Lektionsförslag – Youtube undervisning!

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Alltså jag har en liten tanke. Bara namnetYoutube kräver lite reflektion. Din kanal / Din TV / Din… . Tänk att vara ansvarig för sin kanal. Det tänker jag kan vara undervisning.

Class five goes Youtube sharing with pupils in class two!

  • Gör din Youtubekanal!
  • Ge förslag på hur du samspelat med dina klipp?
  • Vad vill du säga med din kanal?
  • Hur kan din kanal inspirera någon annan?
  • Beskriv källorna?
  • Hur vill du att dina följare ska förstå ditt innehåll?
  • Hur ansvarar du för dina val?’
  • Vad ska din kanal heta?
  • Hur väljer du ditt namn? Vad säger ditt namnval?
  • Vilket språk har dina klipp?
  • Hur svarar din youtube-kanal med kursplanen i exempelvis matematik / engelska / svenska / musik?
  • Argumentera och förklara hur du tänkt eller hur ni har samarbetat?
  • Utvärderingen – vad lärde ni er? Hur gick samarbetet?

Jag kan också tänka mig att man har en tänkt uppdragsgivare. Låt tänka att du är en årskurs 5. Eleverna där får olika uppdrag att sammanställa en repertoar som passar exempelvis engelska undervisningen för ungarna i årskurs 1. I uppgiften ingår att förklara sina val, argumentera för innehållet och samspela med filmernas innehåll och förståelse för etik och moral. Det betyder att eleverna är aktiva och att de också bidrar till undervisningar.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tisdagens brev till ”Kära kollega”
  2. Undersök din praktik genom en mening ur Lgr 11
  3. Högläs dina elevers böcker
Publicerat i Barns rättigheter, Lektioner och lektionsförslag, TED / Youtube | 2 kommentarer

Tyngden

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Det blev en dag med tunga, tunga känslor i bloggen.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Liten upptäckt i bloggvärlden
  2. Backup och back-upp!
  3. Uppbyggandet och uppfattandet
Publicerat i Sorg | 1 kommentar

När hårdheten kryper innanför

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Jag måste tänka. Om barns känslor. Jag tillåter mig skissa med ord.

Det finns ibland någon slags övergång som en del barn gör eller tvingas göra. Den där deras skörhet försvinner in bakom en hårdhet. Det är den hårdhet som sedan är svår att ta sig igenom. Den hårdheten kan inte komma inifrån tänker jag. Den måste krävas utifrån.

Den kanske kommer av för många besvikelser och för lite och kanske felaktig kontakt med vuxenvärlden. Till en början så märks den inte så mycket, men efter ett tag syns den tydligare och tydligare. Det händer något med de där leklustögonen som under en tid förvandlas till avståndstittande. Det gäller att fånga in de där ungarna tänker jag. Det gäller att få med dem. Inte hjälpa till med att göra avståndet större. För de som visar det här de lämnar också skolvärlden med besvikelse. Det handlar mest om relationerna till oss vuxna. Alla vuxna överallt. Men i skolan så ser vi in i dessa ögon. Bör göra det om inte!

Jag försöker skissa – ni som är lärare – förstår ni mig? Vet ni vad jag talar om?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Ishavskyla och innanför
  2. Innanför
  3. Lördagens funderingar kring kaffekoppen
Publicerat i Barns rättigheter, Hinder för lärande, Sorg, Strategier | Kommentarer inaktiverade för När hårdheten kryper innanför

I efterhand – vad var det vi såg?

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Ofta kan man höra lärare, vuxna, andra säga – Det kunde man se redan på dagis. Eller – Det kunde man se redan i första klass. Det kommer sedan i efterhand. Man har facit och då kommer de där orden – Det såg man redan då! Det är ofta något som har med det negativa att göra.

Jag har en stilla undran, Vad är det man ser? Vad tycker man att man ser? Varför säger vi ingenting då vi ser det vi ser? Vad fick oss att börja se? Såg vi sedan bara mer av samma? Talade vi om vad vi såg? Var det stora saker vi såg? Eller var det bara en aningen av en aning som vi tyckte oss se?

Kanhända ligger en del svar i våra tillbakablickar. Jag undrar dock – hur kan de verka just då vi ser det vi ser? Eller är det först efteråt som vi bekräftar vad vi såg. Jag tror att det är viktigt att vi har forum där vi kan lyfta upp saker och ting som vi ser. Det är ju någonting vi ser, men vad?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Så mycket vi redan gör, kan och tänker
  2. Vem var jag? Den läraren såg!
  3. Det här kan ni se i efterhand
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Sorg, Strategier | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för I efterhand – vad var det vi såg?

