Jag tittar ibland på vilka sökord som gör att man hamnar på min blogg. Och visst blir jag bedrövad över sökorden;
första slaget mot ett barn
Första slaget? Klart att det är just detta ord. Det första slaget betyder ju per automatik att den finns följder: Det andra slaget, det tredje …
Den som slagit ett barn har slagit ett första slag. Barnet har fått sitt första slag. Det skrämmer mig. Om ett barn har fått ett första slag … hur ser vi det, vet vi det? Barns lojalitet med sina föräldrar handlar om livsvillkor. Det är barnets värld. Det första slaget … i detta vilar det nästa. Vad jag också tänker är de slag som orden ger. Verbal abuse är slag i själen. Blåmärken som aldrig riktigt försvinner bort. De kan trängas undan men aldrig någonsin raderas ut.
Och har man slagit ett barn kan man söka hjälp. Det finns bomullsplatser.
Barn som gör ser något gestaltas utanför dem själva. Det är där det äger rum. Utanför barnet. Sedan flyttar det som skett utanför in och blir en inre bild eller gestaltning. Språk prövas vid köksborden. När barn får redskap så ger vi dem möjlighet till sina tankar. Tankarna ligger där mellan kaffekopparna och skorporna. Det är vackert och spännande. Barn pratar sig till sina tankar, ritar sig till sina inre bilder, rör sig i det yttre samtidigt som det inre blir en tankevärld. Må vi låta barnet göra sitt språk.
Det finns åtskilligt vi kan göra i skolan för att skapa innanför tänkande. Och det finns mycket vi kan se om vi tillåter barn att göra sig sin tankevärld.
Papper och pennor vid samtliga bord. Jag tejpade alltid upp pappersremsor på elevernas bänkar så att de kunde spontanskriva, rita och pröva ord de inte visste hur man skulle stava. Det måste finnas kladdpapper. Ja, kladdpapper är ett ord jag inte tycker om. Tänkpapper är ett bättre ord.
Det muntliga tänkandet. Barn måste få tala sig till sina tankar. Det måste vara barns rätt att mumla, surra, samtala, tänka ut, prata om, diskutera, argumentera och socialisera med sina språk och sina inre tankar.
Barn måste också få stunder med inre tankars samtal, alltså öva sig att göra inre reflektioner. Men då behöver ungar få möjlighet att inre-tänka med ett yttre uppdrag. Tänk på det här under dagen – Hur väger man en blåval?
Språk behöver rörelse. Det är nästan grymt att barn inte får röra sig i sitt språk. Språket handlar om att också sätta sig i kroppen. Därför kan högläsning bli en erövring av rörelsen i språket – Det står här att de var en armlängd ifrån varandra – och så får alla göra en armlängd.
Som lärare inte ta orden ifrån barnen utan ge dem tankeyta mellan lärare och elev, mellan elev och elev.
Att tillåta och inte störa barnets tankar då de pratar. Lyssna in och närvara i det trevande yttre språkets gestaltning och se det som en väg för barnet att komma i kontakt med sina idéer och tankar genom att barnet talar sig till sin förståelse.
Och tänk den där ungen som pratar, pratar, pratar och så generöst tillåter oss att få ta del av den värld av språk som senare blir tankar.
Det är genom språket tankarna utvecklas. Språk betyder också uttryck. Uttryck kan vara teckning, rörelse, lyssnande, talande. Jag tänker – också här – växer ju mina tankar fram. Bloggen är min tankeyta. Ibland förvånas jag över det jag skriver. Att jag tänkte så! Den rätten måste barn också få.
Jag har fastnat i nutiden i barnets utveckling. Det måste finnas en sådan. Barnets nu. Vi talar alltid om barnets utveckling. Och den är alltid framtida. Vi ser framtiden i barnets nu. Det är bra tänker jag. Bättre det än att vi ser gårdagen i barnets utveckling. Men…
Det är något med det nu som barnet befinner sig. Detta lyckliga nu. Och jag vill låta det vara så. Jag tänker på barnet som sitter och ritar vid köksbordet. Om jag ser nutiden i barnet ser jag det barnet kan idag, och vad bättre är, det barnet gör idag för att det vill, kan och är. Det är tillåtande att vara där och äga all sin kompetens utan att få den förklarad som brist eller möjlighet. Barn tänker inte så.
Pedagogen kan tänka så. Och pedagogiskt duka fram för möjligheterna. Utmana. Men utmaningarna måste också ha en viloplats – en stund där nuet äger allt!
Källkritik innehåller två ord. Källa och kritik. Källa betyder här – någon som är upphov till det vi talar, läser eller relaterar till. Källa är också själva ursprunget. I vår tid är själva ursprunget en klurig sak att ta reda på. Ursprunget kan ha hamnat längst bak och något mindre källliknande har hamnat i förgrunden. Därför är källan något som vi ska söka. Källan har också ett ursprung, kanske i en tid och i den tiden också åsikter och tankar som rådde och härskade. Källan kanske för dialog med någon annan källa som var flödande under just denna tid.
