Hönan eller ägget. Ja, visst kan vi diskutera skolutveckling. Och vi ska göra det. Vi ska tala om det som sker i skolan dagligen, vi ska tala om hur skolan verkar för de visioner skolan har, vi ska tala om lärandet.
All skolutveckling sker i klassrummet. Det är i lärarens undervisning och i elevernas relation till stoff, innehåll och samspel det är möjligt att förändra. Lärare behöver massor av utmaningar, stöd och bekräftelse, få dela sina lärarroller med fler, spegla sig för utveckling. Jag tänker ofta att vi talar om de stora orden och springer förbi faktum att klassrummet är den plats där orden på ett eller annat sätt förverkligas eller syns. Det är dags att vara där och fundera över vad som äger rum. Med all respekt för att lärare vågar, prövar, vill och kan.
Det livslånga lärandet? Vad är det egentligen. Jag tycker det är vackra ord. Men varför säger vi dem? Som om vore de mantra, en tro på att vi lär oss senare, ifall att vi inte gjorde det just nu eller är det tomma ord för skolan, eller kanske är det ord som egentligen betyder att vara människa och bli till. Jag funderar över vackra ord. Varför säger vi dem om och om igen?
Sven-Eric Liedman skriver i boken HETS, 2011:
”En bildningsprocess kan mycket väl ha sina tvära kast, sina uppbrott och därmed sina radikala nyorienteringar. Men den har alltid en självklar huvudperson: Den som lär sig. ”
Lärandets huvudperson?
Jag klappar ömt på sidan med dessa två ord! Dessa ord ska jag förvalta i mötet med eleverna!
Jag noterar ofta hur skillnaderna på tillsägelser är i klassrummen. Pojkar får mer och oftare tillsägelser än flickor. Det tycker jag är tok fel. Pojkar får ingen riktig uppmärksamhet då de talar om det läraren talar om. Men då de rör sig, flabbar till, tappar pennor eller vill ha gruppkontakt så får de anmärkningar. Jag skulle aldrig orka vara pojke i skolan. Vad värre är – vad händer med de pojkar som inte stör på något vis. De kanske är de verkligt bortglömda! Läs här! Läs Mats och Tysta tankar. Jag sänder mina medtankar till hans texter och synpunkter i frågan.
Det är något med väntan. Att kunna vänta. Men ändå uppleva sig närvarande, tillsammans och görande. Detta att fiska. Jag har fiskat vid älvar. I timmar. Och jag lärde mig något om att viss väntan är god. Den handlar om att kunna vänta utan att besväras. Om man väntar och besväras kan väntan vara obehaglig. För tankarna tränger sig på, de man vill hålla ifrån sig men också de man vill ska komma.
I skolan väntar eleverna utan att riktigt förstå vad de väntar på. Om det är för stor innehållslös väntan måste vi lärare uppmärksamma eleverna på deras tålmodiga förmåga att vänta. Inte skälla och bråka om de inte orkar. Det krävs otroligt mycket av någon som väntar. I svensk skola väntar eleverna mer än de borde. Och det i sig trasslar till det.
Det är viktigt att denna läroplan blir allas läroplan. Att skolan verkar för den, att lärarna har den med sig, att eleverna får ta utrymme i den och lära sig i undervisning och gemenskap utifrån den intentioner som läroplanen ger. Alla som är i skolan ska bära den i sina huvuden. Det är den viktigaste implementeringen – den att vi har Lgr 11 som skolans röda tråd, i alla samtal, i alla möten, i alla diskussioner, med rektorn, med vaktmästaren, med eleverna, med varandra.
Jag tror inte enbart på kunskapen om läroplan och kursplaner – jag tror på processerna som styrdokumenten ger upphov till. Jag vill ha gemenskap i skolan och en väg är just att vi har dokumenten ihop och tillsammans. Undervisningarna ska vi mångdubbla i utförande och utforskande och generöst dela med oss av. Implementeringen ska slutligen landa i allas tankar och huvuden. Och det kräver tid, omsättande och diskussion. Det krävs klassrum, elever, svenskämne, engelska, fysik och värdegrund för att impementera. Det vill säga verklighet. Där ska Lgr 11 vara!
Det som stör lärandet är den piska som läraren känner över sig. Ibland är det alla målen som måste hinnas med – men hjälp jag hinner inte med – och alla andra saker som kan kallas måsten – utvecklingssamtalen och föräldramöten – och så den stora rädslan för att eleverna inte kommer att lyckas. Vems är då felet?
Piskan finns men den talas inte så mycket om. Dess kraft pyser ut lite här och lite där. Jag tror att det är dags att sätta sig ned och göra piskan av krav till något verkligt och inte bara en upplevelse av stress. Hur ser piskan ut? Kan vi komma tillrätta med den känslan? Får vi syn på det vi gör som relaterar till det vi ska göra? Kan vi se varandra och stötta där det känns motigt? Är vi själva inte tillräckligt bra i våra egna ögon? Vad är det som genast måste bli bättre? Vari ligger frustrationen? Vem och vad är piskan?
