Hej Anne-Marie!
 
Jag har länge tänkt att jag vill skriva till dig. Jag har nämligen vågat prova. Trots en resa likt en berg- och dalbanetur är jag fortsatt övertygad om detta sätt att bedriva undervisning på. Just nu börjar väl det stabilisera sig, men processen har tagit längre tid än vad jag förväntade mig. Idag tänker flera elever utifrån hur de lär sig och tränar utifrån det. De tänker själva ut hur de kan lösa en uppgift och frågar varandra om hjälp. De ställer frågor som de undrar över. Varför är vattnet i havet salt och inte i insjöar? Vad heter skottdagen på engelska? Varför blir 4×6 och 8×3 24? En del berättar hemma vad de har lärt sig, undersöker och tar reda på mer fakta om ämnen vi behandlat. Jag kan idag ha undervisning i helklass, smågrupper och enskilt, några undervisningssätt enligt min tolkning av det sätt som du beskriver i Kiwimetoden och på bloggen. Eleverna kan oftast arbeta självständigt och ta hjälp av varandra. Fråga tre och bra lärare fungerar. Jag har läst och läser boken Vägen till skriftliga omdömen. Jag försöker även dagligdags dokumentera det lärande jag ser hos eleverna. Det är spännande! Jag kan även se min egen utveckling.
 
Jag har sedan hösten en fyra med sexton elever. Jag är väl införstådd med att de också har varit med om en resa. Deras syn på rollen som elev har jag vänt upp och ner på. Från att ha varit styrda i varje aktivitet till att börja tänka och fundera själva. Även hur ett klassrum kan se ut och hur det används är förändrat. (Trots att utrymmet är exakt detsamma som de tidigare haft.) Kanske gör dessa båda faktorer utmaningen väl tuff att hantera för mig. När jag tycker att vi befinner oss i en dal har jag vid flera tillfällen tänkt att ge upp, överge det sätt som jag tror på och återgå till det sätt eleverna under tre år blivit inskolade i. Gör jag klokast i att fortsätta? Då jag har min rektors fulla stöd fortsätter jag. Men min undran finns kvar. När jag blickar tillbaka var nog starten ändå tuffast. Kommentarer från en del kollegor och några ifrågasättande föräldrar gjorde att jag kände mig väldigt ensam. Men inte idag. Idag har jag flera nyfikna kollegor och nöjda föräldrar.
 
Sedan ett tag tillbaka funderar jag mycket på mattebokens utrymme och roll i undervisningen. Det har fallit sig så att flera elever tycker inte om sin nya mattebok. (Jag har faktiskt aldrig tidigare varit med om en grupp som har tyckt så.) Vi har arbetat med andra uppgifter men med ungefär samma innehåll som boken. (Jag har aldrig gjort så tidigare…) I en period tränade de bl a mycket på att göra uppställningar i addition och subtraktion på små whiteboardtavlor. Aktiviteten i klassrummen upplevde jag som enorm. Eleverna hittade på stora tal att räkna minus med, och självklart med belåning. De tränade och utmanade varandra. En lärarstudent som var inne vid ett tillfälle uttryckte ord som: att hon blev förvirrad i första ögonblicket och försökte visa eleverna tillrätta, men sansade sig för att iakktta vad som egentligen hände, och sa efteråt att det var nog den häftigaste mattelektion som hon hade varit med om. Men ändå finns den där tanken hos mig att ”vi inte hunnit så långt i boken”. Jag läser kursplanen och försöker planera utifrån den, trots det känner jag mig osäker. Hur tänker du i din undervisning och kring mattebokens roll?
 
Jag tänker i alla fall att jag har världens mest spännande och utvecklande jobb!
Din blogg ger mig inspiration, bekräftelse och mycket tänkvärt. Tack!

****

Jag tackar, tänker och funderar ihop med Dig! Lärartankar intresserar mig. Och undervisning roar mig.