Exempelvis handlar många av Vygotskijs texter om en slags dialog med Piaget. Då måste man känna till att Vygotskij samtalade och diskuterade i sin samtid och med andra tänkare. Det kluriga är att ta reda på vem som Vygotiskij replikerade. Då är det så fiffigt med det där med källkritiken.
Om det är så att man replikerar och diskuterar utifrån en källa så är det den man ska namnge. Det ökar ju relationen till källan. Inte kritiken mot densamma. Kritik är det inte tala om. Det handlar om att utveckla en relation till källan, tiden och med vem. Kritik handlar om prövande, dvs, ställa sig frågande. För mig är det så att om jag vet att Vygotskij funderade i relation till Piaget så kan ju jag kliva in i diskussionen. Dels har jag också en ledtråd i vilken tid detta ägde rum så att jag inte kan komma med min tid och mina lösningar eller trampa ned på deras åsikter om orden, mognaden och allt det där. Båda Piaget och Vygotskij tar ju sina diskussioner från det som var tidigare.
Detta med källkritik. Så här tänker jag:
Källkritik innebär frågeställningar
Källkritik handlar om att etablera en relation till källan
Källkritik handlar om att förstå tiden för uppkomsten
Källkritik handlar om att tänka, grubbla, fundera
Källkritik handlar om att argumentera, analysera, förklara och generalisera
Källkritik gör att texterna inte blir anonyma utan att avsändaren träder fram och att mottagaren utvecklar medvetenhet om avsändaren
Källkritik handlar också om att göra sig till källkritisk avsändare, dvs ansvara för att vara en källas ursprung, eller att ansvara för att rätt beskriva varifrån diskussionen fick sin grund och varför
Källkritik är väldigt, väldigt roligt och sätter igång massor av tankar.
Jag ska visa hur jag har arbetat med källkritik ur en mycket liten bok med väldigt lite text i. Den kan sedan stå modell för hur att börja arbeta källkritiskt – tja – varför inte redan i förskolan! Ungar föds ju frågande. Kanhända föds de källkritiska:
– Är det sant? Hur vet du det?
Anne-Marie
Det andra ordet i källkritik – kritik syns här En annan artikel i ämnet skrev jag här! Jag vill också tacka Henrik Berggren, Dagens Nyheter för läsning och gensvar på samma artikel.
Alfabetet är ju en källa till rikedom. Alfabetet är språkets kustremsa till ordhavet och meningsbyggnaden är brobygget mellan människor. Visst ska vi göra alfabetsundervisningar:
Låt eleverna upptäcka mängden av alfabet. Ta hjälp av bibliotikarien och skaffa in så många afabetsböcker som möjligt. Hur illustreras alfabetet? Vad skiljer dem åt? Vad lyfts fram i en bok från 1950 talet och vad ersätter den år 2010? Vad är lika? Vad är olika?
Låt eleverna upptäcka alfabeten från andra världar: Kinesiska alfabetet (kluring), USA´s, Italiens och gör jämförelser mellan de svenska och eventuellt de norska alfabeten, vad skiljer? Vad är lika? Varför är det så?
Låt barnen upptäcka alfabetet: Hur såg alfabetet ut en gång för länge sedan, i begynnelsens begynnelse. Vad är lika idag? Vad skiljer sig åt? Jämför, diskutera och argumentera?
Låt barnen upptäcka alfabetet: Låt tangentbordsalfabetet mångfaldigas. Tänk att skriva in alfabetet på det interaktiva skrivbordet och upptäcka stilarna som kan göras. Låt eleverna överraska varandra med sitt personliga alfabet. Låt eleverna ta fram den text de tycker om allra bäst. Gör det lite hemlighetsfullt, kanske till läxa, och så får var och en smyga in med sin alfabet i klassrummet och vid rätt ögonblick visa fram det finaste man själv tycker. Alla alfabet ska sättas upp i det pedagogiska rummet. Det får gärna bli en alfabetsutställning! Om man vill kan mammas och pappas favoritstilar också komma med. Vad tycker vi om olika typsnitter. Argumentera och analysera!
Måla din favoritbokstav. Hur du vill. Förstora din bokstav på datorn, printa ut och gör något nytt av den. Rita i bokstaven. Eller lägg in alla ord du kan i bokstavspappret. Lek med ordet.
Låt alla elever få en hemlig bokstav på ett papper: På ett givet ögonblick ska alla vända på pappret och sedan ställa sig i bokstavsordning. Fotografera! Gör igen! Fotografera! Det blir olika höjder på bokstavsleden.
