Repris – men vi gör det om och om igen – sviker barnen

Så vi svek barnen då vi upphörde att vara vuxna kring dem. Så vi svek barnen då vi avsade oss vårt ansvar. Så vi svek barnen då vi gjorde dem skyldiga för våra brister. Så vi svek barnen då vi inte visade dem tilltro. Så vi svek barnen då vi trodde de var tomma blad som vi kunde skriva in vad som helst i.

Så vi svek barnen där de satt och konstruerade och samspelade och där vi gav dem klassrum med åtskilda bänkar, tystnad och ensidigheten. Så vi svek barnen då vi lät dem bli klädda för att spegla oss och inte för att rusa in i lek. Så vi svek barnen då vi inte trodde dem om att själva knyta sina skosnören. Så vi svek barnen då vi trodde att uppfostran fanns i handen. Så vi svek barnen då vi trodde att de förstår att klara sig i trafiken där vägarna är byggda för de stora.

Så vi svek barnen då vi behövde nannisar i våra vardagsrum för att klara av att fostra. Så vi svek barnen då vi uteslöt dem ur sagoberättandet och tidlösheten. Så vi svek barnen genom att ta bort lördagsgodiset och göra allt till vardagligheter. Så vi svek barnen genom att göra dem till små egna centrum. Så vi svek barnen genom att fostra dem till mottagare. Så vi svek barnen genom att ringa in dem som problem. Så vi svek barnen genom att söka felen i dem.

Så vi svek barnen genom att inte ha tid med dem. Så vi svek barnen genom att ge dem snabbmaten. Så vi svek barnen med att inte behöva diska. Så vi svek barnen genom att inte låta dem lära sig att steka pannkakor. Så vi svek barnen genom att inte lyssna. Så vi svek barnen genom att låta dem se på saker de inte ska se på. Så vi svek barnen genom att inte ha vuxna hemligheter. Så vi svek barnen genom att inte god-natta och bädda om dem. Så vi svek barnen genom att förse dem med för mycket pengar. Så vi svek barnen genom att ge dem en TV på rummet.

Så vi svek barnen genom att förskjuta ansvaret om dem till någon annan. Så vi svek barnen genom att blunda. Så vi svek barnen genom att ta bort deras längtan. Så vi svek barnen genom att genast ge dem det de önskar sig. Så vi svek barnen genom att skapa lekmiljöer avsedda bara för barn. Så vi svek barnen då hyvelbänkarna försvann. Så vi svek barnen genom att inte synliggöra att vi vuxna är engagerade i någonting eget.

Så vi svek barnen då vi påpekade att de var ensamma. Så vi svek barnen då vi inte lät dem vara en aningens för sig själva. Så vi svek barnen genom att inte odla äppelträd och klätterträd. Så vi svek barnen genom att inte göra saker för oss själva. Så vi svek barnen då vi tog dem förbi åldersgränserna på bio. Så vi svek barnen och gav dem spel de är för unga för. Så vi svek barnen genom att förringa deras talan. Så svek vi barnen genom att ge dem rättigheter de inte fick äga ansvar, delaktighet och förvaltande i. Så vi svek barnen då vi ständigt såg till att de var sysslosatta. Så vi svek barnen genom att göra ensamheten farlig.

Så vi svek barnen genom att göra dem förmer än de är. Så vi svek barnen genom att sätta dem i aktiviteter de inte själva längtat efter.  Så vi svek barnen då vi inte visade att vi behövde deras hjälp. Så vi svek barnen genom att göra den nära världen farligare. Så vi  svek barnen genom att inte skapa sammanhangen. Så vi svek barnen genom att göra säkerheten viktigare än verkstaden. Så vi svek barnen genom att ta bort alla hinder. Så vi svek barnen genom att inte lära dem härbärgera svårigheter. Så vi svek barnen genom att inte frustrera dem.

Så vi svek barnen när de skrek på oss att de fanns. Så vi svek barnen genom att inte tro dem om sina förmågor. Så vi svek barnen när vi sa att de skulle lära sig. Så vi svek barnen när vi inte tillskrev dem det de själva hade lärt sig något värde. Så vi svek barnen genom att exkludera dem med etiketter. Så vi svek barnen genom att aldrig hinna med dem. Så vi svek barnen genom att inte samtala med dem. Så vi svek barnen genom att inte låta dem ha tråkigt.

Så vi svek barnen genom att upphöja det evigt unga. Så vi svek barnen när vi vägde oss. Så vi svek barnen över en hamburgare istället för att baka en bulle och steka en potatis.

Så vi svek barnen genom att efter skilsmässa tala om den barnfria veckan. Så vi svek barnen med vårat tal om dem och inte till dem. Så vi svek barnen genom att inte visa att vi tycker om att vara med dem. Så vi svek barnen genom att göra dem till projekt. Så vi svek barnen genom att göra allting lätt för dem. Så vi svek barnen genom att för fort torka deras tårar.