Det svåra – det dödligt svåra – och sorg över den

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Om någon försöker ta sitt liv så har det en berättelse. Att någon har tagit sitt liv har också en berättelse. Den som försöker kan berätta varför och hjälpa oss att förstå, vi andra. Den som tagit sitt liv får sitt liv berättat av andra, men de kan aldrig någonsin förstå. De får en berättelse med frågetecken i. Och ansvaret som måste tas retroaktivt eller viftas bort med något som lindrar.

Jag sitter med ett slags sorgset skälvande. Jag räddade livet på en ung flicka en gång. Hon skulle hoppa från en bro. Jag är ingen hjälte, inte är jag stark, inte är jag någonting annat än att jag var där just då det hände. Jag använde ohemula krafter att dra denna varelse upp på rätt sida av staketen. Jag brottande ned den dödslängtande varelse på asfalten, lade mig med hela min vuxna tyngd på hennes så späda kropp, låste sparkande ben med mina ben, grep om handledernas skörhet med mina grova och starka livshänder. Lade min mjuka kind mot den lilla flickans tonårskind, talade om vad livet är och handlar om i hennes låsta föreställning om att det inte längre hade någon kvalitet. Jag ville lägga min livsvärme i den kropp jag hade under mig.

Då ambulans och polis kom så var jag inte anhörig alls. Jag hade gjort mitt. I några skälvande minuter var jag lugn och stilla. Fortsatte promenaden över bron. Vid brons slut kom chocken. Då mötte jag mina egna barn. De stod där så levande och så verkliga, så stora och starka. Jag föll in i deras armar. Plötsligt så skör och så svag. Jag är ingen stark människa. Jag har inte ohemula krafter, jag kände utmattning, sorg och märklig tomhet.

Det unga, det sköra, det framtida höll på att gå mig ur händerna! Då blir man stark. Man bara blir det. Att ta sitt liv. Att få sitt liv.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Möta sorg: Den som det berör och de som berörs av den som det berör
  2. Sorg – en ung människa …
  3. Sorg – och om att famna den i klassrummet
Publicerat i Sorg, Strategier | 3 kommentarer

Sorg – en ung människa …

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Ingenstans står det att läsa. Men nyheten sipprar mellan oss som en gång kände denna person.

Att ta sitt liv!

Och det gör ont i mig på alla sätt. En människa som suttit vid mitt köksbord och vräkt i sig bullar men kanelsmak – och som frågat

– Får jag ta en till? Och jag svarade:

– Självklart, självklart. Bullar är ätegods och ska inte bara vara mat för ögonen. Ät du!

Och jag minns skämten mellan ungarna och de snabba tonårspratet och samförstånden. Jag minns också skolberättelserna och ”jag hajjar ingenting av skolan pratet” och jag minns utförskanan och det ökade skolket. Jag minns hur distansen ökade mot omvärldens vuxna och jag tänker… när skulle vi ha agerat? När skulle vi ha ingjutit detta framtidshopp där det med snigelspårsteg försvann ur den där ungen?

Det handlar alltid om att få sitt liv! Inte att ta sitt liv!

Och vuxenblivandets kraftansträngningar att bli en självständig vuxen i en värld där man inte längre har någon självklar plats, där alla vägar handlar om självförverkligandet och inte gemenskapen med. Och med den tilltro vi andra ger våra ungar, väl vuxen så klarar de sig själva. Men gör de det?

Jag undrar så var vi skulle ha agerat medmänskligt? När? Och bullarna och mjölken vid köksbordet en gång i tiden? Såg jag något då? Eller valde jag att blunda?

Jag känner mig ansvarig! Och mycket, mycket sorgsen! Svaren finns! Men var börjar de?

Må backspegeln!

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. En sörjande människa
  2. Det svåra – det dödligt svåra – och sorg över den
  3. Sorg är!
Publicerat i Barns rättigheter, Sorg | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Okunskapen är vänskapsbildande

Postat den 21/07/2010 av Anne-Marie Körling

Att inte kunna är helt ofarligt, bör vara det; okunskapen är den bästa ingången till vänskapen. Man måste fråga. Då man frågar om hjälp med något man inte kan men vill kunna har man något gemensamt med den som kan. Detta synsätt betyder att man har något utanför relationen som är värdefull för båda. Den att man inte kan, det att man kan. Och så börjar den samspelande resan ihop.

Det ska aldrig vara skambeläggande att inte kunna. Det ska aldrig någonsin vara så att man mörkar sin okunskap. Om man behöver göra det säger det mer om miljön där denna rädsla uppkommer.Skolan är inte en plats där man måste kunna utan ska får lära sig.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kulturen där okunskapen är farlig
  2. ”tala över barns huvud”
  3. Aldrig någonsin
Publicerat i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Frågekonsten | Etiketter , , , | 16 kommentarer