Jag läser en dödsannons över en mycket nära anhörig. Jag slås av hur trycksvärtan skapar gränsen mellan fantasi och verklighet. Faktum är skriftlig. Och inga ord syns tillräckliga eller överflödiga. Symbolspråket stramt. Klockslag och tid noterade. Viss data måste alltid stå. Siffror berättar och livet får en inramning.
Det slår mig att jag har undervisat om dödsannonserna och födelseannonserna. Det blev fina undervisningar med mycket känslor och verklighet i. Det ryms så mycket i en runa. Det ryms så mycket tankar om livet! Vi kan famna dessa tankar. Undervisningar brukar betyda att känslorna kopplas till kunskaperna. Eller tvärtom.
Allt sedan jag blev lärare har jag funderat över hur olika vi beskriver skolan, de som är utanför den och de som är innanför den. Berättelserna om skolan som kommer ifrån något annat håll än inifrån skolan låter alltid som berättelsen om någon annans skola. Inte den man själv är i. Sen sitter man tyst och funderar över varför ingen riktigt beskriver det som sker utifrån den egna skolan, så att man själv kan känna igen sig. Ibland blir man lycklig då undersökningarna visar att lärare är omtyckta av elever och elever trivs i de skolor de går i. Jag vet: Det inte finns en bild utan att det finns bilder av skolan. Lärare gjorde förr i tiden ibland stor sak av sitt yrke, krävde böcker av nobelpristagare för att barn skulle få uppleva litteratur och inte bara katekes. Det är dags att göra det igen. Stor sak av yrket.
Den lilla människan. Alltid den lilla människan. Men i den lilla människan finns det stora tankar, fantasier och drömmar. Jag tänker att vi må vara små och inordnade i något större. Men ett eget litet undanskymt rike kan vi skapa oss genom att samtala med någon nära. Vi kan drömma om en sommardag. Vi kan gå en långpromenad. Vi kan tänka. Vi lever! Om än som små och inordnade i något större. Jag tänkte så då jag såg mannen i den stora, stora miljön. Han försvann bara nästan!
Det är något trist med skolan. Den andas inte kreativitet. Inte omsorg. Mest fostran. Jag tänker att värdiga ingångar, alltså byggnader och portar som är värdiga entréer för alla som vill komma in. Jag måste erkänna att tanken om skolbyggnaderna skulle anamma en aning mer lust och glädje … om så bara i några ord!