innehålla andra kvaliteter än den snabba. Men frågar vi aldrig efter den så är det inte så att vi upptäcker vilka. Däremot prisar vi ständigt det som går fort.
Jag funderar också över det långsammas läsning och dess plats i samhället. Jag skulle hellre anställa en långsam och reflekterande läsare i ett kärnkraftverk än en som med snabbhet ögnade igenom manualen och sedan tryckte på knappen.
Frågor att ställa sig:
- När hindrar lästekniken läsningens innehåll?
- Vad innebär att ögna igenom en text?
- Vad betyder tid för läsningen?
- Vad gör lästräningen för lästiden?
- Hur förstår eleverna innehållet?
- Vilka normer finns för läshastighet?
- Hur läser eleverna textremsor?
- Varför läser elever vissa ord så enkelt och andra med större svårigheter?
Allt går att undersöka. Allt är möjligt att undervisa om.
Igår råkade jag gå förbi några ord – fackspråket inom landstinget – som jag förstod som en slags konferens kring en möjlig enhetlig tanke kring språkbruk och begrepp inom landstinget, ungefär som om man skulle enas om ett fackspråk och komma tillrätta med språkbruket. Jag stod länge och grubblade.