Så vi svek barnen då vi sa till dem att sitta still. Så vi svek barnen genom att göra allt omkring dem säkerställt. Så vi svek barnen genom att inte skapa svåra uppgifter och utmaningar. Så vi svek barnen genom att inte tro på våra undervisningar. Så vi svek barnen genom att inte förvalta miljön.  Så vi svek barnen genom att slå ett slag för det hårdare tagen!

Så vi sviker barnen genom att inte inse att vi sviker dem om och om igen.

Anne-Marie

 

Publicerat i Barns rättigheter | 3 kommentarer

Idag kom jag ihåg något …

… som jag borde ha gjort för länge sedan. Jag blev häpen över min glömska. Beslöt mig för att fort glömma alltsammans och skjuta upp det viktiga till evigheternas evighet.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Idag kom jag ihåg något …

Idag fick jag ett …

… vackert sms. Jag blev så glad för det. Tog ut simkortet och lade det i en vacker kartong. På kartongen skrev jag sparas. Därefter var telefonen helt död.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Idag fick jag ett …

Idag fick jag en …

… skrivuppgift. Jag skrev och skrev och skrev. Hela mitt liv skrev jag ned. Med osynligt bläck.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Idag fick jag en …

Klass 9 A – vad gör programmet med eleverna?

Jag följer klass 9 A. Tack och lov att de har fått bli med i ett TV-program. Det är deras smala lycka. Att svenska folket får skolan i såpaform är en annan sak. Att skolklockornas ding-dång blir skrämselhickesignaler för en hel nation. Vad är det för skola vi får se? Vad gör den med eleverna? Och jovisst, klass 9 A finns nog lite överallt, och vi måste komma tillrätta med att det är så. Frågan är bara hur?

Jag tänker att eleverna i klass 9 A får sitta still i sina bänkar. De får kliva över klassrummets dörrar utan att bli välkomnade eller hälsade på. Som om elever inte är människor. Och allt fixas med prov, ja, det är vad vi får ta del av, inte undervisning. Vi får se hur eleverna mår bra av att lyckas. MVG på ett prov – javisst – det är fantastiskt och betyder glädje för alla lärare! Och ska givetvis vara lärarens ansvar att bedriva en undervisning som leder dit. Prov kan vara en del av det arbetet. Men inte hela arbetet.

Men bemötandet av eleverna gör mig bekymmersam. Jag har inte i något program sett hur lärare välkomnar till dagens lektion, mer föser in, tystar ned och sätter en provskrivning i händerna på eleverna. Jag skulle vilja se mer av hur lärare genomför och bedriver en värdig undervisning där eleverna får komma till tals, inte bara inför en kamera och hemma vid ett köksbord, utan också i den skola där lärare och elever talar om kunskaperna, lärandet och gör det i en kollektiv gemenskap och med lärarens tydliga fokus.

Också möbleringen talar om en organisation som behöver utmanas. Eleverna ska diskutera och samtala, dels med lärare men också i mångfald med varandra. Om det som äger rum i klassrummet. En skolform där klassrummen andas tillåtande och lärande betyder att rummet också ska visa detta. Elevprocessande arbeten ska synas på väggarna och elevernas summativa resultat likaså. Teckningar, fotografier, bilder – ja allt det som eleverna gör ska synliggöras. Klassrummets väggar ska kunna läsas av. Här pågår lärande och det ska synas!

Och denna tystnad som prisas i klassrummen. Lärare som väntar ut tystnaden lär få vänta på den tänker jag. Jag delar Stavros synpunkter i detta sista program. Någon visselpipa ska man inte påkalla uppmärksamhet med. Den ska aldrig in i klassrummet över huvudtaget. Det är något med hur man bemöter människor, i gemenskap med stoff, med lärarens viktiga förståelse för relation, att vi är människor och att vi blir till i gemenskap med andra. Detta kan bakas in i lektionen, innehållet och samspelet. Olga Dysthe skriver om den flerstämmiga klassrummet – jag saknar just den aspekten och jag undrar därför vad programmet gör med synen på eleverna? Vilken är värdegrunden? Hur gestaltas den demokratiska aspekten och hur har eleverna möjlighet att delta och påverka undervisningen?

Jag tycker också om att det är tydligare fokus i lärarlagets diskussioner. Det ska det vara. Det skulle jag vilja se mycket mer av. Det inre arbetet.

Publicerat i Verkligheten | Etiketter , , , , , , , | 8 kommentarer

Utblick mot andra pedagogiska världar

Det är i utblickarna man också får perspektiv. Det slog mig att skolorna intill varandra oftast inte träffas. Att lärare med klassrum intill varandra sällan tar steget in i varandras klassrum för att delta, studera och lära. Och hur vi ser på världen! Ja hur uppfattar vi lärandet globalt sett?

Publicerat i Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Utblick mot andra pedagogiska världar

Idag då jag åt

… choklad tänkte jag mest på att jag borde äta morötter. Sådant tänker jag på ibland. Jag slog genast bort tanken men den slog tillbaka.

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Idag då jag åt