Anne-Marie Körling

Jag har intervjuat en humla, en geting, en spindel nu är det dags för Gråsuggan. Jag skulle träffa henne på ett utomordentligt oansenligt fik, ja ni vet av det där slaget som man gärna passerar förbi utan att tänka sig ens att gå in för en snabb kopp kaffe. Det gnisslade betänkligt i dörren till kafet och då jag sökte överblicka lokalen hostade den arbetssamme servitrisen i en servett samtidigt som hon ordnade med Madeleinekakorna som skulle in under bakteriefria plastfolieskydd för att skyddas ifrån den tid som flytt (Prousit!!! där nös hon igen lite litterärt.)

Det var dimmigt i lokalen, förmodlingen av gammal sot från en bakugn eller av de oborstade blodiglarna som också satt i lokalen och rökte cigarrer av de märkliga slaget, inte Havanna utan mer cigarrer rullade i Haparanda. Jag rös av obehag. Det här är inte min cup of tea så jag tänkte att jag skulle klara av den här intervjun i rask takt. Jag hade min fina penna av märket Lamy och min lilla noteringsbok av märket Molskine, den svarta lilla bok jag använder då jag rycker ut i krig eller intervjuar Winston Churchill om hur det är att vara årets britt. Men obehaget jag kände gjorde att jag kramade handen i min lodenrock och tryckte ned min Panamahatt så att min personliga gestalt bättre kunde smälta in i sammanhanget och situationen.

– Önskas något, hostade servitrisen fram.

– Jag letar efter en Kafkaliknande situation, jag är journalist! väste jag fram.

– Ni har kommit helt rätt! svarade den trötta servitrisen. Man kunde ana hennes TBC, hostattackerna var omfattande och bakterieskyddet över Madeleinekakorna torde fylla sin funktion. Hon fortsatte:

– Vi har inte haft Kafka här sedan han förvandlade sig själv till en skalbagge, men å andra sidan vet vi inte alls vilka som är här, vilka som har förvandlats eller varför de har förvandlats men vi låtsas som ingenting utan agerar som vanligt. Vi serverar vårt kaffe och våra kakor och snittar… ja, på tal om snittar…. servitrisen för handduken till munnen och hostattacken får hennes kropp att rista och rycka….

– Jag söker Gråsuggan! svarar jag.

I samma stund jag säger det tystnar hela lokalen. Det blir tyst och jag kunde höra hur mina egna ord föll platt till golvet. Jag var på minerad mark, utsänd av människorna att intervjua en gråsugga. Jag kände att jag kommit in fel i texten och bestämde mig genast för att göra en reträtt och börja skriva om skolfrågor igen.