Alfabetsljudslekar: Ungarna står i ring. Alla har en bokstav. En elev börjar – vänder på sin bokstav så att alla ser – och så ska alla låta som den bokstaven. Och så gör man det hela varvet runt.
Engelska alfabetet: Kan man göra på samma sätt. – Öööö! – Nej det finns ju inga Ö-bokstäver där fast länderna är stora öar. – Äh det kan man strunta i och likaså med Å, – Åhå, på det viset!
Titta på hur man gör alfabetssånger från andra delar av världen. Diskutera varför man väljer att göra sånger av alfabetet? Varför sjunger man bokstäverna? Rangordna alfabetssångerna i vilken man lär sig bäst genom, argumentera och analysera varför. Detta kan man göra redan tidigt med barn.
Gör din egen ordning i alfabetet; detta är också roligt, det blir en helt annan diskussion kring varför man valt alfabetets ordning. Barnen ska givetvis presentera sina förslag och argumentera för sina synpunkter.
Mitt namn och alfabetet: Ta ett litet alfabet. Ta hela ditt namn. Stryk över alla bokstäverna i alfabetet som har dina bokstäver:
abcdefghijklmnopqrstuvwyxzåäö
Här har jag tagit bort alla boktäver ur mitt namn:
Anne-Marie Körling. Kvar blev:
bcdfhjopqstuvwyzåä
Gör minst tre ord av det du har kvar:
bo, sto, bod, stuv, ät, sy… osv!
Det var lite lyriskt om vad man kan göra av ett litet fantastiskt alfabet! Ja, sedan kan man ju roa sig med att välja alfabet och en annan sak man kan fundera över – finns det alfabet överallt? Här kommer vi då in på alfabetets geografi!
Jag kom att titta lite på det norska alfabetet, det ligger ju så nära till hands. Vårt grannalfabet. Där hände något märkligt 1917 ( I Sverige infördes kafferansoneringen och det svenska folket måste ha utbrustit i ett gemensamt Å!) då man ersatte Aa med bokstaven Å. Men det var inte förrän 1955 som det beslutades var i det norska alfabetet det lilla å:et skulle placeras. Konsekvensen av att ersätta AA blev ju att Å:et skulle komma först, men så slutligen beslöt man att det skulle komma sist.
Vad hände egentligen 1917? – Å, kan man svara då!
*********
Och vågar man inte sjunga med sina elever kan man ta in en extralärare från YouTube:
Det slår mig av de inslag jag har hittat – man skulle kunna skapa skolans alfabet – då måste man göra en youtubefilm – och chanserna att det blir succe är ganska så stor. Jag har tittat igenom en hel del alfabetssånger och jag blir nog inte så upplyft om jag ska vara ärlig. Då är det roligare att titta i böckerna. Det finns massor av fina alfabetsböcker.
Min årskurs fyra gjorde små alfabetsböcker åt sina fadderbarn, de gjorde dem i engelska. Det var roligt och faddrarna ville ha flera sådana böcker. Jag tror på undervisning mellan årskurserna. Varför gör inte en årskurs 7 exempelvis en Youtube film åt skolans sexåringar? Och varför gör inte årskurs 9 en engelsk alfabetsfilm åt årskurs tre?
Anne-Marie!
Nu har jag läst, ringat in, strukit över, ”färgkladdat” i hela boken Vägen till skriftliga omdömen. Jag har (ännu)inga frågor kring dina tankar i boken, jag har bara konstaterande, att någon har kunnat skriva ner det jag känner/tänker/tycker och så gärna vill göra. Det jag alltid tänker är precis som du skriver ”-Pedagogik är för mig att undra hur ett barn konstruerar kunskap”. Hur man kan arbeta vidare med ett barns nyförvärvade kunskaper, så att det leder till nya kunskaper som leder…….
Jag skall nu läsa om boken, men utan att skriva i den. Jag brukar ha frågor kring det skrivna om jag först får ut skriften genom min mun. Så jag läser den högt för mig själv denna gången. Jag återkommer.
Jag älskar denna diskussion. Det är en ynnest att få vara ett levande bollplank till den bok man skrivit. Det är ju det jag önskar mig. Bollplankandet!
Samtalet var försäljarens. Jag lyfte bara på luren. Rösten var automatisk, med en fart som inte tog pauser, och med en tonfall som inte liknar någon naturlig alls, och ändå var den mänsklig. Den retoriska frågan lyckades jag pricka in och ta mig förbi och för ett ögonblick förändrades rösten och blev mänsklig och tonfallande, sann, för att sedan ta fart igen. Mina nej avbrottade ned alltsammans och jag lade på luren. Då hade jag räknat att rösten uttalat mitt namn 14 gånger.
We use cookies to ensure that we give you the best experience on our website. If you continue to use this site we will assume that you are happy with it.
You can revoke your consent any time using the Revoke consent button.
