Jag kulturyttrar mig
Jag läser en annan människas ord. Jag har en stor hög med böcker. Två på det engelska språket. Två på kärleksspråket. Två på faktaspråket. Jag befinner mig i kulturer. Då jag slår ihop boken jag just nu läser blickar jag ut över min kultur. Plötsligt störs den.
Det släntrar in en son och hans flickvän. En ny kultur stör min. Det välkomnar jag. De sätter sig på soffkanten, båda är berättarsugna och vill gnugga ungdom in i mitt liv. Nattlivskulturen är inte min kultur.
Jag ska vandra vattnen runt. Det är min morgonkultur. Också den är föränderlig. Höstkulturen väller sig över sommarkulturen. Erövrar grönt till rött. Blad singlar ned över stigarna. Det är kultur i allt. Som alla andra dagar ensamvandrar jag. Jag bär minnen med mig. Min egen minneskultur. Ibland sjunger jag högt, då är jag lycklig och hämtar sångerna ur mitt innersta. Min självkultur. Min omvärld hör min lycka, den där tonen som nynnandet sprider.
– Sällsamhetskulturyttring. Inte glädje. Inte lycka. Bara varandekulturen. Ja, då sjunger jag, säger jag. Jag är rädd för den omgivning som får mig att sluta sjunga, min varningskultur.
Här hemma hos mig ser jag inte min egen. Min egna hemmakultur är oläsbar för mig. Jag är mitt i den. Jag är en jagkultur som i största delen av mitt liv levt i två-och-flerkulturen. För tre år sedan blev jag en ensamkultur. Mina barn flyttade ut och ifrån. Då erövrade jag ordet jag och kartsökte i en för mig okänd kultur. Tidigare använde jag detta jag-ord så sällan, kanske alltför sällan. Jag talade i vi. Vikulturen har präglat mitt liv. Människan är summan av sina möten, sina relationer och sina kulturäventyr. Vikulturen är större än jagkulturen.
Kärlekskulturen är ett mysterium berättar en av böckerna. Jag tänker att ensamkulturen är ett lika stort. Men jag är inte ensam. Jag är mitt i alltsammans. En ynka liten kulturdel bland andra ynka kulturdelar.
Jag välkomnar kulturkrocken. Den ska jag inte polisanmäla. Den ska jag inte skydda med kulturplåster. Den ska jag kulturläsa! Med nyfikna ögon. Stora kulturnyfikna ögon. Med vidöppna ögon. Alla människor är kulturer.
– Vem är du? så ska jag förhålla mig till den andre, och den, och den och just de två som nyss släntrade in med sin nattkultur till min morgonkultur.
Jag är aldrig ensam med litteraturen. Den skapar ett vi. Den vikultur jag behöver. Jag läser:
alla vi är sociala varelser, så det sociala är inte ett hinder för ett identitetsbygge – utan själva förutsättningen!
Fokus skapar gemenskap. Det är då vi kan dela något ihop som det händer något med relationen. Jag blir mer och mer intresserad av det som ligger mellan två personer. Det kan vara allt möjligt. Men hur vi tillsammans upptäcker vilka vi är och hur vi kan relatera skapas i ett fokus. Något som ligger där framför oss och gör att vi samlar oss. Då möts vi.