Den bok jag skriver ska komma ut i höst. Den handlar om lärandet. Då jag nu läser den hamnar jag mitt i min egen utvecklingszon, mina tvivel, mina grubblerier, och ibland svajar självförtroendet till ordentligt, ibland lyser jag upp och får kraft och hittar min ton och min undervisarglädje.
Jag tänker att texten är på väg att bli självständig. Att jag sitter utanför den och blickar ned i den som om den vore något delvis främmande. Min redaktör har dammat av ord, justerat stycken och stramat åt samtidigt som min redaktör uppmanar mig att lägga till och förtydliga.
Jag har haft förmånen att ha mycket ömsinta och respektfulla redaktörer. Det behöver texten. Och jag tänker att texten är vårt gemensamma objekt. Snart är jag avnavlad.
Lite krasst – en skola kan vara precis allt. Jag tror på skolan! Så tänkte jag då jag gick omkring i ett renoveringsobjekt i Edinburgh, på open-house-day, där man fick gå in i hus av olika karaktärer och olika stadier.
Det är ute med ämnesövergripande arbete. Det är inne med ämnesinriktning. Jag tror man visst kan arbeta riktigt ämnesövergripande så länge man förstår sitt ämnes betydelse och hur ämnet i samspel med andra ämnen kan berika. Jag tror att det är viktigt, viktigt, viktigt och faktiskt avgörande hur lärare som arbetar tematiskt och ämnesövergripande relaterar och förstår ämnet och kan härleda till kursplanerna. Så vitt jag förstår det så är ämnet inne igen. Det är bra att ämnet är det men ämnet betydelse för andra ämnen är också viktigt. Jag ser hur svenska språket lyfter matematiken, och att matematiska termer syns i skönlitterära böcker. Jag vet att himlavalvets vintergata och galaxer är underbara ord också i svenskämnet och givetvis i naturvetenskapen. Jag ser gärna att vi lärare förstår hur kursplanerna i ämnen möter varandra och att vi ser, vet och kan våra kursplaner så att vi kan undervisa i de former som skapar lärande. Jag har gärna specifik ämnesundervisning också. Jag gillar inte att saker och ting förkastas för något annat. Jag tror på ett medvetet både och.