Det finns inget så fostrande som att vara tillsammans. Det kan vara bra att tänka så. Men inget är så förödande som att vara ett objekt för fostran. Känslan av att man inte gör rätt, inte duger och ska justeras utvecklar bara konstiga känslor, skuld och skam. Om vi inte rastvaktar utan rastdeltar, om vi inte äter med eleverna för att vi måste för att ”se” till dem så att de ”inte” så förändrar vi vår attityd, befriar oss själva en aning. Och eleverna. I gemenskap relaterar vi till varandra och reglerar oss mer naturligt.
Låt oss tänka –
Jag rastvaktar eleverna – för att jag har ett fostransuppdrag.
Jag är ute med eleverna – jag deltar.
Jag sitter med och äter för att eleverna inte kan uppföra sig – jag fostrar.
Jag sitter med och äter för jag vill ingå i gemenskapen med eleverna – jag deltar.
Barn och ungdomar, elever, flickor och pojkar, människor vill mycket sällan bli objekt. Om de blir objekt skapas trotset och det tar sig olika uttryck. En del tystnar, en del bråkar och skriker, en del försvinner ut ur vuxenvärlden, andra sluter sig närmare den för att utmana relationen. Vi är människor.
Det är mycket svårt att förklara en skola. Beskriva den och uttrycka sig om den. Det går nästan inte. Det är mycket svårt att förstå vad skola är. Det finns tankar om skola som sitter i vägen för den faktiska skolan, man ser skola med tänkta ögon. Det är också mycket svårt att förstå vad det är för lärande som äger rum om man för en stund kliver in i ett klassrum. Däremot kan man se rutinerna, man kan ta del av relationerna, man kan få nosa på innehållet i lektionerna.
